I Johannesevangeliet sägs Jesus ha utfört sju mirakulösa tecken som kännetecknar hans verksamhet, från att förvandla vatten till vin i början av sitt missionerande till att uppväcka Lasaros från de döda i slutet av den.
För många kristna och muslimer anses miraklen vara verkliga historiska händelser. Andra, däribland många liberala kristna, betraktar dessa berättelser som bildliga eller symboliska.
Sedan upplysningstiden har många forskare intagit en starkt skeptisk hållning till påståenden om mirakel. Det råder mindre enighet om hur mirakel ska tolkas än tidigare, men det finns en vetenskaplig konsensus om att den historiske Jesus betraktades som en mirakelgörare under sin livstid. Icke-religiösa historiker undviker i allmänhet att uttala sig om miraklens sanningshalt, eftersom källmaterialet är begränsat och betraktas som problematiskt. Vissa forskare utesluter helt möjligheten till mirakel, medan andra försvarar den, antingen med förbehåll eller mer uttryckligt (i det senare fallet återspeglar detta ofta en religiös övertygelse).
Typer och motiv
I de flesta fall kopplar de kristna författarna varje mirakel till specifika lärdomar som återspeglar Jesu budskap.
I The Miracles of Jesus urskiljer H. van der Loos två huvudkategorier av mirakel som tillskrivs Jesus: de som påverkade människor (såsom när Jesus botade den blinde mannen i Betsaida), det vill säga helandemirakel, och de som innebar att han utövade kontroll över naturen (såsom när Jesus gick på vattnet). De tre typerna av helandemirakel är botanden, där en sjukdom botas på övernaturlig väg, exorcismer, där demoner drivs ut ur människor, samt uppväckelser från de döda. Karl Barth menade att Jesu förklaring på berget är unik bland dessa mirakel, eftersom miraklet sker med Jesus själv.
Enligt Craig Blomberg är ett kännetecken som alla Jesu mirakel i evangelierna har gemensamt att han utförde dem utan att ta betalt och aldrig begärde eller tog emot någon form av ersättning för sina helandemirakel, till skillnad från vissa överstepräster under hans tid, som tog betalt av dem som blev botade. I Matteusevangeliet 10:8 uppmanade han sina lärjungar att bota sjuka utan betalning och sade: ”Det ni har fått som gåva ska ni ge som gåva.”
Det är inte alltid tydligt om två återgivna mirakel syftar på samma händelse. I berättelsen om helandet av officerens tjänare berättar exempelvis Matteusevangeliet och Lukasevangeliet att Jesus botade en centurions tjänare i Kafarnaum på avstånd. Johannesevangeliet innehåller en liknande men något annorlunda berättelse, också förlagd till Kafarnaum, där det i stället är sonen till en kunglig ämbetsman som botas på avstånd.
Botande av sjuka och lidande
Den största gruppen av mirakel som nämns i evangelierna handlar om att bota människor som är sjuka, lytta eller har någon funktionsnedsättning. Evangelierna ger olika mycket detaljer om varje händelse: ibland botar Jesus någon enbart genom att uttala några få ord, medan han vid andra tillfällen använder materiella medel, såsom saliv och lera. I Lukasevangeliet 4:40 sammanfattas många helanden kortfattat: ”Vid solnedgången kom alla till honom med dem som led av olika sjukdomar, och han lade händerna på var och en av dem och botade dem.”
Blinda personer
De kanoniska evangelierna innehåller flera berättelser om hur Jesus botade blinda människor. Den tidigaste är berättelsen om botandet av en blind man i Betsaida i Markusevangeliet.
Markusevangeliet berättar om hur Jesus botar en blind man vid namn Bartimaios när han lämnar Jeriko. I Matteusevangeliets skildring har berättelsen utökats till två namnlösa blinda män, medan Lukasevangeliet återger samma händelse men berättar att Jesus botar en namnlös blind man när han närmar sig Jeriko. Antika biografier kunde uppvisa variationer och flexibilitet i återgivningen av händelser, och evangelierna följer den antika tidens skrivpraxis.
