Lundafilosofin är en filosofisk riktning som grundlades av filosofen Hans Larsson, professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet 1901-1927. Till lundafilosoferna räknades även Alf Nyman, Gunnar Aspelin, Alf Ahlberg, Elof Åkesson, och Anders Karitz. Flera av dem medverkade i Hans Larsson Samfundets bokserie Insikt och Handling. I kontrast mot Uppsalafilosofins antimetafysiska scientism kännetecknades Lundafilosofin av humanistisk kulturidealism:
| ” | Den utgjorde ingen skola, den hade inga gemensamma teorier, inget program. Dess filosofiska inriktning var empiristisk och nykantiansk, i vag mening. Dess dominerande intressen var historiska, humanistiska och psykologiska. Det förgångnas tänkare behandlades med den respekt man tillerkänner ett ännu förpliktigande kulturarv. Lundafilosoferna var inte idealister i teknisk bemärkelse, men väl i den att de stod avvisande mot materialism och värdenihilism. Jämförda med Hägerströms radikalism framstod de som kompromissmakare.” | „ |
Den siste representanten för Lundafilosofin var docenten Hans Regnéll. Regnéll menade att Larsson "fört vidare en gammal lundensisk filosofitradition, präglad av en odogmatisk inställning, öppenhet för inflytanden från olika håll o intresse för filosofins historia." Lundafilosofins betydelse minskade i och med att den analytiska filosofin fick större inflytande, bland annat då Sören Halldén tillträdde som professor i teoretisk filosofi.