Nikolaj I

Nikolaj I
Николай I
Porträtt av Franz Krüger, 1852.
Regeringstid 1 december 1825–2 mars 1855
Kröning 3 september 1826
Företrädare Alexander I
Efterträdare Alexander II
Gemål Alexandra Feodorovna
Barn Alexander II
Maria Nikolajevna av Ryssland
Olga Nikolajevna Romanova
Alexandra Nikolajevna av Ryssland
Konstantin Nikolajevitj av Ryssland
Nikolaj Nikolajevitj
Mikael Nikolajevitj av Ryssland
Ätt Romanov
Far Paul I
Mor Maria Fjodorovna
Född 6 juli 1796
Kejsardömet Ryssland Gattjina, Kejsardömet Ryssland
Namnteckning
Död 2 mars 1855 (58 år)
Kejsardömet Ryssland Sankt Petersburg, Kejsardömet Ryssland
Begravd Peter-Paulkatedralen


Nikolaj I eller Nikolaus I, fullständigt namn Nikolaj I Pavlovitj (ryska: Николай I Павлович), född 6 juli (25 juni enligt g.s.) 1796 i Gattjina, nuvarande Leningrad oblast, död 2 mars (18 februari enligt g.s.) 1855, var tsar av Ryssland, kung av Polen och storfurste av Finland 1825–1855.

Nikolaj besteg tronen sedan brodern Alexander I avlidit och den äldre brodern Konstantin avsagt sig tronföljden. Tronskiftet utlöste dekabristupproret, som slogs ned med vapenmakt och kom att prägla hela hans regeringstid: han ställde sig fientlig till alla frihetsrörelser och framstod som konservatismens förkämpe i Europa. Inrikes byggde han upp en ämbetsmannakår rekryterad ur borgerskapet och sökte förbättra rättsväsen, förvaltning och finanser, samtidigt som censuren skärptes och landet avskärmades från västerländskt inflytande. Livegenskapen betraktade han som en olycka men avskaffade den aldrig.

Utrikespolitiskt var han länge framgångsrik. Kriget mot Persien 1826–1828 gav Ryssland nya provinser och kriget mot Osmanska riket betydande landvinningar i freden i Adrianopel 1829, det polska upproret krossades 1830–1831, och 1848–1849 ingrep ryska trupper i Donaufurstendömena och i Ungern. Krimkriget, som bröt ut 1853, blottade däremot den ryska arméns förfall. Nikolaj dog innan kriget var avgjort och efterträddes av sonen Alexander II.

I storfurstendömet Finland följde Nikolaj sin företrädares linje och avlade samma regentförsäkran som Alexander I hade gjort vid Borgå lantdag 1809. Hans regeringstid blev där en period av fredlig utveckling: Saima kanal byggdes, landets enda universitet flyttades från Åbo till Helsingfors och 1851 inrättades den första professuren i finska språket och litteraturen. Efter hans död uppkallades Vasa efter honom och bar namnet Nikolaistad fram till 1917.

Regimens inledning och karaktär

Nikolaj var son till Paul I av Ryssland och gifte sig 1817 med prinsessan Charlotte av Preussen, dotter till kung Fredrik Vilhelm III av Preussen, som i Ryssland tog namnet Alexandra Fjodorovna (1798–1860). Han tog över tsartiteln efter att brodern Alexander I dött, och näste bror i ordningen, Konstantin, avsagt sig kronan. Saken blev dock inte odramatisk: osäkerheten om vem som var den rättmätige regenten utnyttjades av de hemliga sällskap som bildats under Alexanders sista regeringsår, av vilka det ena verkade för att införa en konstitution och det andra för att störta monarkin. Som det såg ut nu hade tsaren oinskränkt makt över imperiet, och i den liberala andan som rådde i världen ville man förändra detta. I december 1825 gick ett av sällskapen till öppen resning i Sankt Petersburg.

