Kristallstruktur

FCC-struktur

Kristallstrukturer är de olika tredimensionella geometriska strukturer som bildas om man låter ett nätverk korsa atomernas masscentrum i en kristall (se figuren bredvid). Varje kristallstruktur består av ett translationsgitter och en bas (ibland även motiv), en grupp atomer som är identiskt ordnade till varje punkt i gittret.

Gittret kan beskrivas av en uppsättning punkter som entydigt definieras av tre heltal m, n och p och en uppsättning translationsvektorer a, b och c så att varje gitterpunkt kan skrivas som ma+nb+pc. Det går även att räkna med två- eller endimensionella gitter. Då utelämnas ett respektive två heltal-vektor-par.

Olika kristallsystem

Utifrån translationsvektorernas inbördes förhållanden går det att bestämma 14 olika Bravaisgitter som tillsammans med olika typer av baser kan användas för att klassificera alla kristaller. Två av Bravaisgittren har fått vanliga förkortningar: BCC (Body Centered Cubic) och FCC (Face Centered Cubic).

Kristallsystem Bravaisgitter
Triklina Triklina
Monoklina Enkelt monoklint Bascentrerat monoklint
Enkelt Bascentrerat
Ortorombiska Enkelt ortorombiskt Bascentrerat ortorombisk Rymdcentrerat ortorombiskt Ytcentrerat ortorombiskt
Enkelt Bascentrerat Rymdcentrerat Ytcentrerat
Tetragonala Enkelt tetragonal Rymdcentrerat tetragonalt
Enkelt Rymdcentrerat
Trigonala Trigonal
Hexagonala Hexagonalt
Kubiskt Enkelt kubisk Rymdcentrerat kubisk Ytcentrerat kubiskt
Enkelt Rymdcentrerat (bcc) Ytcentrerat (fcc)

Några strukturtyper

Bland grundämnen är de vanligaste kristallstrukturerna:

Även molekyler kan kristallisera och bildar då antingen molekylkristaller där molekylerna staplas (till exempel syre (O2), insulin) eller kristaller med oändliga byggstenar i en eller flera dimensioner (selen-kedjor, grafit-skikt).

Strukturbestämning

Studier av kristallstruktur har fått stor betydelse för kemins utveckling. Den viktigaste metoden bygger på röntgenkristallografi, vilket går ut på att man studerar intensitet och styrka för olika spridningsvinklar av en smal koncentrerad röntgenstråle i en kristall.

Med röntgen- och neutrondiffraktion kan man bestämma noggranna lägen för varje atom även i kristaller av komplicerade molekyler, till exempel insulin. Bestämning av kristallstrukturen är därför ett sätt att kartlägga molekylers struktur.

Enkla matematiska modeller

Pärlband av massor

Matematiska modeller kan vara till hjälp vid studier av vågutbredning i kristallstrukturer. Studera exempelvis ett pärlband av massor m i kontakt med varandra. Låt centrumavståndet vara ℓ. Modellera kraften mellan massorna så att både kompression och töjning är tillåtet och proportionellt mot den relativa förskjutningen från jämviktsavståndet Δℓ mellan två intilliggande massor. Massan mellan två intilliggande massor får då accelerationen

ξnp−2ξnp−1+ξnp−2(Δt)2=km(ξn+1p−q−2ξnp+ξn−1p−q)

där förskjutningen ξnp=ξ(xn,tp)=ξ(nΔℓ,pΔt). Det har antagits att det tar tiden qΔt för information att färdas Δℓ. Vidare bortses från att massorna har utsträckning och att det tar olika tid för informationen att nå fram beroende på vad den relativa förskjutningen är vid tillfället. Tiden gäller alltså strikt sett endast för två massor på jämviktsavstånd. Tidsintervallet Δtanpassas så att q blir ett heltal. I och med modellen för kraften förutsätts att förskjutningarna är små, dvs att |ξnp|≪Δℓ/2, samt att endast närmaste grannar ger upphov till kontaktkrafter.

