Biografi
Bahcall föddes i en judisk familj och skulle senare beskriva en tidig strävan att bli reformrabbin. Han tog inga naturvetenskapliga kurser på gymnasiet där han var delstatsmästare i tennis och nationell debattmästare (1952).
Bahcall började sina universitetsstudier vid Louisiana State University som filosofistudent med ett tennisstipendium, där han övervägde att söka rabbinämnen. I slutet av sitt första år flyttade han till University of California, Berkeley, där han fortfarande studerade filosofi, men tog sin första fysiklektion för att uppfylla ett examenskrav inom naturvetenskap.
Bahcall bytte sedan huvudämne till fysik, och tog examen med en AB i fysik vid Berkeley 1956. Han tog magisterexamen i fysik 1957 vid University of Chicago och doktorsexamen i fysik från Harvard University 1961.
Han tillbringade ett år som forskare i fysik med Emil Konopinski vid Indiana University. Från 1962 till 1970 arbetade han med en grupp ledd av William Fowler vid Kellogg Laboratory vid California Institute of Technology, först som forskare och senare som biträdande professor och docent.
Bahcall gifte sig med astrofysikprofessorn Neta Bahcall vid Princeton University, som han träffade som doktorand vid Weizmanninstitutet på 1960-talet. De hade en dotter och två söner. Han dog i New York den 17 augusti 2005 av en sällsynt blodsjukdom.
Forskning
Bahcall publicerade över sexhundra vetenskapliga artiklar och skrev eller redigerade nio böcker om astrofysik.
Bahcall är mest känd för sitt arbete med att etablera standardmodellen för solen. Han tillbringade en stor del av sitt liv med att undersöka problemet med solneutriner tillsammans med fysikalisk kemist Raymond Davis Jr. Tillsammans samarbetade Davis och Bahcall i Homestake-experimentet. För att testa Bahcalls teoretiska förutsägelser skapade Davis en underjordisk detektor för neutriner i en guldgruva i South Dakota, i huvudsak en stor tank fylld med rengöringsvätska. Flödet av neutriner som detektorn hittade var en tredjedel av den mängd som Bahcall teoretiskt förutspådde, en skillnad som tog över trettio år att förklara. Bahcalls pågående forskning inom detta område resulterade i publiceringen av hans bok Neutrino Astrophysics (1989), som anses vara en standardreferens för solneutriner.
Nobelpriset i fysik 2002 tilldelades Davis och Masatoshi Koshiba för deras banbrytande arbete med att observera neutrinerna som förutspåddes från Bahcalls solmodell, och därmed bekräftade Bahcalls förutsägelse.
Utöver sitt arbete med solneutriner samarbetade Bahcall med Eli Waxman kring Waxman-Bahcall-gränsen för högenergineutriner. Denna gräns sätter en gräns för flödet av högenergineutriner baserat på det observerade flödet av kosmisk högenergistrålning. Det var inte möjligt att verifiera denna förutsägelse förrän efter hans död, med konstruktionen av neutrinoteleskop som kunde detektera neutriner med mycket högenergi, som IceCube Neutrino Observatory.
Ett annat bidrag från Bahcall till astrofysiken var utvecklingen och implementeringen av Hubbleteleskopet, i samarbete med Lyman Spitzer Jr., från 1970-talet fram till perioden efter att teleskopet sköts upp 1990. År 1992 fick Bahcall NASA Distinguished Service Medal för detta arbete. Han återinförde den traditionella metoden med stjärnräkning, som ett kvantitativt verktyg för att bedöma galaktisk struktur.
Standardmodellen för en galax, med ett massivt svart hål omgivet av stjärnor, är känd som Bahcall-Wolf-modellen. Bahcall-Soneira-modellen var under många år standardmodellen för Vintergatans struktur. Han bidrog också till noggranna astrofysiska modeller av stjärnornas inre.