Händelsen kom att kallas dekabristupproret, efter ryskans ord för december (декабрь, dekabr), månaden då upproret ägde rum. Det slogs ned på ett blodigt sätt och händelserna fick ett avgörande inflytande på hela Nikolajs styre. Han hade en fientlig inställning mot alla frihetsrörelser och kom att framstå som en konservatismens förkämpe i Europa. Av misstro mot den ryska adeln avlägsnade han i möjligaste mån denna från de offentliga ämbetena och grundade i stället en från borgerskapet rekryterad ämbetsmannakår, med vars hjälp han försökte arbeta för förbättring inom rättsväsen, administration och finanser. Nikolaj var från början enbart militärt utbildad, men sökte för att kunna driva sina reformer framåt att fylla luckorna i sitt vetande. Samtidigt som han var framstegsvänlig, försökte han beskydda landet från västerländskt inflytande, vilket kom att hämma utvecklingen.

Han vurmade mycket för militära parader, precis som sin far Paul I. Han hade även ärvt fler manér av denne despot, knutpiskan var ett redskap som delvis användes flitigt under Nikolajs regim, för att sedan ersättas av en annan pisksort med tre snärtar kallad pletj. Den bestraffningssort han själv föredrog var gatloppet, han brukade ibland "benåda" dödsdömda och istället tilldela dem "12 tusen spön" – vilket alltså inte var någon benådning.

Storfurstendömet Finland

I politiken gentemot storfurstendömet Finland som Storfurste av Finland följde Nikolaj sin företrädare Alexanders exempel. Vid tronbestigningen 1825 avlade Nikolaj samma regentförsäkran som Alexander I vid Borgå lantdag 1809, i vilken han lovade styra Finland i enlighet med landets egna lagar. Därigenom inledde Nikolaj en tradition som följdes av hans efterträdare som kejsare-storfurste vid de ryska trontillträdena 1855, 1881 och 1894.

På grund av de mycket omfattande liberala reformer som genomfördes i både Ryssland och Finland under Alexander II:s regeringstid från och med början av 1860-talet, har de ekonomiska och kulturella framstegen i storfurstendömet under Nikolajs styre i ett tidigare skede i viss utsträckning glömts bort och nedvärderats. Exempel på samhällsutvecklingen i Finland under Nikolajs tid är bland annat byggandet av Saima kanal 1844–1856, flytten av landets enda universitet från Åbo till Helsingfors 1828, då det fick namnet Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland, och huvudstadens fortsatta utbyggande. Nikolaj gynnade också det finska språket, och 1851 instiftades en professur i finska språket och litteraturen, vars första innehavare var Matthias Alexander Castrén. En förutsättning för den fredliga utvecklingen, och Nikolajs respekt för Finlands särställning, var dock befolkningens fullständiga lojalitet mot kejsaren i militär- och säkerhetsfrågor.

Efter att Nikolaj dog 1855 bytte Vasa stad officiellt namn till Nikolaistad efter den hädangångna kejsaren-storfursten, och staden hette så fram till 1917.

Det intellektuella livet

Nikolaj utvecklade polisväsendet så att det kunde användas så effektivt som möjligt mot de "inre fienderna". Allt under general Alexander von Benckendorffs ledning och Nikolaj var mycket nöjd med generalen i sin jakt på politiska motståndare. Namnet på denna nya personliga säkerhetspolis blev "tredje avdelningen". Oppositionen mot autokratin och Nikolaj fanns framför allt på universiteten och detta visste han om och såg därmed till att färre antogs till universiteten. Samtidigt behövdes universiteten för att utbilda medborgare som staten kunde ha i sin tjänst, för detta ändamål krävdes även en viss frihet att tala, skriva och tänka, men med detta var det inte mycket under Nikolajs tid, särskilt inte efter revolutionerna i Europa 1830 och 1848. Detta ändrades till viss del under hans son Alexander II, men denne fick paradoxalt nog betala mer för sin reformvillighet och istället exploderade universiteten i trots under hans tid. Under Nikolaj var censuren oerhört kraftig och censorerna ändrade i allt (i historieskrivningen mördades aldrig de romerska kejsarna, de bara avled, ordet republik var bannlyst och man försökte ständigt få studenter som tagit examen att arbeta inom staten istället för det "slippriga journalistyrket"). Värst var förtrycket under hans sista "sju svåra år" (мрачное семилетие, 1848–1855) vid makten.[källa behövs]

