Sensoriska fibrer förmedlar känselinformation, medan motoriska fibrer styr muskler och körtlar. En nerv kan innehålla fibrer med flera olika funktioner. Hos människan skiljer man mellan kranialnerver och ryggmärgsnerver. Skador och sjukdomar i nerverna kan orsaka smärta, nedsatt känsel eller muskelsvaghet och störa de inre organens funktion.
Uppbyggnad
En nerv består av nervfibrer som samlas i buntar, så kallade fasciklar. En nervcell består av en cellkropp samt två olika typer av utskott: axoner och dendriter. Axoner kan bli över 1 meter långa. De leder signaler från nervcellskroppen. Dendriter leder signaler in mot cellkroppen. Nervens axoner kan utgå från nervceller vars cellkroppar ligger i hjärnan, ryggmärgen eller i ganglier i det perifera nervsystemet.
Nervfibrerna omges av Schwannceller, som är en typ av stödjeceller i det perifera nervsystemet. Vissa Schwannceller bildar myelin, ett fettrikt hölje som isolerar axonet elektriskt. Myelinet bildas genom att Schwanncellens cellmembran lindas i flera lager runt axonet, medan cellkärnan och huvuddelen av cytoplasman ligger utanför höljet. Varje myelinbildande Schwanncell omger ett kort avsnitt av ett enda axon, medan flera sådana celler tillsammans bildar axonets myelinskida. Mellan de myelinklädda avsnitten finns små mellanrum, Ranviers noder, där axonets membran saknar myelinhölje. Det finns även nervfibrer utan myelin, så kallade omyeliniserade fibrer.
Varje nervfiber omges av ett tunt lager lös bindväv, endoneurium. Runt varje fascikel finns ett eget bindvävshölje, perineurium, medan ett yttre lager bindväv, epineurium, omger hela nerven. I nerven löper även blodkärl som förser nervvävnaden med den näring som behövs för dess funktion.
Funktion
Nervfibrerna förmedlar känselinformation från kroppen till centrala nervsystemet och signaler som styr muskler och körtlar i motsatt riktning. En och samma nerv kan innehålla fibrer med olika funktioner.
Nervimpulserna avancerar som elektriska signaler längs nervcellens (neuronets) axon. Signalerna utgörs av aktionspotentialer, kortvariga förändringar i spänningen över cellmembranet som fortplantas genom att jonkanaler öppnas och stängs. En nervcells axon kan möta en annan nervcells dendrit i det som kallas en synaps. I en kemisk synaps mellan nervcellerna avancerar signalen med hjälp av en signalsubstans, t.ex. acetylkolin, som frigörs från axonet och uppfattas av dendritensreceptorer. Efter synapsen kan signalen utlösa en ny elektrisk nervimpuls i nästa nervcell om dess tröskel för aktivering nås, medan andra synaptiska signaler hämmar cellens aktivitet.
Många nervcellers axoner är täckta med myelin för att impulsen ska avancera snabbare. I myeliniserade axoner förnyas aktionspotentialen vid Ranviers noder, vilket kallas saltatorisk fortledning. Ledningshastigheten påverkas också av axonets diameter, där tjockare axoner i regel leder impulser snabbare.
Indelning och utbredning
Man skiljer mellan sensoriska och motoriska nerver. Sensoriska nerver leder signaler till ryggmärgen och hjärnan från periferin, och motoriska nerver leder impulser från hjärnan och ryggmärgen till exempelvis en muskelcell. Blandade nerver innehåller både sensoriska och motoriska fibrer.
Nerver tillhör det perifera nervsystemet. Nerver som utgår från ryggmärgen kallas ryggmärgsnerver. Hos människan finns 31 par ryggmärgsnerver, och samtliga är blandade. De omfattar åtta par halsnerver, tolv par bröstnerver, fem par ländnerver, fem par korsbensnerver och ett par svansnerver. Fibrer från flera ryggmärgsnerver kan förenas i nervflätor (plexus) och fördelas vidare till perifera nerver. Sådana nervflätor ger bland annat upphov till nerver som försörjer armarna och benen.
Hos människan finns 12 par nerver som är förbundna med hjärnan (inklusive hjärnstammen), vilka kallas kranialnerver. Kranialnerverna försörjer främst huvudet och halsen, men vagusnerven når även organ i bröst- och bukhålan. De tillhör också det perifera nervsystemet, dock kan kranialnerv II anses tillhöra det centrala nervsystemet.
Motsvarigheten till nerv i det centrala nervsystemet är nervbana. Sammanbindande nervbanor binder samman olika delar av hjärnan och ryggmärgen.
Skador och sjukdomar
Skador och funktionsstörningar i perifera nerver betecknas som neuropatier. De kan drabba en enskild nerv, mononeuropati, eller många nerver i ett mer utbrett mönster, polyneuropati. Nerver kan skadas genom olyckor, kraftig sträckning eller långvarigt tryck, och upprepade mindre skador kan också påverka nervfunktionen. Ett exempel är karpaltunnelsyndrom, där medianusnerven kläms i en trång passage vid handleden. Neuropatier kan även orsakas av diabetes, infektioner, ärftliga sjukdomar och sjukdomar där immunförsvaret angriper kroppens egna vävnader. Vissa läkemedel, särskilt cytostatika, giftiga ämnen och vitaminbrist kan också ge nervskador. Ibland kan någon bakomliggande orsak inte fastställas.
Skadan kan påverka axonet eller dess myelinhölje; förlust av myelin, demyelinisering, försämrar nervens förmåga att leda impulser. Vilka symtom som uppstår beror på nervfibrernas funktion och på vilka delar av kroppen de försörjer. Skador på sensoriska fibrer kan ge domningar, stickningar, brännande smärta och nedsatt känsel. Motoriska nervskador kan leda till muskelsvaghet och i svåra fall förlamning. Om autonoma fibrer påverkas kan bland annat blodtrycksreglering, svettning, tarmfunktion och blåstömning störas. Vid känselbortfall kan sår och brännskador uppstå utan att upptäckas, eftersom smärta och temperaturförändringar inte uppfattas normalt.
Undersökning och återhämtning
En neurologisk undersökning omfattar bland annat bedömning av känsel, muskelstyrka och reflexer för att avgöra var nervfunktionen är störd. Vid neurografi stimuleras nerver elektriskt för att mäta hur snabbt och effektivt signalerna leds. Elektromyografi (EMG) registrerar musklernas elektriska aktivitet med en nålelektrod under vila och sammandragning.
Återhämtningen beror på skadans typ och omfattning: överlevande Schwannceller kan reparera myelin, och skadade axoner kan under gynnsamma förutsättningar växa ut på nytt. Om nervcellskroppen dör kan axonet inte återbildas, och även återväxande fibrer kan nå fel mål och ge ofullständig funktion. Rehabilitering med fysioterapi kan hjälpa till att bibehålla muskelfunktion och förbättra balansen.