Johannesevangeliet berättar om en händelse där Jesus botar en man som varit blind sedan födseln. Händelsen utspelar sig under lövhyddohögtiden, omkring sex månader före Jesu korsfästelse. Jesus blandar saliv med jord till en lerblandning, som han stryker på mannens ögon. Därefter uppmanar han mannen att tvätta sig i Siloamdammen. När mannen gör detta får han sin syn tillbaka. När lärjungarna frågar om blindheten berodde på mannens egna synder eller hans föräldrars synder, svarar Jesus att den inte berodde på någondera.
Personer med spetälska
En berättelse där Jesus botar en spetälsk förekommer i Markusevangeliet 1:40–45, Matteusevangeliet 8:1–4 och Lukasevangeliet 5:12–16. Efter att ha botat mannen uppmanar Jesus honom att frambära de föreskrivna rituella offer som anges i den deuteronomiska lagen och den prästerliga lagen, samt att inte berätta för någon vem som hade botat honom. Mannen lydde dock inte, vilket bidrog till att Jesu ryktbarhet ökade. Därefter drog sig Jesus undan till öde platser, men människor följde honom även dit.
I ett avsnitt i Lukasevangeliet (Lukasevangeliet 17:11–19), när Jesus är på väg till Jerusalem, sänder han tio spetälska som söker hans hjälp till prästerna. Medan de är på väg dit blir de botade, men den ende som återvänder för att tacka Jesus är en samarier.
Förlamade personer
Botandet av den förlamade i Kafarnaum skildras i Matteusevangeliet 9:1–8, Markusevangeliet 2:1–12 och Lukasevangeliet 5:17–26. De synoptiska evangelierna berättar att en förlamad man bars till Jesus på en bår. Jesus sade till honom: ”Stig upp och gå”, och mannen gjorde det. Jesus sade också att mannens synder var förlåtna, vilket väckte fariséernas förargelse. Jesus beskrivs svara på deras invändningar genom att fråga om det är lättare att säga att någons synder är förlåtna eller att säga till den förlamade: ”Stig upp och gå.” Markusevangeliet och Lukasevangeliet uppger att Jesus befann sig i ett hus vid tillfället och att mannens vänner, eftersom folkmassan blockerade ingången, firade ned honom genom taket.
Ett liknande helande skildras i Johannesevangeliet som botandet av den förlamade vid Betesdadammen. Även i detta fall säger Jesus till mannen att ta sin bädd och gå.
Kvinnor
Botandet av kvinnan med blödningar skildras i Markusevangeliet 5:21–43, Matteusevangeliet 9:18–26 och Lukasevangeliet 8:40–56, tillsammans med miraklet där Jairus dotter uppväcks från de döda. Evangelierna berättar att Jesus var på väg till Jairus hus när en kvinna, som hade lidit av blödningar i tolv år, närmade sig honom. Hon rörde vid Jesu mantel (tofsarna på hans klädnad) och blev omedelbart botad. Jesus vände sig om, och när kvinnan trädde fram sade han: ”Dotter, din tro har botat dig. Gå i frid.”
De synoptiska evangelierna berättar att Jesus botade Simon Petrus svärmor när han besökte Simons hus i Kafarnaum, ungefär vid den tid då Jesus kallade Simon till apostel. (Enligt Markusevangeliet inträffade händelsen strax efter kallelsen av Simon, medan Lukasevangeliet placerar den strax före.) De synoptiska evangelierna antyder att detta ledde till att fler människor sökte upp Jesus.
Jesu botande av en sjuklig kvinna skildras i Lukasevangeliet 13:10–17. Medan Jesus undervisade i en synagoga på sabbaten botade han en kvinna som i arton år hade varit förlamad av en ande och inte kunde räta på sig.
Övriga helanden
Botandet av en man med vattusot skildras i Lukasevangeliet 14:1–6. I detta mirakel botade Jesus en man som led av vattusot i en framstående farisés hus på sabbaten. Jesus försvarade sitt handlande genom att fråga: ”Om någon av er har en son eller oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp honom även om det är sabbat?”
I berättelsen om botandet av mannen med den förtvinade handen berättar de synoptiska evangelierna att Jesus gick in i en synagoga på sabbaten och där mötte en man med en förtvinad hand, som han botade. Innan dess utmanade Jesus de närvarande att avgöra vad som är tillåtet på sabbaten: att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att döda. Markusevangeliet tillägger att detta gjorde fariséerna så upprörda att de började överväga att döda Jesus.
