| Julius Tallberg | |
| Julius Tallberg 1898. (Foto av Daniel Nyblin.) | |
| Född | 26 maj 1857 Åbo, Finland |
|---|---|
| Död | 3 maj 1921 Bad Nauheim, Tyskland |
| Medborgare i | Finland och Storfurstendömet Finland |
| Sysselsättning | Politiker, affärsman |
| Maka | Bertha Maria Ågren (1880) Anna Alina Augusta Arrhenius (1913) |
| Föräldrar | Carl Wilhelm Tallberg Sofia Wilhelmina Enlund |
| Redigera Wikidata | |
Mathias Julius Hjalmar Tallberg, född 26 maj 1857 i Åbo, död 3 maj 1921 i Bad Nauheim i Tyskland, var en finländsk affärsman med titeln kommerseråd. Han räknades till de mest framträdande näringslivsgestalterna i Helsingfors kring sekelskiftet 1900 och bidrog på flera sätt till stadens ekonomiska och fysiska utveckling, bland annat genom förvärvet av Drumsö och upprättandet av flera donationsstiftelser. År 1880 grundade Tallberg en byggmaterialsaffär i Helsingfors, som idag är verksam under namnet Oy Julius Tallberg Ab. Verksamheten utvidgades med tiden till att omfatta cementgjuteri, murbrukstillverkning samt fabrikation av byggskivor och cementprodukter. Under åren 1888–1912 innehade Tallberg ett mandat i Helsingfors stadsfullmäktige.
Julius Tallberg var det fjärde barnet till bokhållaren och vice länsmannen Carl Wilhelm Tallberg och hans hustru Sofia Wilhelmina Enlund. Familjens ursprung låg i södra Tavastland; Tallbergs farfarsfar var linnvävaren Erik Mattsson från Vånå, som antog familjenamnet Tallberg i slutet av 1700-talet, och farfadern arbetade som guld- och silversmed i Tavastehus.
Tallberg inledde sin skolgång vid Åbo högre elementarskola, men efter faderns bortgång tvingades han lämna skolan vid 13 års ålder. Modern lyckades ordna en tjänst åt honom hos Julius Torckells handelshus i Åbo. Torckell var känd mer för sitt sällskapsliv än för affärsmässig skärpa, och den unge Tallberg visade snart tillräcklig kompetens för att avancera till en ledande ställning i företaget.
År 1878 lämnade Tallberg Åbo och sökte sig till Helsingfors, där han fick arbete vid G. F. Stockmanns järnvaruavdelning. Anställningen gav honom en första inblick i handeln med byggvaror, men han trivdes illa i den stora och hierarkiska organisationen och gick vidare till M. Svenssons järnhandel. Det var under dessa år hos de tre järnhandlarna som Tallberg lade upp planerna för sin egen framtida rörelse.
År 1880 fann han lämpliga samarbetspartner i byggmästare Elia Heikel(fi) och arkitekt Konstantin Kiseleff, vars byggföretag kompletterades med en byggvaruhandel på Tallbergs initiativ. Han ingick inledningsvis som delägare och föreståndare för denna avdelning, men köpte redan 1887 ut sina kompanjoner och etablerade sig därmed som självständig köpman i Helsingfors vid 30 års ålder.
Företaget etablerade sig snabbt som det ledande inom byggvaruhandeln i huvudstaden. Tallberg öppnade lager och filialer på flera orter runtom i landet. I slutet av 1890-talet förvärvade han tomter på Brunnsgatan(fi) och Alexandersgatan, mittemot järnvägsstationen, och sammanband fastigheterna med den så kallade Citypassagen. Den egna affären invigdes 1899 på Alexandersgatans sida, utrustad med moderna lokaler för utställning och försäljning samt generösa lagerytor.
Tallbergs firma var pionjär inom industriell murbrukstillverkning i Finland och grundade landets första cementgjuteri i Helsingfors. Tillverkning av cement och olika byggplattor ingick också i verksamheten. Från 1904 började firman därtill importera automobiler.
