Michael Norman Manley, född 10 december 1924, död 6 mars 1997, var en jamaicansk politiker och fackföreningsaktivist. Han var Jamaicas premiärminister 1972 till 1980, samt 1989 till 1992.
Manley var partiledare för People's National Party (PNP), ett socialdemokratiskt parti: under Manleys tid som partiledare verkade partiet länge för demokratisk socialism och en uttalad omfördelningspolitik. Mot slutet av sitt liv kom han dock att genomdriva ekonomiska liberaliseringar.
Manley utmärkte sig också som en förespråkare för den alliansfria rörelsen, och gjorde närmanden till de kommunistiska länderna, bland annat grannen Kuba.
Han var son till Norman Manley, som grundat och också lett PNP, och innehaft föregångarämbeten till premiärministerämbetet mellan 1955 och 1962.
Biografi
Manley föddes i Kingston, och var son till juristen Norman Manley, och Edna Manley, en skulptör och inflytelserik konstnär inom landets konstvärld. Föräldrarna var kusiner.
Under andra världskrigets sista år tjänstgjorde Manley i Kanadas flygvapen. Efteråt läste han vid London School of Economics, där han studerade hos och inspirerades av Harold Laski, en marxistisk statsvetare och Labour-politiker. Efter examen 1949 arbetade Manley som frilansjournalist; 1951 återvände han till Jamaica och började sin verksamhet som facklig aktivist, som förhandlare för sockerrörsarbetare i National Worker's Union, det fack som associerades med faderns parti PNP.
1962 utnämndes han till Jamaicas senat, och 1967 vann han ett säte till representanthuset, som representant för valkretsen Central Kingston. Efter att fadern avgått ersatte han honom som partiledare 1969.
Regering och opposition
Vid valet 1972 besegrade han det regerande JLP-partiet och erhöll en supermajoritet, 37 av 53 säten i representanthuset. Vid valet 1976 vann hans parti igen en jordskredsseger, med 47 utav 60 säten i representanthuset.
Dessa två mandatperioder har ibland kallats Jamaicas "socialistiska tid": regeringen introducerade ett antal sociala och ekonomiska reformer i led med hans utpräglade omfördelningspolitik för att lyfta arbetarklassen; men landet kom också i allt värre ekonomisk nedgång, vilket belamrade dessa försök.
Valet 1980 kantades av våldsamma drabbningar mellan höger och vänster: över 800 människor kan ha mördats, och PNP lyckades endast behålla 9 säten; Manley ersattes som premiärminister av JLP:s Edward Seaga, men förblev partiledare. PNP bojkottade valet 1983, och erhöll därmed inga säten alls.
Mot slutet av 1980-talet kom PNP och Manley att revidera sitt ideologiska tillvägagångssätt: fortsatt var målet social utjämning och lyftning av arbetarklassen, men nu kunde Manley tänka sig att privata företag kunde leda den ekonomiska utvecklingen, och förespråkade liberalisering och avreglering av den statliga styrningen.
När PNP i valet 1989 återigen vann makten och Manley blev premiärminister för andra gången, drev han också igenom flera liberaliseringar, till den grad att hans gamla motståndare, den konservativa oppositionsledaren Edward Seaga i hårda ord kritiserade privatiseringen av statliga företag. Igen fick han ta också ta itu med ekonomisk nedgång i landet, och även inflation.
1992 avgick han på grund av hälsoskäl som både premiärminister och partiledare, och ersattes av P.J. Patterson.
Privatliv och död
Manley var gift fem gånger och hade fem barn. Förutom sin politiska verksamhet var han också en cricket-entusiast, och gav 1988 ut verket "A History of West Indies Cricket" ("Den västindiska kricketens historia"). Han avled i Kingston 1997.