Det mirakulösa botandet av den dövstumme i Decapolis skildras endast i Markusevangeliet. Enligt Markusevangeliet kom Jesus till Decapolis, där han mötte en man som var döv och hade talsvårigheter, och botade honom. Jesus rörde först vid mannens öron, därefter vid hans tunga efter att ha spottat, och sade sedan: ”Effata!”, ett arameiskt ord som betyder ”Öppna dig!”.
Det mirakulösa botandet av en centurions tjänare skildras i Matteusevangeliet 8:5–13 och Lukasevangeliet 7:1–10. Dessa båda evangelier berättar hur Jesus botade en centurions tjänare i Kafarnaum. Johannesevangeliet 4:46–54 innehåller en liknande berättelse, också förlagd till Kafarnaum, men där är det i stället en kunglig ämbetsmans son som botas. I båda fallen sker botandet på avstånd.
Matteusevangeliet 9:35–36 berättar också att Jesus, efter miraklet då han drev ut en demon ur en stum man, gick omkring i alla städer och byar, undervisade i deras synagogor, förkunnade budskapet om himmelriket och botade alla slags sjukdomar och krämpor.
Botandet av Malkos var Kristi sista mirakel före hans uppståndelse. Simon Petrus hade huggit av örat på översteprästens tjänare Malkos under händelsen i Getsemane trädgård. Jesus återställde örat genom att röra vid det med sin hand.
De sju huvudsakliga berättelserna om exorcismer i de synoptiska evangelierna som innehåller detaljer och antyder specifika läror är följande:
Exorcismen i synagogan i Kafarnaum – Jesus driver ut en ond ande som ropar: ”Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.”
Exorcismen av den besatte mannen från Gerasa eller miraklet med de (gadareniska) svinen – Jesus driver ut en demon ur en besatt man. När Jesus frågar demonen efter dess namn (att ta reda på namnet på den ande som hade tagit en person i besittning var ett viktigt traditionellt verktyg för exorcister), får han svaret Legion, ”för vi är många”. När demonerna ber om att få drivas ut i en närliggande svinhjord i stället för att skickas bort från området, går Jesus med på det, men svinen rusar då ner i sjön och drunknar.
Exorcismen av den syrofeniciska kvinnans dotter (Matteusevangeliet 15:21–28 och Markusevangeliet 7:24–30) – En icke-judisk kvinna ber Jesus att bota hennes dotter, men Jesus vägrar och säger att han endast har blivit sänd till ”de förlorade fåren av Israels hus”. Kvinnan framhärdar och säger: ”Hundarna äter ju av smulorna som faller från deras herrars bord.” Som svar ger Jesus med sig och meddelar henne att hennes dotter har blivit botad.
Utdrivandet av en demon ur en pojke (Matteusevangeliet 17:14–21, Markusevangeliet 9:14–29 och Lukasevangeliet 9:37–49) – En pojke som är besatt av en demon förs fram till Jesus. Det berättas att pojken skummade om munnen, gnisslade tänder, blev stel och ofrivilligt föll både i vatten och eld. Jesu lärjungar kunde inte driva ut demonen, och Jesus förebrår folket för deras otro. Men när pojkens far frågar om Jesus kan bota honom svarar han: ”Allt är möjligt för den som tror.” Fadern säger då att han tror, och barnet blir botat.
Jesus driver ut demoner vid solnedgången (Matteusevangeliet 8:16–17, Markusevangeliet 1:32–34 och Lukasevangeliet 4:40–41) – Detta mirakel förekommer i de synoptiska evangelierna strax efter att Jesus har botat Simon Petrus svärmor. I detta mirakel botar Jesus människor och driver ut demoner.
Jesus driver ut en demon ur en stum man (Matteusevangeliet 9:32–34) – Detta mirakel följer omedelbart berättelsen om hur Jesus botar två blinda män. En besatt man som inte kan tala förs till Jesus, som driver ut demonen. Mannen kan därefter tala.
Det finns också kortfattade omnämnanden av andra exorcismer, såsom följande:
Alla fyra kanoniska evangelierna beskriver Jesu uppståndelse; tre av dem berättar även om ett separat tillfälle då Jesus kallar en död person tillbaka till livet:
Jairus dotter. Jairus, en framstående föreståndare för en synagoga, ber Jesus att bota hans dotter, men medan Jesus är på väg dit får Jairus beskedet att hans dotter har dött. Jesus säger till honom att hon bara sover och väcker henne med orden: ”Talita koum!”
