Kustradiostation

Kustradiostationen Poldhu i Cornwall ca 1910.

En kustradiostation är en radiostation på land avsedd för kommunikation med fartyg. För att förenkla terminologin räknas även kust-jordstation (eng coast earth station (CES)) som används för satellitkommunikation till fartyg, som kustradiostation enligt ITU.

Genom införandet av GMDSS har begreppet kustradiostation (eng. coast radio station) fasats ut i internationell rätt och ersatts av begreppet kuststation (eng. coast station) då ansvaret för att tillhanda- och upprätthålla radiotjänster för nöd- il- och säkerhetskommunikation (t.ex. MSI) ligger på fördragsslutande staters regeringar. Genom en rekommendationen 2002 av IMO (MSC/Circ.1038 - Guidelines för General radiocommuncations) upphörde staters skyldigheter att tillhandahålla system för allmän radiokommunikation (eng. general radiocommunications) via kustradio. Detta fastställdes sedan genom ändringar av SOLAS IV som beslutades 2022 och trädde i kraft 2024, då även MSC/Circ.1038 upphävdes.

För att inte förväxlas med kustbevakningens kuststationer, används ofta begreppet kustradiostation i dagligt tal i Sverige.

Inledning

Från början var kustradiostationerna främst avsedda att förmedla kommersiell telegramtrafik mellan fartygsradiostationer och fasta telenätets landlinjer. Senare utvecklades även andra trafiktjänster beroende på behov, till exempel telefoni och radiotelex, och de blev även sjöräddningscentraler som övervakade nödfrekvenser och var direktlänk till läkare vid sjukdomsfall ombord.

Kustradiostationer finns för både civil och militär trafik. De civila kustradiostationerna finns dokumenterade i List of Coast Stations and Special Service Stations (List IV). Publikationen utges vartannat år av ITU och uppdateras med jämna mellanrum. List of Coast stations innehåller både stationer öppna för allmän trafik mot betalning, samt övriga stationer i GMDSS som är nåbara via DSC. Samma information finns allmänt tillgänglig och sökbar i ITU:s databas MARS.

I GMDSS Master Plan, eller med sitt längre namn Master Plan of shore-based facilities for the Global Maritime Distress and Safety System offentliggör IMO information om de landbaserade resurser som medlemsstaterna etablerat i GMDSS. GMDSS Master Plan finns tillgänglig via GISIS.

Historia

Operatörsplats på kustradiostationen Tjöme radio i Norge, nu på museum i Tønsberg.

Då olika länders mariner tidigt var intresserade av radiokommunikation, var de första kustradiostationerna ofta avsedda för antingen rent militär, eller en kombination av civil och militär radiotrafik.
Danmarks första kustradiostation, med anropssignal OXA, var belägen på örlogsbasen Holmen i centrala Köpenhamn och öppnade 1908 för civil och militär trafik. Norges första kustradiostation var Thoraas Signalstation på ön Tjøme, sedermera Tjøme radio med anropssignal LGT, upprättad av norska marinen 1905 och överlåten till norska Telegrafverket för civil trafik 1910.

Operatörsplats för nöd- och anropsfrekvensen 500 kHz, på holländska kustradiostationen Scheveningen radio/PCH cirka 1970.

Redan från starten införde den kommersiella kustradion rutiner för betalning av tjänsterna. Varje fartyg hade avtal med sitt lands Teleförvaltning, och via dessa kunde kustradiostationerna få ersättning för sina tjänster. Teleförvaltningarna fakturerade sedan fartygens ägare dessa trafikkostnader. Systemet blev förebild till de roaming-avtal, som idag gäller mellan världens alla mobiltelefonoperatörer. Avgifterna för radiotelegram delades upp i tre delar: Fartygsavgift, kustavgift och trådavgift, och taxerades vid internationell trafik i Guldfranc och Centimes. Redarna hade rätt att slopa fartygsavgiften för telegram som avsändes från egna fartyg.

Sverige

I Sverige togs de första kustradiostationerna i bruk 1903 som testanläggningar och var marinens radiostationer på Kungsholms fort i Karlskrona, vid Oskar-Fredriksborg på Rindö, samt vid Fårösund. Planer fanns också på en radiostation i Strömstad för kommunikation med örlogsfartyg i Oslofjorden vid unionsupplösningen 1905, men de förverkligades inte.
Proven med kustradiostationer ansågs lyckade och marinen köpte in ett antal gnistsändare för placering runt Sveriges kuster.
Den första permanenta stationen, Karlskrona radio, öppnade vid Karlskrona örlogsbas den 24 maj 1909 som svenska marinens första kustradiostation. Stationen, med anropssignalen SAA expedierade från 1910 även civil trafik. De övriga två experimentstationerna flyttades också, och permanentades som Vaxholm radio och Tingstäde radio. I Göteborg började försökssändningar vid en gemensam militär-kommersiell kustradiostation vid Oscar II:s Fort år 1908, men flyttades på grund av jordningsproblem till den så kallade "Gnistängen" vid Nya Varvet redan 1910. Den 18 september 1911 öppnades stationen under namnet "Göteborgs gnisttelegrafstation" för trafik med allmän korrespondens till fartyg. År 1912 öppnades Trelleborg radio, ägd av Statens Järnvägar, för kommersiell trafik till järnvägsfärjorna på linjen Trelleborg - Sassnitz.

