Jahvism, eller israelitisk religion, syftar på den polyteistiska religion som utövades i det forntida Israel och Judéen (cirka 1200–700 f.Kr.). Den var hebréernas eller israeliternas etniska ursprungliga religion, innan den monoteistiska judendomen och samaritiska religionen hade utvecklats. Den var en undergrupp av forntida semitisk religion, som var indelad i de fem undergrupperna jahvism, babylonisk religion, kartagisk religion, arabisk religion och kanaaneisk religion.
Israeliternas ursprungliga etniska religion var polyteistisk och hade flera gudar och gudinnor, liksom de närliggande religioner den var besläktad med. Den omfattade ungefär samma gudar som ingick i de andra semitiska religionerna, med viss variation. Den högsta guden var Jahve, som var skyddsgud till staterna Israel och Judea. Hans gemål var Asherah eller Asera. Under dessa fanns de övriga gudarna, som var desamma som dyrkades av kringliggande folk: Astarte, Baal, Mot, Shamash och Yarikh, som alla hade sina egna tempel och prästerskap.
Från 800-talet f.Kr. växte en tendens att prioritera Jahve framför de övriga gudarna, en riktning som blev alltmer intensiv tills den utvecklades till monoteism. Denna monoteistiska riktning bildade allteftersom judendomen och den samaritiska religionen. Konflikten mellan anhängare av den polyteistiska och monoteistiska riktningen av jahvismen skildras i Bibeln. Monoteismen var först populär endast bland små politiska grupper, men den började sprida sig bland allmänheten från 600-talet. Efter återkomsten från den babyloniska fångenskapen på 500-talet f.Kr. blev den monoteistiska riktningen den dominerande. Den moderna monoteistiska judendomen bedöms ha bildats från 300-talet f.Kr., med bildandet av Yehud Medinata och det andra templets judendom, då Jahve beskrevs som den enda guden.
Den polyteistiska jahvismen utkonkurrerades gradvis av den monoteistiska judendomen från 500-talet f.Kr. Den bedöms fortfarande ha varit levande så sent som på 100-talet f.Kr.