Den unge mannen från Nain. En ung man, son till en änka, förs ut för att begravas i Nain. Jesus ser henne, och hans medlidande får honom att säga till henne att inte gråta. Jesus går fram till kistan och säger till mannen där inne att resa sig upp, vilket han gör.
Uppväckelsen av Lasaros. En nära vän till Jesus, som hade varit död i fyra dagar, får livet tillbaka när Jesus befaller honom att resa sig upp.
Harmoni med naturen
Evangelierna innehåller åtta berättelser före uppståndelsen som handlar om Jesu makt över naturen:
Att förvandla vatten till vin vid ett bröllop – När värden får slut på vin befaller Jesus tjänarna att fylla kärl med vatten. Därefter hämtas ett prov upp och förs till festmåltidens föreståndare, som förklarar att innehållet i kärlen är det bästa vinet under hela festen.
Stillandet av stormen – Under en storm väcker lärjungarna Jesus, och han tillrättavisar stormen, vilket får den att stillna. Jesus tillrättavisar sedan lärjungarna för deras brist på tro.
Att hitta ett mynt i fiskens mun skildras i Matteusevangeliet 17:24–27.
Mirakel som tillskrivs Jesus efter uppståndelsen finns också nedtecknade i evangelierna:
Ett mirakel som liknar den mirakulösa fiskfångsten, även kallat fångsten av de 153 fiskarna för att skilja det från berättelsen i Lukasevangeliet, skildras i Johannesevangeliet men äger rum efter Jesu uppståndelse.
Lista över mirakel som finns utanför Nya testamentet
Mormons bok
Mormons bok, en av de religiösa skrifterna inom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, berättar om flera mirakel som utförs av Jesus. En tid efter sin himmelsfärd uppges Jesus mirakulöst stiga ned från himlen och möta en stor människoskara, som omedelbart faller ned och tillber honom. Jesus riktar sedan denna inbjudan till dem: ”Stå upp och kom hit till mig så att ni kan sticka era händer i min sida och så att ni även kan känna märkena efter spikarna i mina händer och i mina fötter, så att ni kan veta att jag är Israels Gud, och hela jordens Gud, och har blivit dräpt för världens synder.” (3 Nephi 11:8–17)
Förutom att stiga ned från himlen berättar Mormons bok också om följande mirakel som tillskrivs Jesus:
Botandet av dem som var ”lama eller blinda eller lytta eller vanföra eller spetälska eller förtvinade eller döva eller på något annat sätt plågade” (3 Nephi 17:7–10).
Att ge bröd och vin till människoskaran som symboler för sitt offer och sin död, trots att varken bröd eller vin hade medförts (3 Nephi 20:3–7).
Att förvandla tre av de tolv lärjungar som han kallade i Mormons bok, så att de kunde leva fram till hans återkomst, medan de övriga nio skulle leva till 72 års ålder och därefter tas ”upp till hans rike” (3 Nephi 28:1–23).
Barndomsevangelierna
Berättelser om att Jesus utförde mirakel finns även utanför Nya testamentet. Senare texter från 100-talet, kallade barndomsevangelier, skildrar hur Jesus utförde mirakel under sin barndom.
Mirakel
Källa
En rik ung man uppväcks från de döda – en berättelse som har paralleller till skildringen av Lasarus i Johannesevangeliet 11.
Mirakel som utförts av Jesus nämns i två avsnitt i Koranen, surorna 3:49 och 5:110. Båda avsnitten säger att Jesus botade spetälska och blinda samt uppväckte människor från de döda. Båda nämner också ett mirakel där Jesus formar fåglar av lera och blåser liv i dem, vilket även återfinns i Thomas barndomsevangelium.
Apokryfiska evangelier
Egertonevangeliet, även känt som det okända evangeliet, är ett fragmentariskt evangelium som består av fyra avsnitt på papyrusfragment som till stor del överensstämmer med avsnitt i Johannesevangeliet till sitt innehåll. De flesta forskare daterar P. Egerton 2 till efter det att Johannesevangeliet skrevs, och många forskare menar att det är beroende av de kanoniska evangelierna. Det sista fragmentet har däremot ingen motsvarighet i de kanoniska evangelierna och beskriver ett mirakel där Jesus står vid Jordanflodens strand och förklarar hur överflödet av något dolt kan bli omätbart, innan han får fruktväxter att omedelbart mogna genom vattnet.
