Följande beskrivning avser underartenlapponica. Violett guldvinge är en liten fjäril med ett vingspann på 21–27 mm. Ovansidan av hanens framvingar är violett- till blåskimrande brunaktiga med svart ytterkant och två svarta fläckar i diskcellen. Postdiskala svarta fläckar förekommer i en relativt regelbunden men ofta diffus rad, och inslaget av gulrött är vanligen svagt. Bakvingarnas ovansida är huvudsakligen mörkbrun men har hos hanen ett tydligt blå-violett skimmer i mitten samt ett gulrött, fläckigt submarginalband som är bredare mot bakhörnet.
Hona.
Vingundersida.
Honan är överlag mörkare och mer kontrasttecknad. Framvingarna är svartbruna till orangebruna med tydligare svarta disk- och postdiskalfläckar än hos hanen. På den yttre delen av framvingen finns ett mer eller mindre diffust gulrött tvärband av fläckar, ofta med en svag rad av violett eller blåaktiga fläckar strax innanför. Bakvingarna är grå- till mörkbruna med ett gulrött submarginalband och hos honan ofta en rad blåvioletta fläckar innanför detta.
Undersidan är hos båda könen tydligt tecknad. Framvingarnas undersida är orange, medan bakvingarna är grågula till gråbrunaktiga. De svarta fläckarna är stora och tydliga, ofta vitkantade, och förekommer i basal-, diskal- och postdiskalregionerna. Längs ytterkanten av båda vingparen löper ett klart avgränsat, sammanhängande gulrött submarginalband, som på in- och utsidan kantas av rader av svarta prickar, där de inre prickarna ofta är vitkantade.
Utbredning och systematik
Violett guldvinge i östra Belgien, förmodligen av underarten Lycaena helle arduinnae, som är specifik för Ardennerna i Belgien, Eifel i Tyskland och Eislek i Luxembourg.
Violett guldvinge har ett vidsträckt eurasiskt utbredningsområde men förekommer i Europa som isolerade, reliktpopulationer till följd av uppvärmningen efter istiden. I Europa finns arten främst i Skandinavien, i höga bergsområden som Alperna, Ardennerna och Pyrenéerna, samt i fragmenterade låglandsområden som Polen och Baltikum. Vidare förekommer den genom Ryssland till Sibirien, så långt österut som Sacha, Transbajkal och Amur. Denna isolering har lett till genetiskt distinkta underarter och arten delas idag upp i tolv underarter där två av de största är lapponica, som förkommer i Norden, och som ersätts från västra Sibirien och österut av phintonis.
Förekomst i Norden
Violett guldvinge hade fram till 1970-talet en utbredning i Sverige från norra Västmanland och norra Uppland till Torne lappmark och har påträffats i de flesta landskap, med undantag för Pite lappmark, och endast enstaka fynd i Närke. Efter den solfattiga sommaren 1987 finns arten idag med säkerhet endast i några få områden från norra Dalarna och Gästrikland norrut, med något större populationer i mellersta Norrland. I Norge förekommer den öster om fjällkedjan från Akershus till Hedmark och i några områden längre norrut till Finnmark. I Finland var arten under 1930-talet utbredd i hela landet, men efter en kraftig tillbakagång sedan 1970-talet finns den nu endast i västra Österbotten, Kuusamo och vid Utsjoki i norra Lappland, samt som en liten kvarvarande population vid Heinola i södra Tavastland.
Ekologi
Biotop, beteende och föda
Violett guldvinge förekommer främst på frisk till fuktig, ogödslad och hävdad gräsmark, som betade eller slåttrade blomrika ängar, men kan i nederbördsrika områden även finnas på torrare mark. Arten är starkt knuten till värdväxtenormrot (Bistorta vivipara) och längre söderut till stor ormrot, som är lågväxande och solälskande och snabbt konkurreras ut om hävden upphör. Fjärilen kan också hittas på kalkrik mark i fjällen, i kärrmiljöer med kalkpåverkad torv vid källsprång och i övergångszoner mot fastmark i lutande fattigkärr, samt i soliga gläntor i skogsmark nära bäckar, översilningsmarker, mindre vägar eller kraftledningsgator. Flygtiden sträcker sig normalt från mitten eller slutet av maj till mitten av juni och kan vid gynnsamma år fortsätta in i början av juli.
