Krishantering är ett samlingsbegrepp för de systematiska åtgärder och metoder som vidtas då någon form av kris inträffar. Av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) definieras en kris som "... en händelse i fredstid som hotar grundläggande funktioner och värden i samhällets, exempelvis elförsörjningen, människors hälsa eller frihet."
Katastrofkommissionen, som tillsattes efter tsunamikatastrofen 2004, redovisade i sin rapport Sverige och tsunamin – granskning och förslag (SOU 2005:104) i december 2005 följande huvudkategorier av kriser som statsmakterna kan ställas inför:
Sedan 2006 ligger inom Sveriges regering ansvaret beträffande samhällsomfattande kriser på inrikesministern.
Beträffande kriser på arbetsplatser finns i Sverige regler om krishantering i Arbetsmiljöverkets föreskrifter om första hjälpen och krisstöd. Enligt föreskriften måste det finnas i förväg bestämda rutiner för vem som ska göra vad i en krissituation. Rutinerna bör finnas nedskrivna och kopplade till en krishanteringspolicy. Den som har ansvar för vissa åtgärder i en krissituation ska ha resurser och utbildning för att klara uppgiften. I en krissituation ska beredskapsplaner träda i kraft och den drabbade ska få hjälp. Det är arbetsledningens ansvar att genomföra stödinsatser efter chockartade händelser.
Regelbundna övningar är ett sätt för organisationer att bygga upp sin krisberedskap. I en longitudinell studie följde forskare vid Högskolan i Skövde under mer än tio år hur tolv kommuner överade krisledning. Studien visade att återkommande övningar över tid skapade en lärprocess som stärkte kommunernas förmåga att hantera kriser.