Kalciumantagonister eller kalciumflödeshämmare är läkemedel som minskar flödet av kalciumjoner genom kalciumkanaler.
De används vid flera kardiovaskulära sjukdomar. Exempel på sjukdomar där behandling med kalciumantagonister förekommer är hypertoni (högt blodtryck), kärlkramp, vissa rytmrubbningar och Raynauds sjukdom. Kalciumflödeshämmare påverkar inte kalkbalansen i kroppen.
Kalciumantagonister minskar flödet av kalciumjoner i celler genom att påverka en särskild typ av kanal för kalciumjoner i cellmembranet, som kallas L-kanal. Även om kalciumkanaler finns i alla celler, visar kalciumantagonisterna upp en stor selektivitet för glatt muskulatur och retledningssystemet i hjärtat, och det är därför som de kan användas som läkemedel vid kardiovaskulära sjukdomar.
Verkan leder till att muskelcellerna slappnar av (vasodilatation) vilket minskar motståndet mot vilket hjärtat måste pumpa.
Det finns tre kemiskt olika huvudgrupper av kalciumantagonister med olika bindningsställen på L-kanalen:
I början av 1960-talet beskrevs den första kalciumantagonisten i form av verapamil, som är derivat av papaverin. Denna lanserades först som en betareceptorblockerare, och fick 1969 beteckningen kalciumantagonist efter att Albert Fleckenstein närmare hade studerat dess effekt på hjärtmuskulatur.