| Nils Bolinder | |
| Född | 14 juni 1884 |
|---|---|
| Död | 18 augusti 1961 (77 år) |
| Medborgare i | Sverige |
| Redigera Wikidata | |
Nils Leonard Bolinder, född 14 juni 1884 i Håtuna församling, Uppsala län, död 18 augusti 1961 i Matteus församling, Stockholm, var en svensk väg- och vattenbyggnadsingenjör och generaldirektör.
Bolinder utexaminerades från Kungliga Tekniska högskolan 1906, blev löjtnant vid Väg- och vattenbyggnadskåren 1913 och överste 1934. Han var ingenjör vid Brokonstruktionsbyrån 1911–1915, biträdande ingenjör i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 1915, byråingenjör 1916–1924, tekniskt sakkunnig i vägfrågor hos länsstyrelsen i Gävleborgs län 1924–1928, extra byråchef på Kommunikationsdepartementet 1928–1933, överdirektör och chef för Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 1933–1937 (tillika tillförordnad chef för Väg- och vattenbyggnadskåren 1933–1934) samt generaldirektör för nämnda styrelse 1937–1949.
Bolinder var även lärare i byggnadsmekanik vid Tekniska skolan 1912–1924, delägare och medarbetare i konsultfirmorna Brokonstruktionsbyrån och Fabriksbyggnadsbyrån 1915–1923, redaktör för Teknisk Tidskrifts avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst 1921–1923, ordförande i Svenska väginstitutets direktion 1933–1949, ordförande i direktionen för Statens geotekniska institut 1944–1947, ledamot och sakkunnig i ett flertal kommittéer och utredningar. Han invaldes som ledamot av Krigsvetenskapsakademien 1938. Han blev kommendör med stora korset av Nordstjärneorden 1947.
Bolinder var från 1910 gift med Sonja Landberg (1888–1984), makarna är gravsatta på Uppsala gamla kyrkogård.