Moody Blue

För sången, se Moody Blue (sång).
Moody Blue
Moody Blue text.png
Studioalbum av Elvis Presley
UtgivningJuni 1977 (USA)
Inspelat2–5 februari och 29–31 oktober 1976 (Graceland, Memphis)
20 mars 1974 (live, Memphis)
24 och 26 april 1977 (live, Michigan)
GenreCountry, pop, rock
Längd30:46
SpråkEngelska
SkivbolagRCA
ProducentFelton Jarvis, Elvis Presley
LjudteknikerBrian Christian, Mike Moran
Elvis Presley-kronologi
Welcome to My World
(1977)		 Moody Blue
(1977)		 Elvis in Concert
(1977)
Singlar från Moody Blue
  • "Moody Blue" / "She Thinks I Still Care" (29 november 1976)
  • "Way Down" / "Pledging My Love" (6 juni 1977)

Moody Blue är ett studioalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 69:e album och gavs ut av RCA Records i stereo i juni 1977. Det är det sista album som Elvis Presley gav ut under sin livstid och brukar räknas som hans sista studioalbum, trots att det innehåller fyra liveinspelningar vid sidan av de sex studioinspelningarna. Studiomaterialet spelades in i en tillfälligt uppsatt studio i The Jungle Room i Elvis Presleys hem Graceland i Memphis, Tennessee, i februari och oktober 1976. "Unchained Melody", "Little Darlin'" och "If You Love Me (Let Me Know)" spelades in under en turné i slutet av april 1977 medan "Let Me Be There" var en låt från ett liveframträdande i Memphis i april 1974, som redan tidigare hade getts ut.

Låtarna "Moody Blue" och "She Thinks I Still Care" spelades in under det första studioinspelningstillfället i februari 1976, men togs inte med på albumet From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee, som blev resultatet av dessa inspelningar. I stället gavs de ut som singel i november 1976, med 31:a plats för "Moody Blue" på Billboard Hot 100 i USA som bästa placering. De inkluderades därefter i albumet Moody Blue. "Way Down" och "Pledging My Love", inspelade under det följande studioinspelningstillfället, gavs ut både som singel och på albumet Moody Blue i juni 1977. "Way Down" nådde plats 18 på singellistan i USA och förstaplatsen på den brittiska singellistan.

Albumet fick ett blandat mottagande bland kritikerna. Elvis Presleys död i augusti 1977 bidrog till uppmärksamheten kring albumet. Det nådde plats 3 på Billboard 200 i USA och låg etta på Billboards countrylista i tio veckor. På den konkurrerande Cash Box-listan placerade det sig som bäst på plats 4. I Storbritannien nådde albumet tredje plats på UK Albums Chart, och i Sverige andra plats på Topplistan. Det certifierades platina av Recording Industry Association of America (RIAA) i september 1977 för en försäljning motsvarande en miljon exemplar i USA, och dubbel platina i mars 1992 för en försäljning motsvarande två miljoner exemplar.

Bakgrund

"The Jungle Room", som på Elvis tid kallades för "The Den" (lyan), där de sex studioinspelningarna på albumet spelades in.

I mitten av 1970-talet hade Elvis Presleys hälsoproblem förvärrats. Han var alltmer missnöjd med sitt liv och upplevde en allt större leda. Samtidigt visade han ett tilltagande ointresse för studioinspelningar, och trots sina kontraktsenliga skyldigheter gentemot skivbolaget RCA lyckades man inte få honom att återvända till studion. För att över huvud taget förmå honom att spela in nytt studiomaterial beslutade man att förlägga inspelningarna till hans hem Graceland, där en mobil inspelningsstudio sattes upp i det rum som senare blev känt som "The Jungle Room" ("Djungelrummet"), men som på Elvis tid bara kallades "The Den" ("lyan"). (Se studioinspelningarna.)

Under sex inspelningspass den 2–8 februari 1976 spelades 12 låtar in. (Se inspelningarna och musikerna.) Inspelningarna var stundtals problematiska. Tio av de tolv inspelade låtarna togs med på albumet From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee, som gavs ut i maj 1976. "Moody Blue" och "She Thinks I Still Care" sparades och gavs ut på singel. De kom också att tas med på Elvis sista studioalbum, Moody Blue.

Musikerna på plats var medlemmar i Elvis Presleys liveband: James Burton, John Wilkinson och Charlie Hodge på gitarr, Jerry Scheff på bas, Ronnie Tutt på trummor och Glen D. Hardin på piano. På bakgrundssång medverkade J. D. Sumner and The Stamps Quartet, Myrna Smith från The Sweet Inspirations och Kathy Westmoreland. Därutöver medverkade David Briggs på elpiano.

Med tanke på det magra resultatet av februaripassen behövde ytterligare inspelningar göras inför nästa albumutgivning.

Inspelningarna till Moody Blue

The Jungle Room (djungelrummet) i Graceland användes som inspelningsplats för Elvis Presleys sista två studioalbum, efter att möblerna i polynesisk stil hade avlägsnats och kablar dragits in från RCA-lastbilen med inspelningsutrustning.

En ny inspelningssession på Graceland planerades till den 29 oktober 1976, två dagar efter att Elvis hade avslutat sin två veckor långa turné den 27 oktober. RCA transporterade dit sin lastbil med inspelningsutrustning, och inspelningsstudion sattes åter upp i "The Jungle Room", arbetsrummet som låg längst bak i huset. Klockan nio på kvällen den 29 oktober samlades Elvis och musikerna. Även denna gång bestod bandet av medlemmar från hans turnéband. Jämfört med sessionerna i februari hade Tony Brown ersatt Glen D. Hardin på piano, gitarristen Chip Young tillkommit, en medlem av The Stamps bytts ut och Sherrill Nielsen tillkommit som bakgrundssångare.

Elvis var dock enligt vittnen på plats inte särskilt intresserad av att spela in och hade svårt att koncentrera sig. Hans tre tidigare livvakter Red West, Sonny West och Dave Hebler, som hade avskedats av Elvis far, Vernon Presley, höll på att skriva en bok om livet bakom kulisserna och Elvis läkemedelsmissbruk. Elvis var orolig för konsekvenserna och upprörd och sårad över att hans vänner kunde tänka sig att skriva en sådan bok. Han var också upprörd över att hans vädjan till dem att avstå från detta nyligen hade offentliggjorts. Elvis kunde knappt uppbåda tillräcklig entusiasm ens för att komma i gång med inspelningarna. Tre låtar kom ändå att spelas in under natten och den följande morgonen, trots långa avbrott: "It's Easy For You", rocklåten "Way Down" och "Pledging My Love", där de två sistnämnda kom att ges ut på singel och bli Elvis sista singel under hans livstid.

