Det judiska bosättningsområden i Palestina, på hebreiska även känt som jishuv eller yishuv är benämningen på det judiska samhället i Palestina före staten Israels tillkomst.
Uttrycket började att användas under 1880-talet, då omkring 25 000 judar levde i området. När staten Israel grundades 1948 hade den judiska befolkningen vuxit till omkring 630 000 personer. Begreppet används fortfarande av historiker för att beskriva den judiska befolkningen i Palestina före Israels självständighet. Under denna period styrdes området först av Osmanska riket och därefter av Storbritannien under Palestinamandatet.
Historiker brukar skilja mellan det gamla jishuv och det nya jishuv. Det gamla jishuv syftar på de judiska samhällen som redan fanns i Palestina innan den första sionistiska invandringsvågen, den så kallade första aliyan, som inleddes 1882. Det rörde sig främst om religiösa judar i heliga städer så som Jerusalem, Safed, Tiberias och Hebron. Begreppet används även ibland för att syfta på deras efterkommande.
Det nya jishuv syftar på det samhälle och de institutioner som byggdes upp av ideologiskt drivna sionistiska bosättare efter 1882. Dessa hade framför allt en östeuropeisk och sekulär bakgrund. En av de första bosättningar som grundades av denna grupp var staden Rishon LeZion (bokstavligen "först till Sion")