Miljö och tolkningar
Kulturell bakgrund
Mirakel var allmänt trodda på under tiden kring Jesu livstid. Gudar och halvgudar som Herakles (mer känd under sitt romerska namn Herkules), Asklepios (en grekisk läkare som blev en gud) och Isis från Egypten ansågs alla ha kunnat bota sjuka och övervinna döden (det vill säga uppväcka människor från de döda). Vissa ansåg att dödliga människor, om de var tillräckligt berömda och dygdiga, kunde göra detsamma. Det fanns myter om filosofer som Pythagoras och Empedokles som berättade att de hade stillat stormar till havs, drivit bort farsoter och blivit hyllade som gudar. På liknande sätt trodde vissa judar att profeten Elisha hade botat spetälska och återuppväckt de döda. Apollonios från Tyana, som levde under 100-talet, tillskrevs bedrifter som, trots att de inträffade efter Jesu livstid, användes av en kristendomsmotståndare på 200-talet för att hävda att Kristus varken var unik eller gudomlig (Eusebios av Caesarea argumenterade emot detta påstående).
De första evangelierna skrevs mot denna bakgrund av hellenistisk och judisk tro på mirakel och andra underbara handlingar som tecken – ett begrepp som uttryckligen används i Johannesevangeliet för att beskriva Jesu mirakel – vilka sågs som bekräftande av gudomliga visa mäns auktoritet.
Traditionell kristen tolkning
Många kristna tror att Jesu mirakel var historiska händelser och att hans underverk var en viktig del av hans liv, vilka vittnar om hans gudomlighet och den hypostatiska unionen, det vill säga Jesu dubbla natur som Gud och människa. De ser Jesu upplevelser av hunger, trötthet och död som bevis på hans mänsklighet, och miraklen som bevis på hans gudomlighet.
Kristna författare ser också Jesu mirakel inte enbart som handlingar av makt och allmakt, utan som kärleks- och barmhärtighetsgärningar, utförda inte för att väcka vördnad genom allmakt, utan för att visa medlidande med den syndiga och lidande mänskligheten. Och varje mirakel innehåller specifika lärdomar.
Eftersom det enligt Johannesevangeliet var omöjligt att återberätta alla mirakel som Jesus utförde, anger Katolska encyklopedin att de mirakel som presenteras i evangelierna valdes ut av två skäl: dels för att visa Guds härlighet, dels på grund av deras bevisvärde. Jesus hänvisade till sina "gärningar" som bevis för sitt uppdrag och sin gudomlighet, och i Johannes 5:36 förklarade han att hans mirakel hade större bevisvärde än Johannes döparens vittnesbörd. Johannes 10:37–38 återger Jesus på följande sätt:
Om jag inte gör min Fars gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, tro då på gärningarna om ni inte kan tro på mig. Då ska ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern."
I kristen undervisning var miraklen lika mycket ett medel för att förmedla Jesu budskap som hans ord. Många betonar trons betydelse, exempelvis vid renandet av de tio spetälska, där Jesus inte sade: "Min kraft har räddat dig", utan sade:
Kristna författare har utförligt diskuterat Jesu mirakel och tillskrivit varje mirakel specifika syften. Exempelvis menar författarna Pentecost och Danilson att miraklet med Jesus som går på vattnet främst handlade om Jesu relation till sina apostlar, snarare än om deras fara eller själva miraklet. Enligt deras tolkning utformades miraklet specifikt av Jesus för att lära apostlarna att de, när de möter hinder, framför allt behöver förlita sig på sin tro på Kristus.
Författarna Donahue och Harrington menar att helandet av Jairos dotter lär att tro, sådan den uttrycks genom den blödande kvinnan, kan finnas även i till synes hopplösa situationer och att helande kan uppnås genom tro. När kvinnan blir botad säger Jesus till henne: "Din tro har botat dig."
Liberal kristendom
Liberala kristna lägger mindre vikt vid mirakulösa händelser förknippade med Jesu liv än vid hans undervisning. Strävan att avlägsna vidskepliga inslag från den kristna tron går tillbaka till intellektuella reformistiska kristna som Erasmus och deister under 1400–1600-talen. Under 1800-talet försökte självidentifierade liberala kristna lyfta fram Jesu humanitära undervisning som en norm för en världscivilisation befriad från kultiska traditioner och spår av hednisk tro på det övernaturliga. Debatten om huruvida en tro på mirakel endast var vidskepelse eller en nödvändig del av att acceptera Kristi gudomlighet utgjorde en kris inom 1800-talets kyrka, för vilken teologiska kompromisser söktes.
