| Spetssköldbladfoting Status i Sverige: Akut hotad | |
| | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Kräftdjur Crustacea |
| Klass | Bladfotingar Branchiopoda |
| Ordning | Sköldbladfotingar Notostraca |
| Familj | Triopsidae |
| Släkte | Lepidurus |
| Art | Spetssköldbladfoting Lepidurus apus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Lepidurus apus | |
| Auktor | Linné |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Spetssköldbladfoting (Lepidurus apus) är en kräftdjursart som beskrevs av Linné. Spetssköldbladfoting ingår i släktet Lepidurus, och familjen Triopsidae.
Spetssköldbladfotingen (Lepidurus apus) är en gulbrun sköldbladfoting (Notostraca) som kan nå en total maxlängd på 60 millimeter inklusive sin tvågrenade ändgaffel. Den karakteriseras av en tillplattad, tandad ryggsköld som täcker framkroppen, två fasettögon och ett naupliusöga samt ett långt, plattat utskott på sista bakkroppssegmentet.
Arten förekommer i Götaland. Arten har tidigare förekommit i Svealand men är numera lokalt utdöd. Den finns främst i Skåne, på fastlandet i Kalmar län och i Uppsala län. Den geografiska begränsningen gör att förstörelse av enskilda förekomstlokaler kan få stor betydelse
Spetssköldbladfotingen lever i temporära småvatten, exempelvis hällkar, vätar och små dammar i våtmarker och jordbrukslandskap. Den föredrar solexponerade vatten som ofta torkar ut under sommaren. Uttorkningen är en naturlig del av artens livsmiljö. När vattnet försvinner kan de vuxna individerna inte fortsätta leva där, men viläggen kan överleva och möjliggöra en ny generation när vatten återkommer.
Spetssköldbladfotingen är allätare och äter både växtdelar och små bottenlevande djur, exempelvis mygglarver och maskar. Benen används för förflyttning, filtrering av föda och för att röra upp sediment.
En särskilt viktig anpassning är att utvecklingen från kläckning till vuxen individ kan ske på några få veckor. Det är en fördel eftersom arten måste hinna växa och fortplanta sig innan det temporära vattnet torkar ut.
Äggen kan överleva långvarig torka och infrysning. De kan också spridas mellan vattenmiljöer via vind och fåglar. Detta möjliggör återkolonisation, men förutsätter att det fortfarande finns lämpliga vatten att kolonisera.
Enligt den svenska rödlistan för 2025 är arten akut hotad i Sverige. Det innebär en hög risk för utdöende i Sverige. De mest framträdande hoten är ytdikning, igenfyllning och exploatering av småvatten, övergödning och efterföljande igenväxning, miljögifter, inplantering av fisk, samt förändringar av den naturliga vattenregimen.
Åtgärder som lyfts fram för arten är att skydda kända förekomstlokaler, återställa äldre dammar och lämpliga småvatten, bevara den naturliga växlingen mellan vatten och torrperioder, förhindra fiskutsättningar sant minska näringsbelastning och föroreningar. Det krävs även fortsatt inventering av populationer och följande av förändringar över tid. Det är särskilt viktigt att skilja mellan att restaurera ett småvatten och att göra om det till en permanent damm. En sådan förändring kan göra livsmiljön mindre lämplig för arten.
Arten omfattas enligt underlaget av åtgärdsprogrammet för bevarande av bladfotingar i efemära vatten. Efemära vatten är vattenmiljöer som endast finns under begränsade perioder.