Osparkonventionen (även Konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten) är en sammanslagning av två internationella konventioner:
- Oslokonventionen av år 1972 angående dumpning av farligt avfall till sjöss
- Pariskonventionen av år 1974 angående landbaserade källor till förorening av den marina miljön.
Konventionen antogs 1992, trädde i kraft 1998. Dess syfte är att förhindra och eliminera föroreningar genom dumpning eller förbränning från land- och havsbaserade källor samt att bedöma den marina miljöns kvalitet. Parterna ska följa försiktighetsprincipen och att förorenaren betalar.
Konventionen täckte fram till 2025 Atlanten och Norra ishavet samt bihav ("dependent seas") norr om 36° nordlig latitud och mellan 42° västlig och 51° östlig longitud. Dessutom ingår inte Östersjön och vatten i dess närheten som ligger söder eller öster om linjer mellan Hasenøre hoved och Gniben, Korshage och Spodsbjer eller Gilbjerg hoved och Kullen (detta innebär att sydvästra Kattegatt, Roskildefjorden och Öresund inte täcks av konventionen). Inte heller Medelhavet. Norr om 59° nordlig latitud sträcker sig området till 44° västlig longitud. För att täcka in Makaronesien utvidgades området i söder genom att dess gräns kompletterades med sju punkter.
De deltagande länderna är Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Irland, Island, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige och Tyskland. Dessutom är EU-kommissionen också part. Finland, Schweiz och Luxemburg har ingen kust mot Nordatlanten, men väl avrinningsområden mot Barentshavet respektive Nordsjön (via Rhen). Löpande verksamheter enligt konventionen hanteras av Osparkommissionen, som inrättades 1992, och består av representanter för parterna. Dess sekretariat ligger i London.
Sveriges deltagande sköts genom Havs- och vattenmyndigheten som har stöd av Sveriges geologiska undersökning, Strålsäkerhetsmyndigheten, Naturvårdsverket och Transportstyrelsen.