Klorofyll c

Klorofyll c₁
Systematiskt namn[(2E)-3-[14-Etyl-21-(metoxikarbonyl)-4,8,13,18-tetrametyl-20-oxo-9-vinyl-3,4-didehydro-3-forbinyl-κ2N23,N25]akrylato(2-)]magnesium
Kemisk formelC₃₅H₃₀MgN₄O₅
Molmassa610,94 g/mol
SI-enheter & STP används om ej annat angivits
Klorofyll c₂
Systematiskt namn[(2E)-3-[21-(Metoxikarbonyl)-4,8,13,18-tetrametyl-20-oxo-9,14-divinyl-3,4-didehydro-3-forbinyl-κ2N23,N25]akrylato(2-)]magnesium
Kemisk formelC₃₅H₂₈MgN₄O₅
Molmassa608,93 g/mol
SI-enheter & STP används om ej annat angivits
Klorofyll c₃
Kemisk formelC₃₆H₂₈MgN₄O₇
Molmassa652,94 g/mol
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Klorofyll c är en form av klorofyll som finns hos marina alger inom riket kromalveolater som kiselalger, brunalger och dinoflagellater.

Det har en gyllene eller brunaktig färg och är ett tilläggspigment som är speciellt betydelsefullt genom sin absorption av ljus inom 500- till 600-nanometerområdet, eftersom vatten gör att det röda ljuset inte längre kan utnyttjas för fotosyntes av klorofyll a. Liksom klorofyll a och klorofyll b samlar det ljus vars energi transporteras genom "antennkedjan" till reaktionscentret. Klorofyll c är ovanligt eftersom det inte har en isoprenoid fytyl-svans och har en porfyrinring i stället för en klorinring, två drag som annars är typiska för klorofyller hos alger och växter.

Klorofyll c kan indelas ytterligare i klorofyll c₁, klorofyll c₂ och klorofyll c₃ samt åtminstone åtta andra undertyper till.

Klorofyll c1

Klorofyll c₁ är en vanligt förekommande form av klorofyll c. Den skiljer sig från klorofyll c₂ genom att dess C8-grupp har en etylgrupp i stället för en vinylgrupp (enkelbindning C-C i stället för dubbelbindning C=C). Dess absorptionsmaxima ligger kring 444, 577, 626 nm och 447, 579, 629 nm i dietyleter respektive aceton.

Klorofyll c₂

Klorofyll c2 är den vanligaste formen av klorofyll c. Dess absorptionsmaxima ligger kring 447, 580, 627 nm och 450, 581, 629 nm i dietyleter respektive aceton.

Klorofyll c3

Klorofyll c₃ är en typ av klorofyll c som hittades i fästalgen Emiliania huxleyi 1989. Dess absorptionsmaxima ligger kring 452, 585, 625 nm och 452, 585, 627 nm i dietyleter respektive aceton. Den skiljer sig från klorofyll c₂ genom att ha en metoxikarbonylgrupp (-COOCH₃) på kolatom sju i stället för en metylgrupp.

Referenser

  1. ↑ Speer, B.R.. ”Photosynthetic Pigments”. Arkiverad från originalet den 16 juni 2010. https://web.archive.org/web/20100616181829/http://www.ucmp.berkeley.edu/glossary/gloss3/pigments.html. Läst 2 augusti 2014.
  2. 1 2 Blankenship, Robert E. (February 2002). Molecular Mechanisms of Photosynthesis. Wiley-Blackwell
  3. 1 2 3 Dougherty, Ralph C.; Strain, H. H.; Svee, W. A.; Uphaus, R. A.; Katz, J. J. (Maj 1970). ”The Structure, Properties, and Distribution of Chlorophyll c”. J. Am. Chem. Soc. 92 (9): sid. 2826–2833. doi:10.1021/ja00712a037. http://pubs.acs.org/doi/abs/10.1021/ja00712a037. Läst 2 augusti 2014.
  4. 1 2 3 Fookes, Christopher J. R.; Jeffrey, S. W. (1989). ”The structure of chlorophyll c3, a novel marine photosynthetic pigment”. J. Chem. Soc., Chem. Commun. (23): sid. 1827–1828. http://pubs.rsc.org/en/content/articlelanding/1989/c3/c39890001827#!divAbstract. Läst 17 november 2014.
  5. ↑ Zapata, Manuel; Garrido, José L.; Jeffrey, Shirley W. (2006). ”Chlorophyll c Pigments: Current Status”. Chlorophylls and Bacteriochlorophylls: Advances in Photosynthesis and Respiration 25: sid. 39–53. doi:10.1007/1-4020-4516-6_3. https://link.springer.com/chapter/10.1007%2F1-4020-4516-6_3. Läst 2 augusti 2014.
  6. 1 2 3 Fawley, Marvin W. (1989). ”A New Form of Chlorophyll c Involved in Light-Harvesting”. Plant Physiol. 91 (2): sid. 727–732. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1062062/. Läst 2 augusti 2014.
  7. ↑ Jeffrey, S. W. (1976). ”The Occurrence of Chlorophyll c1 and c2 in Algae”. Journal of Phycology 12 (3): sid. 349–354. doi:10.1111/j.1529-8817.1976.tb02855.x. http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1529-8817.1976.tb02855.x/abstract. Läst 17 november 2014.
  8. ↑ Chlorophyll c₃ från Jeffrey, S. W. (1997): Chlorophyll_c3 / R. Mantoura and S. Wright (editors) , S.W. Jeffrey, R.F.C. Mantoura and S.W. Wright: Phytoplankton pigments in oceanography: guidelines to modern methods., Bremerhaven, PANGAEA.