Den 14 december 1914 öppnade Telegrafverket tillsammans med Marinen den första radiostationen för sjöfart i Stockholms närhet. Den låg i Vaxholm och hette Vaxholm radio/SAF. Den första januari 1937 flyttade den civila verksamheten till Stavsnäs, och bytte då namn till Stavsnäs radio med anropssignalen SDJ. Mottagarstationen var inhyst i snickare Blomqvists villa i Stavsnäs by och sändarstationen låg på norra udden på Hölö på Fågelbrolandet i Värmdö. Tjänsterna på Stavsnäs radio var då telegrafi på långvåg och gränsvågstelefoni. Året därpå påbörjades prov med VHF-trafik till Gotlandsbåtarna. Under krigsåren var trafiken mycket begränsad och skedde huvudsakligen med Gotlandsbåtarna och isbrytare, men även en del trafik på långvåg till lejdbåtar på Atlanten förekom.

Som alla större kustradiostationer fungerade Stavsnäs radio/Stockholm Radio även som sjöräddningscentral från 1947 och fram till GMDSS införande, inom det geografiska täckningsområdet för sina VHF-kanaler.

I november 1949 invigdes den nya mottagarstationen på Klobbudden, någon kilometer nordost om Stavsnäs by.

År 1953 anslöts stationen till telexnätet. Den 1 januari 1960 bytte stationen namn till Stockholm Radio. 1963 installerades den första permanenta kanalen för VHF-telefoni. År 1973 övertogs sändar- och mottagarstationerna på sydkusten från Malmö radio som samtidigt lades ner. På samma sätt övertogs även telefonitrafiken från Blekinge radio. Efter ombyggnad av stationen i början på 1970-talet fördes olika diskussioner om förändringar. Alltifrån nedläggning och överflyttning till Göteborg radio, till flyttande av stationen närmare Stockholm. Flyttning av stationen till Årstadal genomfördes 1980 och i slutet av året övertog Stockholm Radio Televerkets flygradiotjänster från mottagarstationen i Enköping och sändarstationen i Karlsborg.

I samband med förberedelserna för införandet av säkerhetssystemet GMDSS 1999 minskade behovet av kustradiostationer och Stockholm Radio övertog trafiken från Härnösand radio den 31 mars 1993. År 1994 flyttade Stockholm Radio till nya lokaler i Nacka Strand. Samma år den 1 december övertogs passning av kortvågstelefoni från Göteborg radio, och den 20 december 1994 även gränsvågstelefoni och långvågstelegrafi. Stockholm Radio blev därmed den enda kvarvarande civila svenska kustradiostationen.

Nutida användning av civila kustradiostationer

Med kustradiostationer kan man dels mena radiostationer upprätthållna för allmän trafik, dels varje radiostation på land som är avsedd att kommunicera med fartyg. De förra kan mot betalning koppla telefonsamtal till och från fartyg, skicka ut sjöfartsinformation och -varningar, ta emot nödmeddelanden och hantera nödtrafik. Med fjärrstyrda sändare och mottagare har de god täckning längs hela kusten. Till de senare hör till exempel lotsars och olika hamnars radiostationer på land.

Övergången till det huvudsakligen satellitbaserade kommunikations- och sjösäkerhetssystemet GMDSS den 1 februari 1999 har inneburit att kontinuerlig manuell passning av telefoni-nödfrekvenser inte längre är obligatorisk på fartyg över 300 BRT, däremot bör det ändå ske när det är praktiskt genomförbart på alla fartyg till sjöss. För samma fartygsstorlek (över 300 BRT), finns obligatoriskt krav på utrustning för DSC (Digital Selective Calling). Rekommendationen från myndigheter är att komplettera VHF-utrustningen med DSC även på mindre fartyg. Kommunikation med morsekod på långvåg (VLF) är sedan 1999 helt överflödigt.

Utvecklingen med Inmarsat-satellitkommunikation har i sin tur inneburit att det bara finns enstaka kustradiostationer kvar för civil trafik på kortvåg (HF). Den för närvarande (vintern 2011) sista radiostationen i norra Europa som erbjöd telefonisamtal via kortvåg, Lyngby radio i Danmark, upphörde med denna tjänst den 1 oktober 2009

De kustradiostationer (kuststationer) som finns kvar efter införandet av GMDSS år 1999 hanterar det marina VHF- och MF-radionätet, det vill säga det nät av radiosändare längs kusten som gör det möjligt att enligt GMDSS förmedla nöd, il och säkerhetstrafik med fartyg, t.ex. ut sjörapporter, varningar och annan information (eng. Maritime Safety Information, MSI), eller i liten omfattning att förmedla samtal till och från telefonnätet.