När inspelningarna skulle fortsätta den andra kvällen kom Elvis inte till studion. Producenten Felton Jarvis lät musikerna under tiden spela in instrumentala spår till en ny, tempofylld låt av basisten Jerry Scheff, "There's a Fire Down Below", som de spelade i samma stil som "Way Down", samt den gamla Jim Reeves-hitlåten "He'll Have to Go". Efter att ha kommit och gått ett antal gånger lät Elvis slutligen meddela att han inte hade känt till inspelningssessionen i förväg och helt enkelt inte var i rätt sinnesstämning för att kunna fortsätta inspelningarna. Han var alltför distraherad och upprörd över vännerna Red och Sonny Wests avsikt att skriva boken. Inspelningen avbröts därmed och musikerna lämnade. Men Felton Jarvis lyckades förmå Elvis att sjunga "He'll Have to Go" till den förinspelade musiken, troligen följande dag. Jarvis ska under en tid ha rest omkring med masterbandet till "There's a Fire Down Below" i hopp om att förmå Elvis att spela in sången, dock utan framgång.

Crisler Center i Ann Arbor, Michigan, som hette Crisler Arena när Elvis Presley uppträdde där den 24 april 1977.

Med endast fyra nya låtar inspelade, utöver de två låtarna från februari som RCA höll på att ge ut på singel, fanns det sammanlagt bara material till ungefär ett halvt album. Därför planerades en ny inspelningssession till januari 1977. Denna gång försökte man få Elvis att spela in i en vanlig inspelningsstudio, och Buzz Carsons Creative Workshop i Nashville bokades för en hel vecka. Ett antal låtar valdes ut för inspelning, och musikerna, de flesta desamma som under oktobersessionen, infann sig i studion i Nashville. Elvis anlände försenad till Nashville och höll sig på sitt hotellrum strax utanför staden och klagade över ont i halsen. Enligt vissa vittnen dök han upp ett kort tag i studion innan han gick därifrån. Han återvände i vilket fall hem till Memphis utan att ha spelat in något. Sessionstiden användes till att göra ytterligare instrumentpålägg på några av låtarna från oktobersessionen, varefter sessionen fick ställas in.

Felton Jarvis försökte på nytt ordna en inspelningssession, men Elvis ignorerade hans påtryckningar samtidigt som överste Parkers täta turnéschema gjorde det svårt att hitta tid för en sådan. Jarvis försökte därför i stället spela in nytt material under någon av turnéerna, i förhoppningen att Elvis skulle prova att framföra någon låt som tidigare inte hade spelats in. Samtidigt försämrades Elvis hälsa, vilket påverkade hans framträdanden. Vissa kvällar var han så frånvarande att han hade svårt att sjunga, andra framförde han låtarna utan större inspiration.

Under en femveckorsperiod från slutet av mars till början av maj 1977 spelades utvalda låtar in vid ett antal tillfällen. Ur det inspelade materialet ansåg Jarvis endast tre nya låtar hålla tillräcklig kvalitet för att komma i fråga för det nya albumet: "Unchained Melody" och "Little Darlin'" valdes från en inspelning gjord i Crisler Arena i Ann Arbor i Michigan den 24 april, och "If You Love Me (Let Me Know)" från en inspelning i Wings Stadium i Kalamazoo i Michigan två dagar senare. Med dessa tre liveinspelningar och de sex studioinspelningar som återstod saknades bara ytterligare ett spår för att kunna sammanställa ett album med tio låtar. Jarvis valde då att inkludera ett liveframförande av låten "Let Me Be There", inspelad i mars 1974 och redan tidigare utgiven på livealbumet Elvis Recorded Live on Stage in Memphis.

Albumet Moody Blue gavs ut under senare delen av juni 1977. Den första sidan innehöll de fyra liveinspelningarna samt "He'll Have to Go", medan den andra sidan bestod av resterande studioupptagningar från 1976. Den första pressningen omfattade 200 000 exemplar och gjordes på genomskinlig blå vinyl för att anknyta till albumtiteln, vilket också användes i marknadsföringen genom att det fick benämningen "The Blue Album" ("Det blå albumet"). Efter den första pressningen övergick RCA till svart vinyl, men efter Elvis Presleys död två månader efter albumets utgivning återupptogs pressningen på blå vinyl. Till följd av Elvis död ökade försäljningen av hans produkter markant, och redan en månad efter hans död hade albumet sålt över en miljon exemplar.

Komposition, stil och texter

Jungle Room, Graceland, februari 1976

Singeln "Moody Blue" med B-sidan "She Thinks I Still Care".

"She Thinks I Still Care" skrevs av Dickey Lee och Steve Duffy, och var en countryhit för George Jones 1962. Den hade blivit en countrystandard som spelats in av ett stort antal artister. Elvis Presley spelade in den som andra låt efter "Bitter They Are, Harder They Fall" under det första inspelningspasset natten den 2–3 februari 1976. Man prövade ett mer bluesigt arrangemang med ett mer markerat rytmiskt driv och nya sångstämmor, men den version som valdes blev ändå mer lik George Jones-versionens långsamma countryballadstil, om än med ett soulbetonat uttryck.

Texten handlar enligt Dickey Lee om en kvinna som han förälskade sig i, men som inte älskade honom. "She Thinks I Still Care" gavs ut som B-sida på singel i november 1976 tillsammans med "Moody Blue".

Dickey Lee, som tillsammans med Steve Duffy skrev " She Thinks I Still Care".

"Moody Blue" skrevs av Mark James, som flera år tidigare hade skrivit "Suspicious Minds", som Elvis spelade in. James hade själv spelat in låten i ett traditionellt countryarrangemang och gett ut den 1975 utan större framgång. Texten handlar om en kvinna som berättaren försöker lära känna, men vars personlighet och känslor förändras från dag till dag, vilket gör henne svår att förstå. Elvis spelade in låten i tio tagningar under det tredje inspelningspasset den 4–5 februari 1976, efter att inspelningen av "I'll Never Fall in Love Again" hade avbrutits för att efteråt återupptas.

Elvis inspelning har liknande arrangemang och instrumentering som James version, som har ett traditionellt countryuttryck. Samtidigt kombineras detta med ett diskoartat, drivande trumkomp av Ronnie Tutt och svepande stråkar. Låten går i upptempo och skiljer sig från det mesta i Elvis repertoar. Den och "She Thinks I Still Care" togs inte med på albumet From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee utan sparades för singelutgivning i november samma år. "Moody Blue" nådde plats 31 på den amerikanska singellistan och förstaplatsen på countrylistan. Båda låtarna inkluderades på albumet Moody Blue och "Moody Blue" gav det dess namn.

Jungle Room, Graceland, oktober 1976

Tim Rice (1981), som tillsammans med Andrew Lloyd Webber skrev låten "It's Easy for You" för Elvis.

"It's Easy for You" skrevs av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice för Elvis. Elvis spelade in den som första låt under inspelningspasset den 29–30 oktober 1976. Det var en långsam och vemodig kärleksballad vars text Tim Rice medvetet hade utformat med en situation som Elvis, vars äktenskap höll på att upplösas, kunde känna igen sig i. När Elvis spelade in låten, ett par år efter att Rice och Webber hade skickat den till Elvis musikförläggare, befann han sig i en liknande situation. Hans ständiga följeslagare sedan separationen från Priscilla fyra år tidigare, Linda Thompson, var på väg att lämna honom, och några av hans närmaste medarbetare, i synnerhet hans mångårige vän Red West, hade lämnat honom. Låten placerades som sista spår på albumet Moody Blue, som gavs ut i juni 1977, närmare två månader före Elvis död. Den kom därmed att fungera som en avslutning på hans livsverk. I efterhand har textens skildring av förlust och uppbrott kommit att förknippas med Elvis egen livssituation och till och med förlust av livsviljan under hans sista tid i livet.