Försök att förklara mirakel genom vetenskapliga eller rationella förklaringar blev förlöjligade redan vid övergången mellan 1800- och 1900-talet. En tro på miraklens äkthet var ett av fem kriterier som fastställdes 1910 av Presbyterianska kyrkan i USA för att skilja sanna troende från vad de betraktade som falska trosbekännare, såsom "utbildade, 'liberala' kristna".
Nutida liberala kristna kan föredra att läsa Jesu mirakel som metaforiska berättelser för att förstå Guds kraft. Inte alla teologer med liberala inriktningar förkastar möjligheten till mirakel, men de kan avvisa den polemik som ett förnekande eller ett bekräftande av dem innebär.
Den skotske filosofen David Hume publicerade en inflytelserik essä om mirakel i sitt verk An Enquiry Concerning Human Understanding (1748), där han hävdade att alla bevis för mirakel övervägdes av möjligheten att de som beskrev dem lurade sig själva eller andra:
Eftersom överträdelser av sanningen är vanligare i vittnesmål om religiösa mirakel än i vittnesmål om någon annan typ av faktiska händelser, måste detta i hög grad minska trovärdigheten hos de förstnämnda vittnesmålen och få oss att fatta ett allmänt beslut att aldrig fästa någon uppmärksamhet vid dem, oavsett vilka skenbart övertygande argument de kan vara försedda med.
Historikern Will Durant tillskriver Jesu mirakel "det naturliga resultatet av suggestion – av inflytandet från en stark och självsäker ande på påverkbara själar; liknande fenomen kan observeras varje vecka i Lourdes".
Den ryske forskaren Kirill Eskov presenterade i The Gospel of Afranius en fiktiv materialistisk rekonstruktion där de romerska myndigheterna iscensätter Jesu uppståndelse och övertygar apostlarna om att de hade sett den uppståndne Kristus.
Vetenskapliga perspektiv
Forskare är oeniga om hur mirakel ska tolkas; vissa utesluter dem a priori (på förhand), medan andra försvarar deras möjlighet eller verklighet. Det råder enighet om att den historiske Jesus betraktades som en mirakelgörare under sin livstid. Forskaren Bart Ehrman menar att även om vissa historiker tror att mirakel har inträffat och andra inte gör det, är det på grund av källornas begränsningar inte möjligt för historiker att bekräfta eller förneka dem. Han skriver: "Detta är inte ett problem som endast gäller en viss typ av historiker – för ateister, agnostiker, buddhister, romerska katoliker, baptister, judar eller muslimer; det är ett problem för alla historiker av alla inriktningar." Enligt Michael Licona finns det bland allmänna historiker vissa postmoderna synsätt på historieskrivning som är öppna för att undersöka mirakel.
Enligt Jesusseminariet botade Jesus sannolikt vissa sjuka människor, men de beskrev Jesu helanden i moderna termer och kopplade dem till "psykosomatiska sjukdomar". De ansåg att sex av de nitton helandena var "troligen tillförlitliga". De flesta deltagare i Jesusseminariet tror att Jesus utförde utdrivningar av demoner, eftersom Josefus, Filostratos och andra skrev om andra samtida exorcister, men de tror inte att evangeliernas berättelser är korrekta återgivningar av specifika händelser eller att demoner existerar. De fann inte att något av naturundren var historiska händelser.
Enligt forskaren Maurice Casey är det rimligt att anta att Jesus kunde bota människor som led av psykosomatiska störningar, även om han anser att helandena sannolikt berodde på naturalistiska orsaker och placeboeffekter. John P. Meier anser att Jesus som helare är lika väl belagt som nästan allt annat som rör den historiske Jesus. I evangelierna framträder Jesu verksamhet som mirakelgörare tydligt genom att den drar uppmärksamhet till honom och förstärker hans eskatologiska budskap. Enligt Meier kan denna verksamhet ha bidragit till de styrande myndigheternas oro, vilket slutligen ledde fram till Jesu död. E.P. Sanders och Géza Vermes är också överens om att Jesus faktiskt var en helare och att detta bidrog till att öka hans anhängarskara bland dåtidens människor.