Vid sidan av den egna rörelsen engagerade sig Julius Tallberg som investerare, finansiär och rådgivare i en rad andra företag. Han hade ett uttalat intresse för att stödja begynnande småföretagare, som vid denna tid i praktiken var utestängda från de etablerade banksystemens krediter. Ett ofta nämnt exempel är Gottfrid Strömbergs elmotorfabrik, i vilken Tallberg kvarstod som delägare och finansiär från starten fram till sin död. Han medverkade även vid tillkomsten av penninginstituten Ab Städernas i Finland Hypotekskassa(fi) och Fastighetsbanken i Finland Ab(fi).
Tallberg invaldes i Helsingfors stadsfullmäktige 1888 och omvaldes upprepade gånger fram till 1912. I fullmäktige drev han bland annat frågan om en järnvägsförbindelse till hamnen och ingick senare i byggkommittén för banan. Han var initiativtagare till Helsingfors Magasinaktiebolag för tullfri lagerhantering och en av grundarna av Helsingfors Omnibus Ab 1891, föregångaren till stadens kollektivtrafikverksamhet. Han tillhörde även kretsen bakom saluhallsbolaget i Hagnäs.
År 1911 förvärvade Tallberg aktiemajoriteten i Drumsö Gård Ab och fick därigenom kontroll över merparten av Drumsö, en ö strax väster om Helsingfors som vid denna tid i huvudsak bestod av sommarvillor. Helsingfors stad hade inte visat något intresse för området, och Tallberg anlitade arkitekt Birger Brunila för att upprätta en byggnadsplan. Han satsade på att utveckla öns rekreationsmöjligheter och introducerade ett hästspårvagnssystem som var i drift 1913–1917. Ångfartyget Drumsö sattes i trafik på linjen Gräsviken–Drumsö och fortsatte att trafikera leden till 1935, då Drumsö bro(fi) togs i bruk.
Tallbergs ursprungliga avsikt var att erbjuda staden aktierna till inköpspriset så snart dess beslutsfattare insett värdet av förvärvet. Ön kom emellertid att förbli i Tallbergsfamiljens ägo i decennier. Drumsö inkorporerades med Helsingfors först 1946 inom ramen för ett större annexionsarrangemang, till en kostnad som vida översteg vad Tallberg erbjudit staden innan första världskriget.
Julius Tallberg skänkte under sin livstid betydande belopp till allmännyttiga ändamål. Inför 50-årsdagen inrättade han en fond för tekniska och ekonomiska studier. På 60-årsdagen överlämnade han två stiftelser till Helsingfors stad: Pro Helsingfors samt Bertha Maria Tallbergs stiftelse, avsedd för bostadsanskaffning till stadens invånare. När företaget 1920 firade 40 år tilldelades Helsingfors universitet, Åbo Akademi och Tekniska högskolan medel för studentstöd. Skulpturen Tre smeder (Felix Nylund, 1932) i Helsingfors centrum kom till stånd tack vare en donation från Tallberg.
Tallberg var en ivrig resenär och sportutövare. Han besökte Centraleuropa nästan varje år i början av 1900-talet, skidade i Åre och fiskade i Lappland. Han spelade tennis och var en flitig velocipedist – han var den förste i Finland som använde luftfyllda cykeldäck. Automobilen tog han till sig tidigt och körde bil från 1904. Han seglade och skaffade sig en motorbåt när sådana blev tillgängliga på den finska marknaden.
Tallberg gifte sig 1880 med Bertha Maria Ågren och 1913, efter hennes frånfälle, med Anna Alina Augusta Arrhenius. Samtliga åtta barn – tre söner och fem döttrar – var från det första äktenskapet och uppnådde vuxen ålder. När Julius Tallberg avled övertog sonen Gunnar ledningen av det till aktiebolag ombildade företaget. Efter Gunnars död 1931 trädde den näst äldste sonen Bertil Tallberg(fi) till.
Hans sonsonsson var OS-seglaren och IOK-ledamoten Peter Tallberg.