"Way Down" skrevs av Layng Martine Jr. Martine berättade att han ofta skrev låtar i Elvis stil eftersom den musiken låg honom nära, men att han inte skrev "Way Down" särskilt för Elvis. Han försökte först intressera andra artister för låten, dock utan framgång. När han tillfrågades om han hade några låtar som kunde passa Elvis, skickade han bland annat "Way Down", som Elvis spelade in efter "It's Easy for You". Trots att Elvis vid denna tid plågades av personliga bekymmer och motvilligt deltog i inspelningarna, tycks låten ha väckt hans entusiasm.

Det var ett rocknummer som kombinerade ett modernt sound med en 1950-talskänsla och därigenom uppvisade likheter med "Burning Love". Den blandade samtidigt flera genrer och innehöll, utöver rock, inslag av både country och soul samt en viss dragning åt disko. Den pulserande basgången i början fångade låtens bluesiga råhet. Låten utmärker sig också genom J. D. Sumners låga bastoner, när han går ner till ett kontra-C i frasen "way on down". Slutresultatet skilde sig påtagligt från annat Elvis hade spelat in. "Way Down" gavs ut på singel tillsammans med "Pledging My Love". Trots att den hade kunnat passa bra i konsertrepertoaren framförde Elvis den aldrig på scen.

Jim Reeves, som hade en stor hit med "He'll Have to Go" 1959–1960.

"Pledging My Love" skrevs av Don Robey och Ferdinand Washington. Låten hade varit en postum hit för Johnny Ace, som gav ut den 1954. Gitarristen Chip Young föreslog låten efter att nyligen ha producerat Delbert McClintons inspelning av den. Elvis spelade in den som den sista låten under morgonpasset den 30 oktober 1976.

Arrangemanget baserades på McClintons version, men Elvis hämtade också inspiration från Aces inspelning och den musikaliska utvecklingen i mitten av 1950-talet, då blues, country och gospel började smälta samman. "Pledging My Love" var en långsam, gungande R&B-ballad som Elvis framförde med inlevelse. Tagning sex blev masterinspelningen. Den oredigerade versionen var drygt fem minuter lång och innehöll upprepningar av mellandelen och den avslutande versen, som Elvis återkom till gång på gång som om han inte ville släppa taget. Inför utgivningen redigerades inspelningen ned till knappt tre minuter.

"He'll Have to Go" skrevs av makarna Joe och Audrey Allison, och Jim Reeves hade en stor hit med låten 1959–1960. Musikerna spelade in bakgrundsspåret under nästa inspelningspass, den 30–31 oktober, och Elvis spelade in sången ovanpå det förinspelade kompet senare, troligen nästa dag. Elvis framförde Jim Reeves countryballad mycket långsamt i countrystil, men tillförde samtidigt R&B-influenser och en gungande, avslappnad känsla. Med en speltid på omkring fyra och en halv minut var inspelningen ovanligt lång jämfört med de flesta av Elvis Presleys inspelningar. "He'll Have to Go" blev den sista låten Elvis spelade in i studio.

Liveinspelningar, mars 1974 och april 1977

"Let Me Be There" skrevs av John Rostill och var en topp-tio-hit i USA för Olivia Newton-John. Elvis Presley framförde den live i Mid-South Coliseum i Memphis, Tennessee, den 20 mars 1974, där den spelades in för livealbumet Elvis Recorded Live on Stage in Memphis (juli 1974).

The Righteous Brothers, som fick en hit med "Unchained Melody" 1965.

"Unchained Melody" skrevs av Alex North och Hy Zaret till filmen Unchained, ett amerikanskt fängelsedrama från 1955, där den framfördes av Todd Duncan. Låten spelades snart in av många artister, däribland Roy Hamilton 1955. The Righteous Brothers version från 1965 blev en av låtens mest kända tolkningar. Elvis började framföra den live i slutet av december 1976. Han satte sig vid pianot och ackompanjerade sig själv, medan Charlie Hodge, en av hans mångåriga medmusiker på scen, stod bredvid och höll i mikrofonen. Inledningsvis sjöng och spelade han utan ytterligare ackompanjemang, innan musikerna och sångarna försiktigt anslöt halvvägs in i låten.

Versionen som togs med på Moody Blue spelades in den 24 april 1977 i Crisler Arena i Ann Arbor, Michigan. "Unchained Melody" var ett sångmässigt krävande nummer med närmast operamässig dramatik, som engagerade publiken och Elvis, även de gånger han var trött eller håglös under resten av föreställningen. Det var den kanske mest betydelsefulla konstnärliga nyheten i Elvis scenshow på många år. Som förebild för sin version hade Elvis sannolikt Roy Hamiltons tolkning. Inför utgivningen gjordes omfattande studiopålägg på inspelningen, framför allt under låtens andra hälft.

En biljett från Elvis Presleys konsert i Crisler Arena i Ann Arbor, Michigan, den 24 april 1977.

Liksom "Bridge Over Troubled Water" och "Hurt" kunde Elvis här visa sin röststyrka. Även om han sannolikt hade kunnat göra ett mer förfinat och kontrollerat framförande 1970, hade han fortfarande god kontroll över rösten, som lät bättre än på de flesta inspelningar från denna period. Elvis varierar röststyrkan och tempot, växlar mellan återhållsamma partier och kraftfullare utbrott, når höga toner och avslutar i falsett. Genom dessa variationer förmedlar han skiftande känslolägen.

I juni 1977 filmades flera av Elvis framträdanden under hans sista turné för dokumentären Elvis in Concert. Bland de inspelade låtarna fanns också ett framförande av "Unchained Melody" från Rapid City den 21 juni. Den togs inte med på albumet eller i tv-specialen, men inspelningen gavs ut på singel i februari 1978, sex månader efter Elvis död, tillsammans med "Softly as I Leave You". Framförandet av "Unchained Melody" från Rapid City den 21 juni har fått en särskild roll i senare skildringar av Elvis. Eugene Jareckis dokumentärfilm The King (2017), som använder Elvis som en bild för den amerikanska drömmens uppgång och fall, avslutas med framförandet. I den analys som musikkritikern Greil Marcus återger stapplar Elvis omkring på scenen och har svårt att minnas låttexterna, men gör ändå en storslagen och omskakande tolkning av "Unchained Melody", som ett "desperat rop från hjärtat". Även Baz Luhrmanns spelfilm Elvis (2022) avslutas med framförandet. Filmkritikern Luca Bandirali menar i sin analys av Luhrmanns film att sekvensen med den verklige Elvis på mindre än en minut överskuggar resten av filmen.

Elvis Presley under ett framträdande i juni 1975.

Under sin sista turné i juni meddelade Elvis att "Unchained Melody" skulle bli titelspåret på hans nya album. Den placerades visserligen som albumets öppningsspår men albumet gavs titeln Moody Blue.