Inom religionsfilosofin behandlar Timothy och Lydia McGrew Jesu uppståndelse som det centrala miraklet i ett kumulativt sannolikhetsbaserat argument som bygger på flera olika historiska vittneslinjer.
↑Powell, Mark Allan (1998). Jesus as a Figure in History: How Modern Historians View the Man from Galilee. Westminster John Knox Press, sid. 22.
123Beilby, James K.(2009-10-08)(på engelska).The Historical Jesus: Five Views. InterVarsity Press. sid.38–39. ISBN 978-0-8308-3868-4. https://books.google.se/books?vid=ISBN9780830838684&redir_esc=y.Läst 23 juli 2026. ”Till skillnad från tidigare råder det i dag i stort sett enighet bland forskare om att Jesus av sina samtida betraktades som en exorcist och en mirakelgörare. När det gäller den historiska bedömningen av själva mirakeltraditionen upplöses dock denna enighet snabbt. Vissa forskare, i Rudolf Bultmanns efterföljd, omfattar en uttrycklig metodologisk naturalism, där själva möjligheten till mirakel utesluts på förhand (a priori). Andra försvarar miraklers logiska möjlighet på ett teoretiskt plan men tillämpar i praktiken en funktionell metodologisk naturalism. De menar att vi aldrig kan ha tillgång till den typ eller mängd bevis som skulle kunna motivera en historisk bedömning till förmån för att ett mirakel faktiskt har inträffat. Ytterligare andra, som anser att en kompromisslös metodologisk naturalism sannolikt bygger på en obefogad metafysisk naturalism, betraktar en sådan a priori-skepsis som omotiverad och förhåller sig antingen öppna till, eller försvarar uttryckligen, miraklens historicitet inom Jesustraditionen.”
12Ehrman, Bart D.(1999)(på engelska).Jesus: Apocalyptic Prophet of the New Millennium. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-512474-3. https://books.google.se/books?vid=ISBN9780195124743&redir_esc=y.Läst 23 juli 2026. ”Jag vill betona att historiker inte behöver förneka möjligheten av mirakel eller förneka att mirakel faktiskt har inträffat i det förflutna. Många historiker – exempelvis övertygade kristna, praktiserande judar och troende muslimer – anser faktiskt att så är fallet. När de tänker eller säger detta gör de det emellertid inte i egenskap av historiker, utan i egenskap av troende. I den här diskussionen intar jag inte den troendes perspektiv, och jag hävdar inte heller att man bör eller inte bör göra det. Jag intar historikerns perspektiv, som på grundval av ett begränsat antal problematiska källor måste försöka avgöra vad den historiske Jesus faktiskt gjorde. Därför kommer jag, när jag rekonstruerar Jesu verksamhet, varken att kunna bekräfta eller förneka de mirakel som han uppges ha utfört … Detta är inte ett problem enbart för en viss typ av historiker – vare sig ateister, agnostiker, buddhister, romerska katoliker, baptister, judar eller muslimer – utan ett problem för historiker av alla slag.”
↑William Thomas Brande, George William Cox, A dictionary of science, literature, & art London, 1867, också publicerad av Old Classics på Kindle, 2009, sid. 655
↑Författaren Ken Stocker hävdar att "varje enskilt mirakel var en kärlekshandling": Facts, Faith, and the FAQs av Ken Stocker, Jim Stocker 2006, sid. 139
↑McGrew, Timothy; McGrew, Lydia (2009). "The Argument from Miracles: A Cumulative Case for the Resurrection of Jesus of Nazareth". The Blackwell Companion to Natural Theology. Wiley-Blackwell. sid.593–662.
Allmänna källor
Bersee, Ton (2021). On the Meaning of 'Miracle' in Christianity. An Evaluation of the Current Miracle Debate and a Proposal of a Balanced Hermeneutical Approach. Peeters Publishers, Leuven. ISBN 978-9042943957
Funk, Robert W. och Jesusseminariet (1998). The Acts of Jesus: The Search for the Authentic Deeds of Jesus. Polebridge Press, San Francisco. ISBN 0060629789
Kilgallen, John J. (1989). A Brief Commentary on the Gospel of Mark, Paulist Press, ISBN 0809130599
.jpg)