Dekabristupproret slås ned

Under just denna tid började ett antal ryska författare (som även kom att bli några av historiens mest kända) att verka; dessa förföljdes av regimen emellanåt, beroende på vad som skrevs. Många av dem gick i perioder i landsflykt. Det sägs att Sankt Petersburgs fängelsekommendant brukade stöta på tidens ledande kritiker, Vissarion Belinskij, på gatan då och då och hälsade honom då med orden "Nå Vissarion, när kommer ni egentligen till oss? Vi har en cell stående för er räkning".[källa behövs]

I det alltmer isolerade Ryssland som Nikolaj styrde rådde en mix av intellektuell födelse bland vissa kretsar, totalt mörker och misär bland andra, samt en enda stor förvirring när det gällde frågan vad Ryssland egentligen var. Två läger utvecklades som på ytan skilde sig från varandra. Det var slavofilerna och västvännerna, de förra tryckte på Rysslands gamla traditioner och på arvet från det Bysantinska riket som vilade på Ryssland som ortodoxins försvarare. Den gamla visionen om Moskva som det tredje Rom återupptogs delvis hos dem. Nikolaj förbjöd de långa skägg och gammalryska kläder som bland andra slavofilerna använde eftersom de enligt honom påminde om farliga teser och demokratiska principer från det forna Ryssland. Västvännerna å sin sida pekade på allt som var fel i Ryssland och buntade ihop de västliga länderna till en enda massa där de föreställde sig en mer eller mindre sorglös plats i sina fantasier. Egentligen delade de båda grupperna många åsikter, båda föraktade livegenskapen och var bekymrade över den klyfta som fanns mellan landets elit och folket. I frånvaro av något som helst inhemskt forum där man kunde debattera samhällsfrågor kom vissa diskussioner att föras i små diskussionscirklar och framför allt i form av hetsiga flygblad som spreds.[källa behövs]

Både Nikolaj Gogol och Fjodor Dostojevskij brukar räknas till slavofilerna, medan Alexander Herzen kan sägas vara västvän.[källa behövs] I ett infall av välvilja hade Nikolaj släppt igenom Gogols pjäs "Revisorn" som var en satir över Nikolajs egna ämbetsmän. Den handlar om en obetydlig tjänsteman som i en avlägsen provinsstad förväxlas med en inkognito utsänd revisor, och som utnyttjar de skräckslagna ämbetsmännens rädsla för att skaffa sig pengar och förmåner. Nikolaj, som såg premiären på Alexandrinskijteatern, ska ha skrattat och haft väldigt roligt. Han beordrade även sina ministrar att se pjäsen.

Livegenskapen

Ett ännu tyngre hinder för Rysslands ekonomiska utveckling var livegenskapen. Efter Nikolajs tid, och efter Krimkriget som uppenbarade alla brister, blev det nödvändigt att göra något åt systemet. En militär reformator påpekade att varje gång en livegen blev soldat så befriades denne från livegenskapen. Därmed kunde man inte låta alla de män som man egentligen behövde göra militärtjänst utan att hela den sociala ordningen kom i gungning. Rekryteringssystemet, skattesystemet, utbildningen och rättssystemet gick helt enkelt inte att reformera på ett tillräckligt sätt eftersom det förutsatte livegenskapens avskaffande. Slavofiler och västvänner var rörande eniga om att detta var Rysslands stora akilleshäl i utvecklingssträvandet jämfört med Europa, en av västvännerna jämförde det med ett sprintlopp där den ena är bunden till händer och fötter och den andre inte är det. Dessutom var även de flesta av tsarerna motståndare till livegenskapen.[källa behövs]