"Little Darlin'" skrevs av Maurice Williams och spelades först in av hans grupp The Gladiolas 1957. The Diamonds version från februari 1957 blev en stor hit och nådde andra plats på den amerikanska singellistan Billboard Hot 100. Elvis började framföra "Little Darlin'" på scen våren 1975. Han gjorde en lättsam och lekfull tolkning av låten, med tydlig inriktning på underhållning. Det framförande som togs med på Moody Blue spelades in under samma konsert i Ann Arbor, Michigan, den 24 april som "Unchained Melody". Också på "Little Darlin'" gjordes omfattande studiopålägg på inspelningen inför utgivningen.

"If You Love Me (Let Me Know)" skrevs av John Rostill och var, tillsammans med "Let Me Be There", den andra Olivia Newton-John-låten som ingick i Moody Blue. Låten blev en hit för Olivia Newton-John i USA och nådde femte plats på Billboard Hot 100 i juni 1974. Elvis inkluderade "If You Love Me" i sitt konsertprogram i augusti 1974, efter att tidigare samma år i januari ha tagit med "Let Me Be There". Den version som kom med på albumet spelades in den 26 april 1977, två dagar efter inspelningarna i Ann Arbor, denna gång i Wings Stadium i Kalamazoo i Michigan. Elvis hade då till och från sjungit låten på scen i närmare tre år. Det var en renodlad poplåt med ett glatt och lättillgängligt uttryck. Inför utgivningen gjordes omfattande pålägg även på denna inspelning. En annan version av låten, inspelad den 21 juni i Rapid City, togs också med på det i oktober postumt utgivna dubbelalbumet från CBS tv-dokumentär Elvis in Concert.

Utgivning och kommersiella framgångar

Albumets placeringar

Albumet gavs ut i juni 1977. Elvis död den 16 augusti 1977 kom att påverka både försäljningen och listplaceringen och gjorde det till hans framgångsrikaste album sedan Aloha from Hawaii 1973. Albumet debuterade på plats 58 på den amerikanska albumlistan Billboard 200 den 23 juli 1977. Albumet steg långsamt och nådde plats 24 den 20 augusti, några dagar efter Elvis död. Hans död hann inte avspegla sig i placeringen den veckan. Även nästföljande vecka, som slutade den 27 augusti, låg albumet kvar på 24:e plats. Veckan efteråt, den 3 september, hade albumet däremot klättrat till femteplatsen. Den 17 september 1977, efter nio veckor på listan, nådde albumet plats 3, där det låg kvar i tre veckor. Det blev albumets högsta placering under de 31 veckor det låg kvar på listan. På Billboards countryalbumlista nådde albumet förstaplatsen, en position det höll i tio veckor.

Albumet noterades första gången på Cash Box den 16 juli 1977 på plats 140 på tidningens albumlista. Efter tio veckor på listan nådde albumet fjärde plats den 17 september 1977. Det blev albumets bästa placering under de 38 veckor det låg kvar på listan. Även på Cash Box countrylista nådde albumet förstaplatsen, där det stannade i nio veckor. På den brittiska albumlistan UK Albums Chart nådde albumet tredje plats den 24 september 1977.

Singelplaceringarna

I november 1976, ett drygt halvår innan albumet utkom, släpptes singeln "Moody Blue" med "She Thinks I Still Care" som B-sida. "Moody Blue" nådde plats 31 på den amerikanska singellistan Billboard Hot 100 och toppade under en vecka Billboards countrysingellista. Det blev Elvis Presleys första singeletta på Billboards countrysingellista på 20 år. Skivan sålde 300 000 exemplar i USA. Den nådde plats sex på den brittiska singellistan UK Singles Chart.

Plakett för RIAA:s platinacertifiering av Moody Blue efter att albumet sålt över en miljon exemplar i USA.

Den 6 juni 1977, några veckor före albumets utgivning, utkom singeln "Way Down" med B-sidan "Pledging My Love". Det var den sista singel som utkom medan Elvis Presley var i livet. Om Elvis inte hade dött i augusti 1977 hade singeln sannolikt nått en placering kring 30:e plats på Billboard Hot 100 och sålt omkring 300 000 exemplar, i likhet med "Moody Blue". "Way Down" nådde 18:e plats på Billboard Hot 100 och sålde inledningsvis närmare 900 000 exemplar. I september 1977 certifierade den guld av Recording Industry Association of America (RIAA) för en försäljning på en halv miljon exemplar. Det blev Elvis Presleys första singel sedan "Burning Love" 1972 att tilldelas guldstatus i USA. I juli 1999 certifierades singeln också platina av RIAA för en försäljning på en miljon. Även "Way Down" nådde första plats på Billboards countrylista. Detta skedde dock redan den 20 augusti, innan placeringen hann påverkas av Elvis död.

I Storbritannien toppade den singellistan i fem veckor med start den 3 september 1977. Det blev Elvis Presleys sjuttonde brittiska singeletta, vilket innebar att han delade rekordet med The Beatles i fråga om antalet listettor i Storbritannien. (Han har därefter haft ytterligare fyra listettor, därmed sammanlagt 21.) Singeln toppade listorna också i flera andra länder.

Försäljning

Albumet Moody Blue utkom i juni 1977. I september 1977 certifierades det samtidigt guld och platina av Recording Industry Association of America (RIAA) för en försäljning motsvarande en miljon exemplar i USA. Och i mars 1992 certifierades det dubbel platina för en försäljning motsvarande två miljoner exemplar.

Senare utgåvor av albumet

Originalutgåvan av Moody Blue utkom på LP i juni 1977. I maj 1988 gavs albumet för första gången ut på CD med samma låtuppsättning som på originalutgåvan. I maj 2000 utkom en remastrad och uppgraderad CD-utgåva av albumet, utan "Let Me Be There" men med samtliga låtar från From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee. På samlarserien Follow That Dream (FTD) utkom i april 2000 The Jungle Room Sessions på en CD med alternativa tagningar av ett antal låtar inspelade på Graceland. FTD-utgåvan av Moody Blue på två CD från december 2013 innehåller originalalbumet samt ett omfattande bonusmaterial med alternativa tagningar, liveinspelningar och andra versioner från perioden.

I augusti 2016 släpptes Way Down in the Jungle Room, en Legacy-utgåva på två CD med spåren remixade och remastrade. Den innehåller de 16 masterinspelningarna från de båda sessionerna på Graceland samt alternativt sessionsmaterial. I juli 2024 släpptes Moody Blue på två LP i en Gold Sparkle Vinyl Edition. Utgåvan innehåller alternativa versioner av albumets låtar samt liveinspelningar och annat material från perioden.

Mottagande

 Professionella recensioner
Publikation Betyg
Allmusic
New Rolling Stone Record Guide
Encyclopedia of Popular Music
The Rough Guide to Elvis
Music Hound Rock
New Rolling Stone Album Guide
Christgau's Record Guide (B-)
"Reconsider Baby"

Billboard Magazine gav ett blandat omdöme om albumet. Tidningen framhöll att hans nytolkningar av "Little Darlin'" och "Pledging My Love" var enastående, medan Olivia Newton-Johns orkestrerade coverversioner var mindre intressanta. Cashbox Magazine kommenterade, liksom Billboard, att skivan var pressad på blå vinyl och lyfte fram "Unchained Melody" som skivans höjdpunkt.

