Jevgenij Miller

Tidig karriär

Millers släkt var balttysk adel och flera generationer hade varit officerare i ryska armén. Han utexaminerades från Nikolajevska kadettskolan 1884 och från Nikolajevska kavalleriskolan 1886. Efter att ha tjänstgjort vid husarregementet vid kejsarens livgarde, studerade han 1889–1892 vid Generalstabsakademin. Miller tjänstgjorde sedan i Storfurstendömet Finland och vid generalstaben. Han tjänstgjorde som militärattaché i Belgien 1898–1901 och i Italien 1907–1909. 1901 befordrades han till överste och blev generalmajor 1909. Åren 1910–1912 var Miller generalkvartermästare vid generalstabens huvuddirektorat och ledare för Nikolajevska kavalleriskolan.

Mellan juli 1914 och december 1916 var Miller befälhavare över Moskvas militärdistrikt och tjänstgjorde under början av första världskriget som generalstabschef vid 5:e armén. Han befordrades under kriget till generallöjtnant. 1916 tjänstgjorde han på sydväst-, nordväst- och nordfronten, där han utmärkte sig. I januari 1917 blev han befälhavare för XXVI armékåren vid 9:e armén på rumänska fronten. När februarirevolutionen utbröt 1917, gav Miller sitt stöd för den provisoriska regeringen. På grund av sitt motstånd mot demokratisering av armén, tillfångatogs han av sina egna soldater, misshandlades och skickades till Petrograd. Provisoriska regeringen tillsatte honom som befälhavare över reservtrupperna i Petrograds militärdistrikt. I augusti 1917 skickades han till Rom för att representera provisoriska regeringen. När bolsjevikerna genomförde oktoberrevolutionen, anslöt sig Miller till oppositionen. Miller begav sig till Paris för att förhandla om en intervention från de allierades sida mot bolsjevikerna.

Ryska inbördeskriget

I augusti 1918 ockuperade de allierade Archangelsk, där en nordrysk antibolsjevikisk regering bildades under ledning av Nikolaj Tjajkovskij. Miller utsågs i november 1918 till generalguvernör och befälhavare över de vita trupperna i Nordryssland. Via England seglade Miller till Archangelsk i januari 1919. Vid det laget fanns ytterligare en vit regering, ledd av amiral Aleksandr Koltjak, i Omsk.

Fram till augusti 1919 ansvarade Miller för nordryska regeringens utrikespolitiska ärenden. I maj 1919 utsåg Koltjak honom till befälhavare över trupperna i norra regionen. I juni 1919 blev han dessutom befälhavare över norra fronten och i september 1919 iklädde han sig en tredje roll; som överbefälhavare över trupperna i norra regionen. När Miller skickade sin generalstabschef Vladimir Marusjevskij till Skandinavien i augusti 1919, blev Miller i praktiken militärdiktator över norra regionen.

Sedan de allierade lämnat Archangelsk, beslöt Miller att fortsätta kriget mot bolsjevikerna. Koltjaks regering föll i september 1919, varefter Miller var den starkaste vita ledaren i Nordryssland. Den militära situationen blev dock ohållbar. Trots att Miller lovade att leda en samlad reträtt landvägen till Murmansk, övergav han trupperna. Över 50 000 av Millers kvarvarande soldater antingen dödades eller tillfångatogs av Röda armén. Den 19 februari 1920 seglade Miller via Norge till Paris. I Frankrike var Miller mellan maj 1920 och april 1922 representant i militära frågor för general Pjotr Wrangel, som på Krim ledde den sista vita armén. Miller fungerade sedan som Wrangels generalstabschef. I juni 1923 gick Miller i tjänst hos storfurst Nikolaj. 1925 blev Miller vice ordförande för Ryska allmilitära unionen och sedan dess ordförande Aleksandr Kutepov kidnappats av sovjetiska agenter i januari 1930, blev Miller unionens ordförande. I den rollen startade han militära utbildningar för exilryssar, men vägrade att tillåta terroristattacker mot Sovjetunionen.

Kidnappning och död

Ryska allmilitära unionen hotades ständigt av agenter från NKVD. Agenten Nikolaj Skoblin infiltrerade unionen och lockade den 22 september 1937 Miller till ett möte med, påstått, två tyskar för att diskutera samarbete mellan de vita och Nazityskland. På mötesplatsen kidnappades Miller. NKVD:s plan hade varit att tillsätta Skoblin som ordförande för allmilitära unionen. Detta omöjliggjordes av att Miller innan mötet lämnat ett meddelande, vari han tillkännagav sina misstankar mot Skoblin och anade att mötet var en fälla.

Från Marseille smugglades Miller ombord på fartyget Maria Uljanova till Moskva. Den 28 september ankom fartyget till Leningrad och dagen därpå förflyttades Miller till Lubjankafängelset, där han hölls fånge under namnet Pjotr Vasiljevitj Ivanov.

Inför NKVD erbjöd sig Miller att verka för försoning mellan kommunisterna och exilryssar. Nikolaj Jezjov förhörde honom personligen den 21 december. Miller bad Jezjov om lov att besöka en ortodox kyrka för att ta nattvard, men begäran bifölls inte. Som fånge ansågs han inte viktig och de förväntade resultaten av kidnappningen uteblev på grund av Millers meddelande till unionens ledamöter. Den 11 maj 1939 beordrade NKVD:s chef Lavrentij Berija att Miller skulle avrättats, vilket skedde samma dygn.

Éric Rohmers film Triple Agent är inspirerad av Millers kidnappning.