I den kontinuerliga gränsen hade man använt en icke-kausal version av accelerationen, antagit att informationsöverföringen skedde omedelbart (q=0) och identifierat samma form i högerledet fast avseende rummet istället för tiden, vilket hade gett upphov till att variationer i rum (för fix tidpunkt) fått samma form som variationer i tid (för fix position), bortsett från en proportionalitetskonstant:

∂2ξ(x,t)∂t2=k(Δℓ)2m∂2ξ(x,t)∂x2

Om nu kvoten k(Δℓ)2/m har ett ändligt gränsvärde då avståndet mellan massorna (och deras diametrar) går mot noll fås en vågekvation med lösningar bestående av vågmönster som rör sig i båda riktningarna med konstant vågutbredningshastighet enligt

ξ(x,t)=f(x+vt)+g(x−vt)medv=Δℓ|k|/m

Om man avstår från att ta gränsvärdet fås genom att möblera om i uttrycket för accelerationen istället differensekvationen

ξnp=21+β{ξnp−1−12ξnp−2+β4(ξn+1p−q+ξn−1p−q)}medβ=2k(Δt)2/m

Ekvationen beskriver hur aktuell förskjutning blir en funktion av både den egna och grannarnas förskjutningar vid tidigare tidpunkter. Eftersom det tar tiden qΔt för information att färdas Δℓ blir informationsöverföringshastigheten mellan grannarna

c=ΔℓqΔt

Därmed blir

β=2q2k|k|v2c2

För att kunna beräkna förskjutningarna för p>q med differensekvationen genom att stega framåt i tiden behövs information om samtliga massors positioner vid alla tidpunkter p=0,1,2,…,q−1,q. Notera att resultatet beror på många föregående tidssteg till skillnad från den kontinuerliga versionen där begynnelsevärden (i form av funktionsvärden och derivator) endast krävs för starttidpunkten.

Om man har N stycken massor kan den ursprungliga ekvationen skrivas på matrisform enligt

𝝃p=21+β(𝝃p−1−12𝝃p−2+β4[A]𝝃p−q)med𝝃p=[ξ1p ξ2p…ξNp]T

där Tstår för transponering så att vektorn blir vertikal. För periodiska randvillkor är matrisen [A] symmetrisk med den enkla formen (som visar att endast krafter mellan närmaste grannar förekommer i modellen)

[A]=[0100⋮00011010⋮00000101⋮00000010⋮0000⋯⋯⋯⋯⋯⋯⋯⋯⋯0000⋮01000000⋮10100000⋮01011000⋮0010]

Genom att rekursivt ersätta termerna i högerledet, dvs

𝝃p−1=21+β(𝝃p−2−12𝝃p−3+β4[A]𝝃p−q−1)

osv. och upprepa detta tills största tidsindexet (den för första termen) är nere på noll på inses att bland annat faktorer av slaget

(21+β)p

kommer att förekomma. Om dessa inte skall växa för ökande värden på tidsindex p så måste

β≤−3ellerβ≥1

Det är dock inte säkert (eller ens troligt) att ovanstående villkor utgör tillräckliga krav eftersom det ju även har förutsatts att |ξnp|≪Δℓ/2för alla positioner och tidpunkter. För stabila numeriska algoritmer behöver dylika frågor noggrant utredas.

Om man istället har två olika sorters massor skulle det exempelvis kunna gå att modellera en atomkedja där de tunga massorna hade symboliserat atomkärnorna och de lätta massorna de mellanliggande elektronskalen.

Det finns naturligtvis mycket mer att skriva om vågutbredning i fasta material, exempelvis om hastigheterna v och c och deras förhållande till massornas hastigheter, samt inte minst beträffande kvoten mellan ett slags potentiell och kinetisk energi i uttrycket för β.

Se även