Musikkritikern Robert Hilburn var mer negativt inställd. Han skrev i Los Angeles Times den 3 juli 1977 att "ingen inom popmusiken presterade så långt under sin potential som" Elvis Presley. Han menade visserligen att Elvis röst fortfarande var intakt, att energin hos "Way Down" närmade sig den hos "Burning Love" och att "Moody Blue" hade något av den känslomässigt laddade underton som finns i "Suspicious Minds", men att det ändå inte räckte för att rädda albumet. Enligt Hilburn var det enda som utmärkte skivan att den hade pressats på blå vinyl. Musikkritikern Dave Marsh var ännu mer negativ, och ansåg i en recension den 7 augusti för Daily Record albumet vara nästan "det värsta skräp som Elvis någonsin spelat in".

Recensionerna efter Elvis död var dock ofta mer positiva. Exempelvis skrev musikjournalisten Wiley Alexander i San Antonio Express att det "inte finns en enda dålig låt på albumet. Det är ett av Elvis bästa, och det säger en hel del … Det utstrålar klass, men det gjorde också Elvis." Den brittiske musikkritikern Dave Gelly skrev i The Observer den 11 september att RCA-koncernens enorma resurser i USA inte hade räckt till för att möta efterfrågan på Elvis Presleys skivor efter hans död. I Storbritannien låg nio av hans singlar på topp 50-listan och sju av hans album på topp 30-listan två veckor efter hans död. Gelly uppmanade dock läsarna att särskilt lyssna på Moody Blue, som enligt honom gav en gripande antydan om den konstnärliga utveckling som Elvis inte längre skulle få möjlighet att fullfölja Han lyfte fram "Unchained Melody" som skivans kanske mest imponerande spår och beskrev Elvis Presleys tolkning som häpnadsväckande. För att beskriva hur fullständigt Elvis behärskade låten ansåg han att Mahalia Jackson var den enda rimliga jämförelsen.

William Anderson ansåg i en recension i Stereo Review i november 1977 att Moody Blue inte var ett av Elvis Presleys bättre album. Han menade att Elvis ibland lät trött och stundtals använde en konstlad, ihåligt klingande bröströst i stället för "den lätta, rikt utsmyckade sång med country- och gospelprägel som var hans kännetecken". Några låtar lyfte han ändå fram som lyssningsvärda. Titelspåret "Moody Blue" betraktade han som en välgjord Elvislåt, medan han ansåg att den energiska, gospelpräglade "Let Me Be There", med strålande bakgrundssång, kanske var albumets bästa låt.

I en senare recension för AllMusic skrev den amerikanske musikkritikern och musikjournalisten Bruce Eder att albumet, med sin blandning av liveinspelningar och studiomaterial, gav ett något hoprafsat intryck men ändå höll måttet. Han menade att "Little Darlin'" nästan mer var en parodi på 1950-talets rock'n'roll-klassiker än ett genuint framförande, men att detta mer än väl uppvägdes av "Pledging My Love", som framfördes med djup och uppriktighet. Han ansåg också att "She Thinks I Still Care" var en utmärkt nytolkning och att titelspåret "Moody Blue" hörde till de bättre singlar Elvis gav ut under 1970-talet.

Den brittiske författaren och musikskribenten Paul Simpson skrev att de nya liveinspelningarna på albumet alla är enastående på sitt sätt. Särskilt framhöll han "det virtuosa framförandet" av "Unchained Melody" som han menade genomsyras av saknad och ånger och fungerar som en verkningsfull hymn och avskedssång för dessa år.

Musikskribenten Shane Brown skrev att albumet, trots att det består av en "blandning av singellåtar, överblivet studiomaterial och liveinspelningar som spelats in och försetts med pålägg i ren desperation", ändå är "förvånansvärt njutbart". Han ansåg att både "Way Down" och "Moody Blue" är klassiker och att Elvis fortfarande kunde leverera ett enastående framförande på "Unchained Melody", trots sitt förvärrade hälsoproblem.

Låtlistor

1977, Moody Blue, LP

Sida 1
Nr TitelKompositörInspelningsdatum Längd
1. Unchained Melody (Crisler Arena, Ann Arbor, Michigan)Alex North, Hy Zaret24 april 1977 2:32
2. If You Love Me (Let Me Know) (Wings Stadium, Kalamazoo, Michigan)John Rostill26 april 1977 2:57
3. Little Darlin' (Crisler Arena, Ann Arbor, Michigan)Maurice Williams24 april 1977 1:52
4. He'll Have to Go  Audrey Allison, Joe Allison30 oktober 1976 (track)
31 oktober 1976 (vocal)		 4:28
5. Let Me Be There (Mid-South Coliseum, Memphis, Tennessee)John Rostill20 mars 1974 3:26
Sida 2
Nr TitelKompositörInspelningsdatum Längd
1. Way Down  Layng Martine Jr.29–30 oktober 1976 2:37
2. Pledging My Love  Don Robey, Ferdinand Washington29–30 oktober 1976 2:50
3. Moody Blue  Mark James4–5 februari 1976 2:49
4. She Thinks I Still Care  Dickey Lee, Steve Duffy2–3 februari 1976 3:49
5. It's Easy for You  Andrew Lloyd Webber, Tim Rice29–30 oktober 1976 3:26
Total längd:
 30:46

2000, The Jungle Room Sessions, FTD, CD

(Se The Jungle Room Sessions)

2000, Moody Blue, CD

CD 1
Nr Titel Längd
1. Unchained Melody   2:32
2. If You Love Me (Let Me Know)   2:57
3. Little Darlin'   1:52
4. He'll Have to Go   4:28
5. Way Down   2:37
6. Pledging My Love   2:50
7. Moody Blue   2:49
8. She Thinks I Still Care   3:49
9. It's Easy for You   3:26
Bonus Tracks (From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee)
Nr Titel Längd
10. Hurt   2:06
11. Never Again   2:50
12. Blue Eyes Crying in the Rain   3:41
13. Danny Boy   3:56
14. The Last Farewell   4:03
15. For the Heart   3:22
16. Bitter They Are, Harder They Fall   3:16
17. Solitaire   4:42
18. Love Coming Down   3:06
19. I'll Never Fall in Love Again   3:45
Total längd:
 30:31

