| Knud Kristensen | |
| Tid i befattningen 7 november 1945–13 november 1947 | |
| Monark | Christian X |
|---|---|
| Företrädare | Vilhelm Buhl |
| Efterträdare | Hans Hedtoft |
| Tid i befattningen 5 maj 1945–7 november 1945 | |
| Statsminister | Vilhelm Buhl |
| Företrädare | Jörgen Jörgensen |
| Efterträdare | Ejnar Martin Kjaer |
Inrikesminister | |
| Tid i befattningen 8 juli 1940–9 november 1942 | |
| Statsminister | Thorvald Stauning Vilhelm Buhl |
| Företrädare | Bertel Dahlgaard |
| Efterträdare | Jörgen Jörgensen |
| Född | 26 oktober 1880 Hover, Ringköbing, Danmark |
| Död | 29 september 1962 (81 år) |
| Gravplats | Humlebæks kyrkogård |
| Politiskt parti | Venstre |
Knud Kristensen, född den 26 oktober 1880 Hover, Danmark, död den 29 september 1962 i Humlebæk, var en dansk liberal politiker.
Kristensen var lantbrukarson och växte upp på en gård utanför Ringkøbing. Han gick tidigt med i partiet Venstre och hjälpte till att bygga partiets ungdomsförbund. Han flyttade 1908 till Østedt, en liten ort utanför Vejle och bodde där i några år.
Kristensen valdes in i Folketinget 1920 och fick efterhand betydande poster i sin folketingsgrupp. Kort efter den tyska ockupationen i juli 1940 blev han inrikesminister i Staunings samlingsregering och fortsatte under Vilhelm Buhl efter Staunings död i maj 1942, men avgick i november samma år efter oenighet med Erik Scavenius, som då tog över posten som statsminister.
Kristensen var ordförande i Venstre 1941 – 49 och blev statsminister i en ren venstreregering i november 1945. Som statsminister drev Kristensen en personlig linje för anslutning av Sydslesvig till Danmark, men fick inget stöd för detta i folketinget och tvingades därför att avgå i oktober 1947.
Trots en stor seger i det följande folketingsvalet kunde han inte tillgodogöra sig detta på grund av den rådande politiska situationen i parlamentet. Han lämnade Folketinget 1949.
I samband med undertecknandet av konstitutionen 1953 lämnade han det liberala partiet och medverkade i bildandet det nya högerpartiet De oavhängiga, som han var ordförande till 1956, dock utan att någon gång bli huvudaktör i partiet.
|