Både Katarina den stora[källa behövs], Alexander I och även Nikolaj I ville helst av allt bli av med detta system som gjorde att Ryssland kom så långt efter ekonomiskt. Men ingen av dem kom sig för att helt ta bort det, eftersom mycket starka krafter bland adeln krävde att det kvarstod, därför nöjde man sig med att reformera det gradvis. Nikolaj sade: "Det råder ingen tvekan om att livegenskapen i dess nuvarande form är en olycka, uppenbar för alla, men att göra något åt den nu skulle naturligtvis vara än en mer förödande olycka."[källa behövs]

Utrikespolitiken

Under lång tid var Nikolaj utrikespolitiskt framgångsrik. I ett krig mot Persien 1826–1828 erövrades provinserna Erivan och Nachitsjevan. År 1826 hade Osmanska riket lovat att rätta sig efter Rysslands önskemål, men i den grekiska frågan negligerade Nikolaj av utrikespolitiska skäl sina absolutistiska principer och stödde grekernas frihetskamp. I freden i Adrianopel 1829 gjorde han betydande landvinningar, bland annat i Mindre Asien.

Krisen i Polen

Något som Nikolaj förskräcktes över var de liberala idéer som uppstod överallt. Världen efter franska revolutionen var en helt annan än den varit före. Ryssland hade precis som alla andra blivit chockade av Napoleon I:s framfart, och kampen på liv och död hade slutligen vunnits. Men det gällde att vara på sin vakt för att bevara ordningen som den var, därför såg Nikolaj allt som hade med republikanism och liberalism som något farligt och som måste bekämpas till varje pris. Han såg inte dekabristupproret som en desperat reaktion från ett undertryckt civilt samhälle, utan som en konspiration som omfattade hela Europa, och som syftade till att störta den legitima monarkin, samt alla moraliska och religiösa principer tillsammans med den. Det är ur det perspektivet som Nikolajs handlande mot Polen 1830–1831 bör ses.

I Paris hade 1830 åter en revolution brutit ut, den så kallade Julirevolutionen, och efterdyningarna spred sig över Europa och nådde även Polen som vid den tiden var till största delen underställt Ryssland. Även om landet hade en tämligen fri ställning, så var man inte nöjd med situationen utan krävde total självständighet, precis som många andra gjorde vid den här tiden. Nikolaj var föga medgörlig, han sände in trupper som krossade polackernas frihetskamp och därefter försvann varje spår av självständighet. Summariska dödsdomar, tortyr och förvisning till Sibirien följde. Landet ställdes under tsar Nikolajs direkta överhöghet "för evigt", man krävde att ämbetsmän skulle tala ryska och att gator, hus och så vidare försågs med ryska namn.[källa behövs]

Interventioner 1832–1849

Efter att ha kuvat Polen så hjälpte Nikolaj sultanen av Osmanska riket genom att 1832 sända en hjälphär till riket i dess kamp mot Muhammed Ali av Egypten; tacksamheten kom till uttryck i anfalls- och försvarsförbundet i Unkiar-Skelessi 1833. År 1848 ockuperade han de upproriska Donaufurstendömena, och året därpå hjälpte han till att slå ned frihetsrörelsen i Ungern.

Den ryska armén

Nikolaj hade själv som 18-åring deltagit i paraden på Champs-Élysées i Paris då de allierade firade sin triumf över Napoleons Frankrike. Både engelsmän, preussare och österrikare visste att de hade ryssarna att tacka för mycket då deras bidrag till segern var ovärderligt. Men sedan dess hade den ryska armén förfallit och blivit omodern, mycket till följd av Nikolajs styre. Isoleringen av landet för att skydda mot farligt inflytande utifrån medförde inte bara att politiska idéer hindrades, utan också att den industriella revolutionen i princip inte fick något som helst fäste i Ryssland.[källa behövs]

Det saknades således moderna vapen och underhållet inom den ryska militären, som alltid varit mycket dåligt, var nu uselt. Kolera och hungersnöd härjade bland trupperna, och detta i fredstid. Den blivande krigsministern skrev om Ryssland: "På papperet var vi fullt utrustade men vid första militära handling blottades den förfärliga bristen i allt. Allt passade för paraden, men var odugligt i krig."[källa behövs]