2013, Moody Blue FTD 2xCD

CD 1 CD 2
        The Album
Nr Titel Längd
1. Unchained Melody   2:34
2. If You Love Me (Let Me Know)   3:01
3. Little Darlin' (live, April 24, 1977) 1:55
4. He'll Have to Go   4:34
5. Let Me Be There   3:37
6. Way Down   2:41
7. Pledging My Love   2:53
8. Moody Blue   2:52
9. She Thinks I Still Care   3:53
10. It's Easy for You (undubbed master)
The Alternate Album  		 3:30
11. Unchained Melody   3:17
12. If You Love Me (Let Me Know) (undubbed master) 2:56
13. Moody Blue (take 6) 4:06
14. She Thinks I Still Care (take 2b) 4:42
15. My Way (live) 4:21
16. Way Down (undubbed master) 3:04
17. Little Darlin' (undubbed master) 2:02
18. He'll Have to Go (rough mix) 4:37
19. Pledging My Love (composite of rehearsal and take 3) 3:21
20. It's Easy for You (take 1)
Bonus Tracks  		 3:46
21. She Thinks I Still Care (takes 1, 2a) 5:35
22. America the Beautiful   2:19
23. Softly as I Leave You   3:04
Total längd:
 78:40
        The Sessions
Nr Titel Längd
1. Way Down (rehearsal, take 1) 3:15
2. Way Down (take 2a) 2:54
3. She Thinks I Still Care (takes 3, 4) 4:58
4. Moody Blue (take 1) 3:30
5. Pledging My Love (takes 1, 2) 2:38
6. Pledging My Love (take 3) 4:53
7. It's Easy for You (takes 3, 4) 1:56
8. It's Easy for You (undubbed master) 3:40
9. She Thinks I Still Care (takes 7, 9) 2:28
10. She Thinks I Still Care (take 10) 4:21
11. Blue Eyes Crying in the Rain (unedited rough mix of master) 4:23
12. Moody Blue (takes 7, 5) 5:31
13. Bitter They Are, Harder They Fall (rough mix of master) 3:29
14. Pledging My Love (takes 4–5) 2:06
15. Pledging My Love (undubbed, unedited master) 5:24
16. Way Down (take 2b) 1:42
17. Way Down (rough mix of master) 2:39
18. Moody Blue (takes 8, 9) 1:04
19. Moody Blue (master unedited rough mix) 3:57
20. She Thinks I Still Care (take 15) 4:16
21. America (composite of single master and the surviving ending of the erased studio version) 2:16
Total längd:
 71:20

2016, Way Down in the Jungle Room, 2xCD

(Se Way Down in the Jungle Room)

2024, Moody Blue, 2xLP Gold Sparkle Vinyl Edition

LP 1 LP 2
Sida A
Nr Titel Längd
1. Unchained Melody (Undubbed version) 3:19
2. If You Love Me (Let Me Know)   2:53
3. Blue Eyes Crying in the Rain (unedited version) 3:43
4. He'll Have to Go (rough mix) 4:33
5. Bitter They Are, Harder They Fall (rough mix) 3:18
Sida B
Nr Titel Längd
6. She Thinks I Still Care (take 10) 4:19
7. Moody Blue (take 1) 3:27
8. Pledging My Love (takes 1, 2) 2:33
9. It's Easy for You (undubbed master) 3:37
10. Softly as I Leave You   3:02
Total längd:
 34:44
Sida C
Nr Titel Längd
1. Way Down (rough mix of master) 2:39
2. She Thinks I Still Care (take 2b) 4:39
3. Moody Blue (master) 2:48
4. Pledging My Love (master) 2:51
5. Let Me Be There   3:24
6. America (composite of single master & surviving ending of the erased studio version) 2:17
Sida D
Nr Titel Längd
7. Unchained Melody (Undubbed version) 3:14
8. Little Darlin'   1:59
9. She Thinks I Still Care (take 15) 4:14
10. Moody Blue (unedited rough mix of master) 3:55
11. My Way (Live) 4:03
Total längd:
 36:03

Medverkande

Uppgifterna, hämtade från Keith Flynn och Ernst Jørgensen, avser inspelningar gjorda i The Jungle Room på Graceland i Memphis, Tennessee, den 2–8 februari och 29–31 oktober 1976, live på Mid-South Coliseum i Memphis, Tennessee, den 20 mars 1974, på Crisler Arena i Ann Arbor, Michigan, den 24 april 1977 och på Wings Stadium i Kalamazoo, Michigan, den 26 april 1977; dessutom pålägg gjorda i Young'un Sound Studio i Nashville, Tennessee, den 15, 17 och 24 februari samt 24 mars 1976, i Creative Workshop i Nashville den 22 januari och 26 april 1977, samt i Soundmaster Studio i Nashville den 9 maj 1977.

Grundinspelningar
Bakgrundssång
Orkester
Senare pålägg
Produktion
Inspelningspersonal

Veckolistor

Veckolistor med topplaceringar för
Moody Blue (1977)
Lista (1977) Högsta
position
Australien Australien (Australian Albums Chart) 3
Finland Finland (Suomenlistalevyt) 14
Kanada Kanada (Top Albums/CDs) 2
Nederländerna Nederländerna (Albums Top 100) 3
Norge Norge (VG-lista – Album Top 40) 3
Nya Zeeland Nya Zeeland (Album Top 40) 1
Storbritannien Storbritannien (UK Albums Chart) 3
Sverige Sverige (Topplistan) 2
Tyskland Tyskland (Deutsche Albumcharts) 19
USA USA (Cash Box Top Albums) 4
USA USA (Billboard 200) 3
USA USA (Billboard Top Country Albums) 1
Österrike Österrike (Austrian Albums Chart) 20

Certifikat

Moody Blue (1977)
Område Certifiering Försäljning
Frankrike (SNEP) guld 100 000
Kanada (Music Canada) 2 × platina 200 000
USA (RIAA) 2 × platina 2 000 000
Moody Blue (2000, CD)
Område Certifiering Försäljning
Storbritannien (BPI) silver 60 000

Referenser

Anmärkningar

  1. ↑ Det finns många uppgifter om låtar som var tänkta att spelas in på Creative Workshop med start den 20 januari. De nedanstående sex låtarna hade med säkerhet valts ut och möjligen kan instrumentala bakgrundsspår till dessa ha spelats in i Elvis frånvaro: "That's What You Do to Me", "Energy", "Rainy Night in Georgia", "By Day By Day", "Let Me On" och "Yes I Do".
  2. ↑ Den 6 augusti, efter sju veckor på listan, hade "Way Down" nått sin första topp med plats 31, där den stannade i två veckor varefter den började falla på listan. Den 16 augusti 1977 dog Elvis Presley. Detta hann inte avspegla sig i placeringen den vecka som slutade den 20 augusti, inte heller nästföljande vecka då den hamnade på plats 53. Därefter började den klättra på listan igen och nådde den 1 oktober sin högsta position med plats 18.
  3. 1 2 Robert Hilburn, "Newcomers Nudge Out Veterans in Disc Derby", Los Angeles Times, July 3, 1977, Calendar, 68.
  4. 1 2 Dave Marsh, "Nilsson's Jokes Aren't Very Funny", Daily Record, August 7, 1977, J15.
  5. 1 2 Wiley Alexander, "Elvis' Last: Moody Blue Album Moving, Full of Class", San Antonio Express, August 25, 1977, 3-C.

