Kalkskal

Kalkskal är biologiskt bildade skal vars mineraliska beståndsdel huvudsakligen består av kalciumkarbonat (CaCO₃). De förekommer hos flera organismgrupper, bland annat blötdjur, armfotingar och foraminiferer, samt hos vissa grupper av planktoniska organismer, exempelvis skalbärande vingfotingar och kokkolitoforider. Skalens form, uppbyggnad och funktion varierar mellan grupperna, men de bildas genom biologiskt reglerad biomineralisering.

Kalkskal från olika blötdjur på en strand vid Cayo Costa Island i Florida, USA.

Förekomst och olika former

Kalkskal förekommer hos både encelliga och flercelliga organismer. Hos blötdjur, exempelvis snäckor, musslor och vissa bläckfiskar, bildas skal som omsluter och skyddar djurens mjukdelar. Även armfotingar har yttre skal som vanligen består av kalciumkarbonat. Deras två skalhalvor skiljer sig i byggnad och symmetri från musslornas skal.

Skalets yttre byggnad hos en armfoting.

Hos flera grupper av encelliga planktonorganismer bildas mikroskopiska kalkskal. Foraminiferer bildar mineraliserade höljen, så kallade tester, som ofta består av flera sammanfogade kamrar. Testerna kan ha mycket varierande former och används bland annat vid identifiering av olika arter. Kokkolitoforider bildar i stället små plattor av kalciumkarbonat, så kallade kokkoliter, som tillsammans bildar ett yttre hölje kring cellen.

Kokkolitoforen Emiliania huxleyi. Cellen täcks av små kalciumkarbonatplattor, kokkoliter.

Bland de planktoniska blötdjuren finns vingfotingar, vars skal kan vara tunna och genomskinliga. Ett exempel är Limacina helicina, en art som förekommer i kalla havsområden. Vingfotingarnas skal består ofta av aragonit, en kristallform av kalciumkarbonat som är särskilt känslig för förändringar i havsvattnets karbonatkemi.

Skal av vingfotingen Limacina helicina.

Sammansättning och struktur

Biologiska kalkskal består framför allt av kalciumkarbonat i två kristallformer: kalcit och aragonit. Mineralerna har samma kemiska sammansättning men olika kristallstruktur. Vilken form som bildas varierar mellan organismgrupper och arter. Skalens mineraliska beståndsdelar kombineras ofta med organiska ämnen, exempelvis proteiner och polysackarider, som påverkar kristallernas bildning, orientering och organisering.

Skalens mikrostruktur varierar mellan organismgrupperna. Blötdjursskal kan bestå av flera lager med olika kristallstrukturer, medan foraminiferers tester ofta är uppdelade i kamrar. Kokkolitoforiders skal består av små kalkplattor som bildas separat och sedan sätts samman till ett yttre hölje. Armfotingars skal har i sin tur egna karakteristiska lager och mineralstrukturer.

Mikroskopbild av ett foraminiferskal med dess karakteristiska mineraliserade uppbyggnad.

Biologisk bildning

Bildningen av kalkskal är en form av biomineralisering. Organismerna reglerar upptag och transport av kalcium och oorganiskt kol samt de kemiska förhållanden under vilka mineralerna bildas. Kalciumkarbonat bildas genom att kalciumjoner och karbonatjoner förenas. Proteiner och andra organiska molekyler kan påverka mineralernas kärnbildning, tillväxt och organisering. De bakomliggande mekanismerna skiljer sig mellan olika organismgrupper.

Hos blötdjur sker skalbildningen genom att manteln utsöndrar material som bygger upp skalet. Hos kokkolitoforider bildas kalkplattorna inne i cellen i specialiserade strukturer innan de transporteras till cellytan. Foraminiferer bygger upp sina tester genom att tillföra nya kamrar under tillväxten. Dessa skillnader visar att förmågan att bilda kalkskal förekommer i flera evolutionärt åtskilda organismgrupper och bygger på olika biologiska mekanismer.

Ekologisk och geologisk betydelse

Kalkskal förekommer hos organismer som lever både i den fria vattenmassan och på havsbotten. Kalkbildande plankton, exempelvis kokkolitoforider, foraminiferer och vingfotingar, bidrar till produktionen av kalciumkarbonat i havets pelagiska ekosystem. Blötdjur och armfotingar bidrar också till produktionen av biologiskt bildat karbonatmaterial. Skalen kan efter organismens död brytas ned, transporteras och ansamlas i marina sediment.

Ansamling av skal och skalfragment kan bidra till bildning av kalkrika sediment. På geologiska tidsskalor kan sådana sediment genom kompaktering och diagenes omvandlas till kalksten. Kalkskal från planktoniska organismer kan även transportera kol från havets ytskikt till djupare vatten och havsbotten. Hur stor andel som slutligen begravs i sediment beror bland annat på upplösning, nedbrytning och sedimentationsförhållanden.

Havsförsurning

Havets upptag av koldioxid förändrar havsvattnets karbonatkemi och leder till havsförsurning. När mängden löst koldioxid ökar minskar normalt koncentrationen av karbonatjoner och därmed mättnadsgraden för kalciumkarbonat. Detta kan påverka organismers möjligheter att bilda och bibehålla kalkskal samt öka risken för upplösning av redan bildat material.

Känsligheten varierar mellan arter och organismgrupper. Aragonit är generellt mer lösligt än kalcit under havets normala förhållanden, vilket kan göra aragonitbildande organismer, exempelvis vingfotingar, särskilt utsatta vid låg karbonatmättnad. Även foraminiferer och kokkolitoforider påverkas av förändrad havskemi, men deras svar varierar mellan arter och påverkas bland annat av fysiologiska mekanismer och förmågan att reglera miljön där mineraliseringen sker.

Benämningar och terminologi

Kalkskal är en beskrivande benämning på biologiskt bildade skal vars mineraliska beståndsdel huvudsakligen består av kalciumkarbonat. Inom olika organismgrupper används mer specifika benämningar. Snäckskal och musselskal avser skal hos respektive grupper av blötdjur. Hos foraminiferer används termen test för det mineraliserade höljet, och hos kokkolitoforider benämns de enskilda kalkplattorna kokkoliter.

Se även