Juvelvingar har normalt en lugn och gärna fladdrande flykt. Ofta flyger de korta turer från blomma till blomma. Om natten och i molnigt väder vilar denna fjäril. Flygtiden börjar i juni. Vingarna hålls sammanlagda upp och ut från kroppen, och den något spräckliga vingundersidan ger ett visst kamouflage och skydd.
Vuxna juvelvingar lever av nektar som de suger från blommorna på olika örter. Sugsnabeln, på huvudets undersida, ger fjärilen möjlighet att nå in i djupa blommor och suga till sig nektar. Sugsnabeln gör att fjärilar är beroende av flytande föda.
Fortplantning
Parningen sker genom sammankoppling mellan de två könen. Under parningen utsöndrar hannen ett doftämne från vingarna. Detta kan vara en mekanism för att påverka honans parningsvillighet. Om ett par störs under parningen, flyger vanligtvis hannen iväg, medan honan förblir passivt hängande. Honor som har parat sig intar ofta en speciell ställning, där vingarna hålls ganska platt och utbredda, medan bakkroppen lyftes upp. Äggen placeras ett och ett på undersidan av värdväxtens blad, vid mittnerven. Efter omkring tio dagar kläcks äggen.
Larverna
Larven lever som växtätare, på ormrot och längre söderut på stor ormrot. I Norden tar larvutvecklingen fyra till fem veckor. Violett guldvinge kan ibland leva i symbios med myror, men ofta låter myrorna larven vara. Larvens kroppstemperatur är mellan 35och38°C. Vid lägre temperatur blir larven inaktiv. De kräver därför många timmar sol för att kunna vara aktiva. Om det blir för varmt reglerar larven temperaturen genom att uppsöka skugga.
Puppan
Violett guldvinge har fullständig förvandling (den är en holometabol insekt), som genomgår en metamorfos som ett led i utvecklingen. Mellan larvstadiet och det vuxna stadiet finns ett puppstadium, en viloperiod, där fjärilens inre och yttre organ förändras. Larvens böjliga och mjuka kropp omvandlas till en puppa med ett hårt skal. När skalet är hårt börjar omvandlingen från larv till den vuxna (imago) guldvingen. De inre organen bryts i varierande grad ned till en cellmassa. En omorganisering sker och djuret byggs upp igen. I Norden gör den övervintringen i puppstadiet. Längre söderut har arten två generationer per år.
Status och hot
Violett guldvinge är i Centraleuropa en av de mest hotade dagfjärilsarterna. Populationstrenden är kraftigt vikande i hela Europa, utom i Polen och europeiska Ryssland, och arten kategoriseras som lokalt utdöd i fyra länder.
I Sverige är den violetta guldvingen rödlistad och har sedan 2010 kategoriserats som starkt hotad (EN) vilket den även är i Finland. Trots detta indikerar en studie från Lunds Universitet och Svensk Dagfjärilsövervakning 2025 att populationerna i Jämtland och Medelpad är de starkaste i hela Europa.
Ett stort hot mot arten är igenväxning av lokaler då arten som mest flyger 800 m från området där den kläcktes. Isoleringen gör populationerna känsliga för stokastiska händelser, som ovanligt kalla och regniga eller extremt torra och varma somrar.
Naturvårdsverket tog 2014 fram ett åtgärdsprogram för violett guldvinge för att stärka artens fortlevnad. Åtgärdsprogrammet väntas även gynna andra hotade arter som också är knutna till öppna marker.
Kommentarer
↑Catalogue of life anger att Lycaena helle är underordnad synonym till Helleia helle ([Denis & Schiffermüller], 1776)
,_Kr%C3%A4hbachtal_bei_Rocherath,_Ostbelgien_(3939063704).jpg)