Citat på engelska

  1. ↑ "Despite his umpteen million record sales and sold-out concerts, no one in pop is operating as far beneath his potential as Presley. The only thing that distinguishes this loosely assembled collection of live and studio tracks is that the record is pressed on blue vinyl … The voice is still intact … "Way Down" reaches for some of the verve of "Burning Love," while the title tune has some of the stirring under-current of "Suspicious Minds." But it's not enough to salvage things."
  2. ↑ "within a track of the worst piece of garbage Elvis ever recorded."
  3. ↑ "there is not a bad song on the album. It is one of Elvis' best, and that's saying a lot … It is full of class, but so was Elvis."
  4. ↑ "is a strange mix of single sides, studio leftovers and live tracks recorded and overdubbed out of desperation. And yet it all holds together as a surprisingly enjoyable effort."

Noter

  1. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Flynn, Discography (1970s): Moody Blue (LP) 1977.
  2. 1 2 3 4 Jorgensen 1998, sid. 395–396.
  3. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 Jorgensen 1998, sid. 400.
  4. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 366.
  5. ↑ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 359.
  6. 1 2 Tunzi 2000, sid. 11.
  7. 1 2 3 4 5 Whitburn 2013, sid. 673.
  8. 1 2 Official Charts, Singles: Way Down #1.
  9. 1 2 3 4 Billboard, Albums: Moody Blue #3.
  10. 1 2 3 4 Whitburn 2001, sid. 693.
  11. 1 2 3 Tunzi 2000, sid. 185.
  12. 1 2 3 Billboard, Top Country Albums: Moody Blue #1.
  13. 1 2 3 Tunzi 2000, sid. 257.
  14. 1 2 3 Official Charts, Albums: Moody Blue #3.
  15. 1 2 Swedishcharts, Moody Blue #SE 2.
  16. 1 2 3 RIAA, Moody Blue.
  17. 1 2 Doll 2009, sid. 295.
  18. ↑ Brown 2017, sid. 354–356.
  19. ↑ Brown 2017, sid. 360–361.
  20. ↑ Brown 2017, sid. 352.
  21. 1 2 3 4 Jorgensen 1998, sid. 394.
  22. 1 2 3 4 Guralnick 2000, sid. 593.
  23. ↑ Doll 2009, sid. 242.
  24. 1 2 Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 358.
  25. 1 2 3 Brown 2017, sid. 354.
  26. ↑ Connolly 2017, sid. 287.
  27. ↑ Guralnick 2000, sid. 595–596.
  28. 1 2 3 4 Guralnick 2000, sid. 595.
  29. 1 2 3 4 5 6 7 Jorgensen 1998, sid. 399.
  30. 1 2 3 Flynn, Recording Sessions 1970s: February 2/3 1976.
  31. 1 2 3 Flynn, Recording Sessions 1970s: February 4/5 1976.
  32. 1 2 3 4 5 6 Guralnick 2000, sid. 612.
  33. 1 2 3 4 5 6 7 Jorgensen 1998, sid. 401.
  34. 1 2 3 4 5 6 Flynn, Recording Sessions 1970s: October 29/30 1976.
  35. 1 2 Guralnick 2000, sid. 608.
  36. ↑ Guralnick 2000, sid. 611.
  37. 1 2 3 Jorgensen 1998, sid. 401–402.
  38. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Jorgensen 1998, sid. 402.
  39. 1 2 3 4 5 6 7 Jorgensen 1998, sid. 404.
  40. 1 2 3 Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 372.
  41. 1 2 Flynn, Recording Sessions 1970s: January 20/21 1977.
  42. ↑ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 369–370.
  43. 1 2 3 4 5 6 7 8 Brown 2017, sid. 362.
  44. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Brown 2017, sid. 363.
  45. 1 2 Jorgensen 1998, sid. 405.
  46. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Brown 2017, sid. 361.
  47. ↑ Jorgensen 1998, sid. 407–408.
  48. 1 2 3 4 5 Eder 2013, sid. 312.
  49. 1 2 3 4 Leigh 2017, sid. 279.
  50. 1 2 3 Worth & Tamerius 1988, sid. 542.
  51. 1 2 Anderson 1977, Elvis Presley's "Moody Blue".
  52. 1 2 Eder 2013, sid. 342.
  53. 1 2 3 4 5 6 7 Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 376.
  54. 1 2 3 Jorgensen 1998, sid. 395.
  55. 1 2 3 Allen 1994, sid. 115.
  56. ↑ Allen 1994, sid. 116.
  57. 1 2 3 Leigh 2017, sid. 274.
  58. 1 2 Sharp 2006, sid. 366.
  59. 1 2 3 4 5 6 7 Eder 2013, sid. 310.
  60. ↑ Jorgensen 1998, sid. 396–397.
  61. ↑ Hopkins 2007, sid. 348.
  62. 1 2 3 4 Duffett 2018, sid. 12.
  63. 1 2 Sharp 2006, sid. 218.
  64. 1 2 Worth & Tamerius 1988, sid. 440.
  65. 1 2 3 Jorgensen 1998, sid. 397.
  66. ↑ Brown 2017, sid. 355.
  67. ↑ Matthew-Walker 1995, sid. 145.
  68. ↑ Gaar 2014, sid. 130.
  69. 1 2 3 Sharp 2006, sid. 373.
  70. 1 2 Leigh 2017, sid. 275.
  71. 1 2 3 4 5 6 7 Brown 2017, sid. 360.
  72. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 Matthew-Walker 1995, sid. 146.
  73. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 Eder 2013, sid. 311.
  74. 1 2 3 4 5 Leigh 2017, sid. 276.
  75. 1 2 3 Duffett 2018, sid. 84.
  76. 1 2 Sharp 2006, sid. 375.
  77. ↑ Sharp 2006, sid. 375–376.
  78. ↑ Eder 2013, sid. 327.
  79. 1 2 Humphries 2003, sid. 151.
  80. 1 2 Worth & Tamerius 1988, sid. 493.
  81. 1 2 Worth & Tamerius 1988, sid. 454.
  82. 1 2 Eder 2013, sid. 310–311.
  83. ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 391.
  84. 1 2 Flynn, Recording Sessions 1970s: October 30/31 1976.
  85. 1 2 3 Flynn, Recording Sessions 1970s: October 31 1976.
  86. ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 427.
  87. ↑ Brown 2017, sid. 343.
  88. ↑ Duffett 2018, sid. 119.
  89. ↑ Duffett 2018, sid. 118–119.
  90. ↑ Flynn, Discography (1970s): Elvis Recorded Live on Stage in Memphis (LP) 1974.
  91. 1 2 3 Duffett 2018, sid. 190.
  92. 1 2 3 Duffett 2018, sid. 189.
  93. 1 2 Worth & Tamerius 1988, sid. 490.
