Blomsterlupin

	Blomsterlupin
	Vilt bestånd i Evans Creek-reservatet i Sammamish i delstaten Washington i USA, maj 2016.
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Växter; Plantae
Division	Fröväxter; Spermatophyta
Underdivision	Gömfröväxter; Angiospermae
Klass	Trikolpater; Eudicotyledonae
Ordning	Ärtordningen; Fabales
Familj	Ärtväxter; Fabaceae
Släkte	Lupinsläktet; Lupinus
Art	Blomsterlupin; L. polyphyllus
Vetenskapligt namn
	§ Lupinus polyphyllus

Blomsterlupin (Lupinus polyphyllus) är en art i släktet lupiner familjen ärtväxter. Den växer naturligt i Nordamerika men har introducerats till bland annat Europa och Nya Zeeland som trädgårdsväxt och därifrån förvildats. I likhet med sin nära släkting sandlupin betraktas den på sina håll som en invasiv art.

Biologi

Arten beskrevs 1837 vetenskapligt av John Lindley 1837.

Blomsterlupinen är en ärtväxt. Med hjälp av bakterier fixerar den kväve i marken och skapar därmed sin egen gödning.

Arten har en grov rotstock, varifrån ett antal blomstjälkar och blad utgår. Plantorna kan bli över en meter höga.

Förekomst

Blomsterlupinen växer naturligt i Nordamerika. Där förekommer den från södra Alaska och British Columbia och österut mot Québec, i västra Wyoming och även i Utah och Kalifornien.

I likhet med sin nära släkting, den något mindre sandlupinen, trivs den i områden med relativt svala och fuktiga somrar, även om sandlupin är än mer köld- och fuktighetstålig. Arten trivs i något störd mark, vilket innebär att den gärna bildar bestånd i områden där människor ändrat på miljön.

Odling och förvildning

Som trädgårds- och prydnadsväxt infördes arten i delar av Europa i början av 1800-talet, och därifrån har den även på många håll spritt sig spontant. Arten har även introducerats och förvildats i bland annat Nya Zeeland, där den blommar enligt sydsommarens biologiska kalender. Den förvildades i Sverige första gången 1870, i Skåne. Arten återfinns ofta vid vägar, järnvägar, i trädgårdar och i ruderatmark. På 2000-talet förekommer den i förvildat skick i hela Finland, Sverige och Norge, där endast de nordligaste delarna av Lappland undgår blomsterlupinens förvildade spridning. Försurade jordar har ofta de största bestånden av blomsterlupin.

Våra inhemska ängsblommor, som ofta är särskilt skyddsvärda, växer i naturligt magra jordar och tillskottet av kväve kan göra att de trängs undan och ersätts av mer kväveanpassade växter. Det finns även studier som visar på att antalet fjärilsarter minskar i områden med mycket lupiner.

Arten har funnits listad som potentiellt invasiv av Naturvårdsverket. Den finns med på Finlands nationella förteckning över invasiva främmande arter, då den sprider sig lätt och tränger ut andra arter. Den 15 maj 2026 blev växten klassad som invasiv art i Sverige.

Bekämpning

Blomsterlupin är svår att utrota på grund av sitt djupa rotsystem. Varje planta kan också producera flera hundra långlivade frön. Naturvårdsverket rekommenderar att man avstår från att plantera den och försöker förhindra att den sprider sig. Man kan rapportera förekomst av blomsterlupin på Artfaktas rapporteringstjänst.

Galleri

Bestånd av blomsterlupiner vid en vägkant på Canterbury Plain på nyzeeländska Sydön, december 2008.
Bestånd längs med vägkant i Finland, juni 2015.
Bestånd längs med en vägkant i Slovakien, juni 2020.
Lupinus polyphyllus.