Sanningen var att den ryska armén, som under 1700-talet trots dåligt underhåll från statligt håll betraktats som en av världens bästa arméer och som nått sin kulmen efter 1812, nu hade hamnat ordentligt på efterkälken. Denna stora svaghet var ännu tämligen väl dold, men kom under nästa konflikt att bli smärtsamt uppenbar för ryssarna.[källa behövs]

Krimkriget

De allierade bombarderar Sevastopol från alla håll.
Huvudartikel: Krimkriget

Kontrollen över de heliga platserna i Palestina var den omedelbara orsaken till Krimkriget. Området låg under Osmanska rikets kontroll; ryssarna och osmanerna hade hamnat i tvist om de heliga platserna. Frankrike inträdde på katolikernas sida mot de ryskstödda ortodoxa; Frankrike under Napoleon III sågs med misstanke av Nikolaj.[källa behövs] Tsaren trodde att han kunde locka Storbritannien till sin sida genom att erbjuda att de delade upp Osmanska riket mellan sig, men detta lyckades inte.

Inledningsvis gick kriget, som utbröt 1853 efter att sultanen inte gått med på tsarens krav, bra för ryssarna och turkarna fick se sig slagna både på Balkan och i Kaukasus. Under 1854 svängde dock bilden helt: Frankrike och Storbritannien ställde sig på samma sida och stödde turkarna genom att förklara Ryssland krig. Vidare uttalade Preussen och Österrike stöd för koalitionens ultimatum. Den ryska armén kunde omöjligt klara uppgiften och särskilt inte som man hade stora problem att få fram både vapen och mat till armén på de undermåliga vägarna. Engelsmän och fransmän inledde operationer i Östersjön under sommaren 1854, och landsatte trupper på Krimhalvön i september, vilket gett kriget dess namn. Där belägrades fästningen Sevastopol; förhållandena var fullkomligt bedrövliga på båda sidor och särskilt hos ryssarna.[källa behövs]

Nikolaj slöt inte fred utan drabbades i februari 1855 av en förkylning som utvecklades till lunginflammation. Han lär till sin doktor ha sagt "Säg Mandt, måste jag dö?", varpå Mandt enligt sina memoarer hade svarat "Ja, Ers majestät". Om Nikolaj I:s regeringstid skrev historikern Michail Pogodin: "Tyst som en kyrkogård, ruttnande och stinkande, både fysiskt och moraliskt."[källa behövs] Han efterträddes av sin son Alexander II.

Barn

  1. Alexander II av Ryssland (1818–1881)
  2. Maria (1819–1876), gift 1839 med Maximilian av Leuchtenberg (1817–1852)
  3. Olga (1822–1892), gift 1846 med Karl I av Württemberg (1823–1891)
  4. Alexandra (1825–1844), gift 1844 med Fredrik Vilhelm av Hessen-Kassel (1820–1884)
  5. Konstantin (1827–1892), gift 1848 med Alexandra av Sachsen-Altenburg (1830–1911)
  6. Nikolaj (1831–1891), gift 1856 med Alexandra av Oldenburg (1838–1900)
  7. Mikael (1832–1909), gift 1857 med Cecilia av Baden (1839–1891)

Antavla

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
8. Karl Fredrik av Holstein-Gottorp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
4. Peter III av Ryssland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
9. Anna Petrovna av Ryssland
 
 
 
 
 
 
 
 
2. Paul I av Ryssland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
10. Kristian August av Anhalt-Zerbst
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
5. Katarina II av Ryssland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
11. Johanna Elisabet av Holstein-Gottorp
 
 
 
1. Nikolaj I av Ryssland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
12. Karl Alexander av Württemberg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
6. Fredrik II Eugen av Württemberg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
13. Maria Augusta av Thurn och Taxis
 
 
 
 
 
 
 
 
3. Sofia Dorotea av Württemberg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
14. Fredrik Vilhelm av Brandenburg-Schwedt
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
7. Sofia Dorothea av Brandenburg-Schwedt
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
15. Sofia Dorothea av Preussen
 
 
 

Utmärkelser

[Redigera Wikidata]

Se även