  94. ↑ Lopez, Unchained Melody.
  95. ↑ Brown 2017, sid. 361–362.
  96. 1 2 3 Guralnick 2000, sid. 624.
  97. 1 2 3 Duffett 2018, sid. 191.
  98. 1 2 Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 370.
  99. 1 2 3 4 Flynn, Recording Sessions 1970s: May 9 1977.
  100. ↑ Duffett 2018, sid. 190–191.
  101. ↑ Eder 2013, sid. 311–312.
  102. 1 2 Gelly 1977, Elvis Presley returns to gospel roots.
  103. ↑ Jorgensen 1998, sid. 405–407.
  104. ↑ Jorgensen 1998, sid. 407.
  105. ↑ Jorgensen 1998, sid. 426.
  106. 1 2 Brown 2017, sid. 367.
  107. 1 2 Marcus 2025, sid. 417.
  108. ↑ Marcus 2025, sid. 418.
  109. ↑ Bandirali 2022, sid. 86–87.
  110. 1 2 Whitburn 2013, sid. 1008.
  111. ↑ Lopez, Little Darlin.
  112. ↑ Jorgensen 1998, sid. 391.
  113. ↑ Brown 2017, sid. 351.
  114. ↑ Whitburn 2013, sid. 612.
  115. 1 2 Duffett 2018, sid. 82.
  116. ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 408.
  117. ↑ Lopez, If You Love Me.
  118. 1 2 Jorgensen 1998, sid. 384.
  119. ↑ Lopez, Let Me Be There.
  120. 1 2 3 4 Duffett 2018, sid. 83.
  121. ↑ Brown 2017, sid. 366.
  122. ↑ Jorgensen 1998, sid. 405–406.
  123. 1 2 Billboard Magazine, Champion On Charts, August 27, 1977, s. 82.
  124. ↑ Billboard Magazine, Billboard Top LPs & Tape, July 23, 1977, s. 62.
  125. ↑ Billboard Magazine, Billboard Top LPs & Tape, August 20, 1977, s. 70.
  126. ↑ Billboard Magazine, Billboard Top LPs & Tape, August 27, 1977, s. 78.
  127. ↑ Billboard Magazine, Billboard Top LPs & Tape, September 3, 1977, s. 102.
  128. ↑ Billboard Magazine, Billboard Top LPs & Tape, September 17, 1977, s. 82.
  129. ↑ Billboard Magazine, Billboard Top LPs & Tape, October 1, 1977, s. 102.
  130. ↑ Tunzi 2000, sid. 108.
  131. ↑ AllMusic 2012, Awards.
  132. ↑ Cashbox, Top albums, July 16, 1977, s. 50.
  133. ↑ Cashbox, Top albums, September 17, 1977, s. 53.
  134. ↑ Tunzi 2000, sid. 255.
  135. ↑ Flynn, Discography (1970s): Moody Blue / She Thinks I Still Care 1977.
  136. ↑ Billboard, Hot 100: Moody Blue/She Thinks I Still Care #31.
  137. 1 2 Leigh 2017, App. 1.
  138. 1 2 Tunzi 2000, sid. 164.
  139. ↑ Billboard, Hot Country Songs: Moody Blue/She Thinks I Still Care #1.
  140. ↑ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 361.
  141. ↑ Official Charts, Singles: Moody Blue #6.
  142. ↑ Flynn, Discography (1970s): Way Down / Pledging My Love 1977.
  143. ↑ Billboard Magazine, Billboard Hot 100, August 6, 1977, s. 80.
  144. ↑ Brown 2017, sid. 368.
  145. ↑ Billboard Magazine, Billboard Hot 100, August 27, 1977, s. 76.
  146. ↑ Billboard Magazine, Billboard Hot 100, October 1, 1977, s. 100.
  147. ↑ Billboard, Hot 100: Way Down #18.
  148. 1 2 RIAA, Way Down/Pledging My Love.
  149. ↑ Billboard, Hot Country Songs: Way Down/Pledging My Love #1.
  150. ↑ Duffett 2018, sid. 85.
  151. ↑ Leigh 2017, sid. 283–284.
  152. ↑ Official Charts, Who is Elvis Presley?.
  153. ↑ Sharp 2006, sid. 377.
  154. ↑ Discogs, Moody Blue CD, US, 1988.
  155. ↑ Flynn, Discography (1980s): Moody Blue (CD) 1988.
  156. 1 2 Discogs, Moody Blue CD, US, 2000.
  157. 1 2 Flynn, Discography (2000–2004): Moody Blue - Upgrade (CD) 2000.
  158. 1 2 Discogs, The Jungle Room Sessions FTD CD, Europe, 2000.
  159. ↑ Flynn, Discography (1999–2003): The Jungle Room Sessions FTD (5" Digipack) 2000.
  160. 1 2 3 Discogs, Moody Blue FTD 2 x CD, Europe, 2013.
  161. 1 2 3 Flynn, FTD Discography (2013–2015): Moody Blue FTD (2xCD) 2013.
  162. 1 2 Discogs, Way Down in the Jungle Room 2 x CD, US 2016.
  163. ↑ Flynn, Discography (2015–2018): Way Down In The Jungle Room (2xCD) 2016.
  164. 1 2 3 Discogs, Moody Blue FTD, 2 x LP, 2024.
  165. 1 2 3 Flynn, FTD Discography (2020–2024): Moody Blue FTD (2xLP) 2024.
  166. 1 2 Eder, Moody Blue Review.
  167. ↑ Marsh 1983, sid. 397.
  168. ↑ Larkin, Colin 2006, sid. 630 (vol. 6).
  169. 1 2 Simpson 2004, sid. 152.
  170. ↑ Knopper 1999, sid. 892.
  171. ↑ McGee 2004, sid. 647.
  172. ↑ Christgau 1981, sid. 307–308.
  173. 1 2 Brown 2017, sid. 399.
  174. ↑ Billboard Magazine, Top Album Picks, July 9, 1977, s. 82.
  175. ↑ Cashbox, Album Reviews, July 9, 1977, s. 17.
  176. ↑ Brown 2017, sid. 369.
  177. 1 2 Discogs, Moody Blue LP, US, 1977.
  178. ↑ Flynn, Live 1974: March 20 1974.
  179. ↑ Jorgensen 1998, sid. 381–382.
  180. ↑ Flynn, Live 1977: April 24 1977.
  181. ↑ Flynn, Live 1977: April 26 1977.
  182. 1 2 Jorgensen 1998, sid. 403–404.
  183. ↑ Flynn, Recording Sessions 1970s: February 15 1976.
  184. ↑ Flynn, Recording Sessions 1970s: February 17 1976.
  185. ↑ Flynn, Recording Sessions 1970s: February 24 1976.
  186. ↑ Flynn, Recording Sessions 1970s: March 24 1976.
  187. ↑ Flynn, Recording Sessions 1970s: January 22 1977.
  188. ↑ Flynn, Recording Sessions 1970s: April 6 1977.
  189. ↑ Ryan, Moody Blue #3.
  190. ↑ Suomenlistalevyt, Moody Blue #14.
  191. ↑ RPM 1977, Moody Blue #2.
  192. ↑ Swedishcharts, Moody Blue #NL 3.
  193. ↑ Swedishcharts, Moody Blue #NO 3.
  194. ↑ Swedishcharts, Moody Blue #NZ 1.
  195. ↑ Swedishcharts, Moody Blue #DE 19.
  196. ↑ Swedishcharts, Moody Blue #AT 20.
  197. ↑ Infodisc, Elvis Presley: Moody Blue.
  198. ↑ Music Canada, Gold & Platinum: Moody Blue.
  199. ↑ BPI, Certified Awards: Moody Blue.

Källor