Maria Angela Ardinghelli, född 28 maj 1728 i Neapel, Kampanien, Italien, död 17 februari 1825 i Neapel, var en italiensk översättare, matematiker, fysiker och adelsdam, mest känd som den italienska översättaren av verk av Stephen Hales, en newtonsk fysiolog. Hon översatte två av hans verk Haemastaticks och Vegetable Staticks. Bortsett från Ardinghellis historiska osynlighet lyckades hon förbli relevant utan att bli utstött i social isolering eller hån genom att dela sina verk med specifika målgrupper.
Biografi
Ardinghelli föddes i en adlig familj av florentinskt ursprung. Efter att ha förlorat sin bror under deras barndom blev hon därmed enda barnet. Hennes far började uppfostra henne, och vid fjorton års ålder talade hon flytande latin. Hon studerade filosofi och fysikalisk-matematiska vetenskaper för fysikern och matematikern Giovanni Maria Della Torre och Vito Caravelli. Hon studerade även engelska och franska.
Ardinghelli var varken aristokrat eller medlem av den uppstigande medelklassen. Hennes familj kom från Florens, som beskrevs som "en av de mest framstående och äldsta i Italien", på 1500-talet. När Medicifamiljen kom till makten i Toscana flydde familjen Ardinghelli från Toscana till Neapel.
Som det var obligatoriskt för den tidens aristokratiska kvinnor var Ardinghelli en läskunnig poet och latinist, samt expert på matematisk fysik. Hon studerade filosofi och matematisk fysik under Pietro Della Torre och Vito Caravelli. Hon tillhörde det då välkända akademiska sällskapet kring prinsen av Tarsia, som hade grundats 1747 och var förknippat med Newton och experiment med elektricitet. Tarsias bibliotek och laboratorium skulle bli till stor nytta för henne.
Ardinghelli ville aldrig lämna Neapel. Hon klargjorde att hon aldrig skulle lämna sin familj och avvisade äktenskap med den franske arkitekten Julien Leroy och möjligheten att bli vetenskaplig handledare för de kungliga prinsessorna i Versailles. Hon stannade i Neapel där hon var värd för många samtal som mötesplatser för resande naturforskare och korresponderade med Paris vetenskapsakademi.
Ardinghelli hade agerat som informell korrespondent för Paris vetenskapsakademi. Hon hade kopplat samman de vetenskapliga samfunden i Neapel och Frankrike. När hon nådde toppen av sin popularitet utarbetade hon några strategier för att behålla sin anonymitet, vilket hon lyckades med. Trots Ardinghellis historiska osynlighet valde hon selektivt ut bland sina verk det hon ville synas med för specifika målgrupper för att skydda sig från social isolering.
Ardinghelli och Nollet
Som korrespondent och medlem av Paris vetenskapsakademi katapulterades Ardinghelli till berömmelse av abbé Jean-Antoine Nollet. Nollet träffade Ardinghelli vid konversationer som hon var värd för i Neapel under hans resa genom Italien 1749. Nollet, en hyllad kändis, publicerade en volym om elektricitet där han behövde försvara sina teorier mot Benjamin Franklins. Nollet skrev nio brev till nio olika lärda inom fysikens område. Det första brevet var till Ardinghelli. I brevet skriver han om hennes översättning av Hales Haemastaticks och skriver: "en mycket dygdig ung dam, som på kort tid har gjort stora framsteg inom fysikens område." Detta offentliga uttalande av uppskattning gjorde Ardinghelli välkänd.
Sida från Stephen Hales, Emastatica, o sia, Statica degli animal i [övers. Ardinghelli] (Neapel, 1750). Den numrerade fotnoten längst ner till vänster är av De Sauvages, den kursiverade noten markerad med en asterisk i högermarginalen och den kursiverade texten som infogas på huvudsidan (till höger) är av Ardinghelli. Med tillstånd av Medical Historical Library, Yale University.
Arbete
Ardinghellis berömmelse som expert inom matematisk fysik, beror främst på översättningen av den engelske fysikern Stephen Hales, Haemastaticks och Vegetable Staticks. Hon utförde också vetenskapliga experiment inspirerade av Hales verk. Hon identifierades som en informell korrespondent och kulturell medlare för utländska forskare och naturforskare som reste till Italien. Att vara medlare öppnade en dörr och satte henne i stånd att träffa Jean-Antoine Nollet, som utsåg henne till informell korrespondent för Paris vetenskapsakademi.
I Ardinghellis översättningar vidgade hon sig till mer än bara de fotnoter som typiska översättare begränsade sig till. Hon öppnade sig i dedikationen och i avsnitten "Till läsaren" i sina översättningar. I dessa avsnitt öppnade hon sig för medlemmar av högre klasser. Hon brevväxlade med ledande vetenskapsmän på den tiden, som för att nämna någon, matematikerna, astronomerna och fysikerna Alexis Claude Clairaut och Jean-Antoine Nollet.
Vidare läsning
År 2016 Paola Bertucci's artikel om Maria Angela Ardinghelli: "The In/visible Woman: Mariangela Ardinghelli and the Circulation of Knowledge between Paris and Naples in the Eighteenth Century", Isis, Vol. 104, No. 2 (juni 2013), pp.226–249, received the Margaret W. Rossiter History of Women in Science Prize.
1234Marilyn Bailey Ogilvie, The Biographical Dictionary of Women in Science: Pioneering Lives From Ancient Times to the Mid-20th Century, vol. 1, Routledge, 16 december 2003, s. 49, ISBN 978-1-135-96342-2.[källa från Wikidata]
