| Massimo d'Azeglio | |
| | |
| Född | Massimo Taparelli 24 oktober 1798 Turin |
|---|---|
| Död | 15 januari 1866 (67 år) Cannero Riviera, Italien |
| Begravd | Cimitero Monumentale di Torino |
| Medborgare i | Kungariket Italien och Kungariket Sardinien |
| Utbildad vid | Universitetet i Turin |
| Sysselsättning | Politiker, historiker, novellförfattare, författare, målare, diplomat |
| Befattning | |
| Prefect of Milan Senator i Kungariket Sardinien Ledamot av Kungariket Sardiniens deputeradekammare Kungariket Sardinien första legislatur (1848) Ledamot av Kungariket Sardiniens deputeradekammare Kungariket Sardinien andra legislatur (1849) Kungariket Sardiniens utrikesminister (1849–1851) Kungariket Sardiniens premiärminister (1849–1852) Ledamot av Kungariket Sardiniens deputeradekammare Kungariket Sardinien tredje legislatur (1849) Ledamot av Kungariket Sardiniens deputeradekammare Kungariket Sardinien fjärde legislatur (1849–1853) Kungariket Sardiniens utrikesminister (1851–1852) | |
| Politiskt parti | |
| Historiska högern | |
| Maka | Giulia Manzoni Luisa Blondel |
| Föräldrar | Cesare Taparelli d'Azeglio |
| Släktingar | Roberto d'Azeglio (syskon) Luigi d'Azeglio (syskon) Alessandro Manzoni |
| Utmärkelser | |
| Storkorset av Nederländska Lejonorden (1851) Storkorsriddare av Sankt Mauritius och Sankt Lazarusorden Officer av Savojens militärorden Savojens civilförtjänstorden Storkorset av Kristusorden Toskanska Sankt Josefsorden Storkors av Frälsarens orden Militär tapperhetsmedalj i silver | |
| Namnteckning | |
| Heraldiskt vapen | |
| Redigera Wikidata | |
Massimo Taparelli, markis d'Azeglio, född 24 oktober 1798, död 15 januari 1866, var en italiensk statsman, författare och konstnär, bror till Roberto och Luigi d'Azeglio.
Azeglio gjorde sig först känd som landskapsmålare. Efter sitt giftermål med en dotter till Alessandro Manzoni vanns han för den italienska frihetskampen, och sökte genom sina historiska romaner Ettore Fieramosca (1833) och Nicolo de Lapi (1841), genom tal och skrift väcka folkets frihets- och nationalkänsla. Han deltog i frihetskriget 1848 och kallades 1849 av Viktor Emanuel till Sardiniens ministerpresident. Då Camillo di Cavour, som 1851 inträtt i ministären, förenade sig med vänstern, trädde Azeglio tillbaka.

Fatta l’Italia, bisogna fare gli Italiani. - Vi har skapat Italien, nu behöver vi skapa italienarna.
|