I Sverige finns den kommersiella kustradiostationen Stockholm radio för dessa uppgifter, medan de i Finland sköts av statliga Turku Radio. I Norge finns fem VHF- och MF-kustradiostationer, samt dessutom en kust-jordstation (CES) i Eik sydost om Stavanger för satellitkommunikation med fartyg, medan Danmark har Lyngby radio som kvarvarande kustradiostation för VHF- och MF-tjänster.

För passning av nödfrekvenser gäller:

Nutida användning av militära kustradiostationer

Långvågsmasterna vid radiostationen i Grimeton utanför Varberg

Marinens Radio i Sverige (MaRa)

Efter önskemål om att koncentrera driften av de svenska marina kustradiostationerna skapades en ny organisation, Marinens Radio (MaRa), som officiellt började sin verksamhet 15 april 2002. Efter ombyggnader invigdes nya anläggningar hos Hårsfjärden radio på Muskö 14 april 2003, och hos Karlskrona radio den 28 oktober 2004. Från dessa platser kan man i ett radionätverk stödja marina förband nationellt och internationellt med kortvåg-, långvåg- och UK-kommunikation. MaRa ingår i Sjöinfobataljonen vid Marinbasen, och lyder vid insatser direkt under Marinens taktiska stab (MTS).
År 2007 deltog Marinens Radio i övningen Northern Coast då ett radionät upprättades från Sverige med militära radiostationer i Glucksburg och Århus. MaRa har också gett stöd till de internationella marina insatserna ME01 och ME02. På ubåtssidan har långvågskommunikationen anpassats till NATO-standard, och som sista nyttjare av telegrafi i försvaret har ubåtssambandet lämnat denna teknik sedan oktober 2008 till förmån för vågformen minimum-shift keying (MSK).
Förberedelser pågår[när?] för en övergång till ett försvarsmaktsgemensamt kortvågs-kommunikationssystem, HF 2000, samt en omlokalisering av MaRa till en ny, ännu inte fastställd plats tillsammans med Flygvapnet. Samtidigt pågår utveckling av en rörlig MaRa, det vill säga radiostationer uppbyggda med container-moduler.

Finska kustradiostationer

Myndigheterna i Finland upprätthåller två kustradiostationsnät som täcker hela kustområdet. Näten består av fjärrstyrda basstationer och bemannade vakthållningsenheter. Nödkanalen 16 och DSC-kanalen 70 passas dygnet runt, liksom vissa arbetskanaler.

Dessutom har ett antal myndigheter (lotsverket, sjöbevakningen, tullen, försvaret) och privata aktörer (hamnar) egna kustradiostationer.

Historiska nedlaga kustradiostationer

Svenska kustradiostationer

Fast radio

Radiostationer som ursprungligen driftsattes för att sända eller ta emot meddelanden från andra länders motsvarande radiostationer på land.

Militära Kustradiostationer

Svenska anropssignaler tilldelade i enlighet med London International Radiotelegraphic Convention 1912

---

---

Referenser

Noter

  1. ↑ ITU:s definition av CES
  2. ↑ MSC.509(105) Provisions of radio services för the global maritime distress and safety system (GMDSS) https://www.imo.org/en/knowledgecentre/indexofimoresolutions/pages/msc-2022-23.aspx
  3. ↑ ”Radiocommunications and Search and Rescue” (på engelska). www.imo.org. https://www.imo.org/en/ourwork/safety/pages/radiacommunicationssearchrescue-default.aspx. Läst 7 januari 2026.
  4. ↑ ”List of Coast Stations and Special Service Stations (List IV) - Compilation of amendments” (på amerikansk engelska). ITU. https://www.itu.int/en/ITU-R/terrestrial/mars/Pages/UpdatesListIV.aspx. Läst 7 januari 2026.
  5. ↑ ”IMO | Global Integrated Shipping Information System (GISIS)”. gisis.imo.org. https://gisis.imo.org/public/default.aspx. Läst 7 januari 2026.
  6. 1 2 3 Gustafsson kap 1
  7. ↑ Gustafsson kap 14
  8. ↑ Gustafsson kap 11
  9. ↑ Ahlström sid 119-124
  10. 1 2 Birgitta Gustafsson: Radion och Radiotelegrafisten, Borås 1991 ISBN 91-85292-52-4 kapitel 14
  11. 1 2 Arne Ahlström: Svenska marina kustradiostationer, ISBN 91-7942-081-8 sid 126
  12. ↑ Från gniststation till satellit – den maritima radions utveckling i Sverige Audionen nr 1 2006
  13. ↑ Gustafsson sid 227
  14. 1 2 Transportstyrelsens författningssamling TSFS 2009:95 Vakthållning §22-24
  15. ↑ Göteborgs Posten 17/1 1999
  16. ↑ Om HF-tjänster från Lyngby radio
  17. ↑ IMO resolution MSC.131 om lyssningsvakt på ch16 och DSC
  18. ↑ Om nödfrekvenspassning från Sjöfartsverket Arkiverad 23 december 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  19. 1 2 3 Ahlström sid 42-45
  20. ↑ ”Kustradiostationer” (på finska). Äänimeri. https://www.aanimeri.fi/piwigo/index.php?/category/321. Läst 10 augusti 2025.

Tryckta källor

Externa länkar