Beskrivning
Kattfot är en flerårig, krypande och revbildande ört, 5–20 hög. Utlöparna blir 2–5 cm. De basala bladen är 1-nerviga, skedlika eller rombiska 3–18 × 3–6 mm med grå ull på undersidorna. Ovansidorna är kala och gröna. Stjälkbladen är linjära, 7–13 mm långa.
Arten blommar under maj–juni.
Blomkorgarna sitter 3–7 tillsammans, och dess likhet med undersidan på kattens tassar har gett det svenska trivialnamnet. Blomkorgarna förekommer med vita, rosa eller mörkröda holkfjäll.
Såsom namnet dioeca eller dioica säger, är kattfoten en tvåbyggare med han- och honblommor på skilda plantor. Båda är ungefär lika vanliga. De hanliga korgarna känns igen på brett avrundade, oftast vita holkfjäll. Deras mittblommor har ett blomfoder (pensel) av långa hår med tjock, plymlik spets. Dessa blommor tycks vara tvåkönade, men pistillen är steril: dess fruktämne brukar sakna fröämne. Märket har endast till uppgift att utsopa ståndarnas pollen (liksom hos Petasites). De honliga korgarna har smalare, vanligen skära till mörkt rosa holkfjäll, samt blommor med trådsmal krona och hårdare pensel av vanlig beskaffenhet med vita eller skära hår.
Örtståndet är avpassat efter torra lokaler genom att stjälken och bladens undersida är vitluddiga och bladens gröna översida kan täckas genom att skivan vid mycket torr väderlek och i solöppna lokaler är hopviken längs mittnerven.
Blomkorgarna är torra och kan användas som eterneller, bland annat till "evighetskransar".
Habitat
Arten är en allmän växt genom hela det nordeuropeiska och nordasiastiska florområdet. Österut förekommer den till Japan och Aleuterna.
Dock har den minskat i modern tid.
Även i fjälltrakter är kattfot ganska vanlig. I Jotunheimen når den 2 000 m ö h, i norra Norge 1 000 m ö h.
Mellan Svarta havet och Kaspiska havet finns ett område med arten Antennaria caucasica. Släktingen A. marginata förekommer i de södra delarna av USA.
Biotoper
Kattfot finns i öppna marker med företrädesvis torr, grusartad och kvävefattig jordmån, till exempel vägkanter och öppna skogsbackar. Den är en botanisk pionjär som ofta är en av de första växterna som kan etablera sig på (övergiven) sand- och grusmark. Arten är typisk i välhävdade ängar och betesmarker, torra hedar, hällmarkstorrängar och glesa tallskogar. Den minskade konkurrensen från högväxande växter, som ett resultat av den lägre näringstillgången i biotoperna, ger arten riklig tillgång till ljus och vilket möjliggör etablering. Kattfots miljökrav gör att den används som en indikatorart för ängs- och betesmarker inom naturvård. Den är bland annat är en positiv indikator inom NILS. Närvaro av kattfot kan bland annat tyda på att betestrycket inte varit för högt eller för lågt.
Även om arten är klassad som livskraftig i den nationella rödlistan så har den ändå minskat i vissa lokaler. Tidigare var det exempelvis en av typväxterna i Stockholms skärgårdslandskap men har, på grund av jordbrukets upphörande i skärgården, blivit allt mer ovanlig. Även på andra håll minskar kattfoten, på grund av att ängs- och hagmarker inte betas eller hävdas och därför växter igen. En viktig naturåtgärd är därmed att återupprätthålla traditionell hävd och bete, samt röjning av igenväxta marker efter behov.
Kattfot odlas också som trädgårdsväxt.
I kulturen
Kattfot är en tålig växt som i viss mån tål att trampas på. Den var i äldre tid föremål för både positiva och negativa känslor, det senare bland annat på grund av dess lyfta "kattfot" ansågs skymfa Gud. Inom folkmedicinen har växten använts mot hosta, diarré, luftrörskatarr, lever- och gallbesvär, liksom som sårmedel. Även dålig hy och olika hudåkommor ansågs kunna avhjälpas med hjälp av kattfot.
Växten har använts som eternell. Man band ofta "evighetskransar" av kattfot, kransar som placeras under kistans lock för att skydda den döde mot onda krafter.
Kattfot besjungs i Evert Taubes "Sjösala vals". 2012 utsågs kattfot av Svenska Botaniska Föreningen till Årets växt.
