| Johan Huizinga | |
 | |
| Född | 7 december 1872 Groningen |
|---|---|
| Död | 1 februari 1945 (72 år) De Steeg, Nederländerna |
| Begravd | Oegstgeest |
| Medborgare i | Konungariket Nederländerna |
| Utbildad vid | Universitetet i Groningen Universitetet i Leiden  |
| Sysselsättning | Kulturhistoriker, antropolog, konsthistoriker, tecknare, målare, författare, filosof, motståndskämpe, språkvetare, historiker, universitetslärare, indolog |
| Befattning | |
| Rektor vid universitetet i Leiden (1932–1933) | |
| Arbetsgivare | Universitetet i Groningen (1905–1914) Universitetet i Groningen (1905–1915) Universitetet i Leiden (1914–1942) Universitetet i Leiden (1914–1942) |
| Noterbara verk | Homo ludens |
| Barn | Leonhard Huizinga (f. 1906) Jakob Herman Huizinga (f. 1908) |
| Föräldrar | Dirk Huizinga |
| Utmärkelser | |
| D.A. Thieme-priset (1920) | |
| Redigera Wikidata | |
Johan Huizinga, född 7 december 1872 i Groningen, död 1 februari 1945 i De Steeg nära Arnhem, var en nederländsk filolog och kulturhistoriker, professor i allmän historia vid Universitetet i Leiden 1915–1942.
Huizinga har skrivit arbeten i indisk filologi men är mest känd som författare till kulturhistoriska skildringar, främst Herfsttij der middeleeuwen (Ur medeltidens höst, 1919), en studie av liv, tankar och konst i Frankrike och Nederländerna på 1300- och 1400-talen. Han har även skrivit Wege der Kulturgeschichte (1930) och Erasmus (1925), en biografi över Erasmus av Rotterdam, samt Homo ludens (1938), en studie över lekens roll i kulturen. Han har även behandlat frågan om nationalmedvetandets uppkomst.
Huzinga invaldes 1937 som utländsk ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.