Partilös, oberoende eller obunden är den person som innehar ett mandat i en direktvald politisk församling, men inte tillhör något politiskt parti. Beteckningen politisk vilde används särskilt om personer som lämnar det parti de valts in för men behåller sin plats i den valda församlingen, men kan också förekomma om en väljare har skrivit till ett namn på en öppen valsedel för ett etablerat parti. En person som har valts i ett indirekt val och exempelvis utsetts till minister i en regering utan att själv tillhöra ett parti, brukar oftare betecknas som opolitisk.
Oberoende kandidater förekommer relativt ofta i länder med majoritetsval i enmansvalkretsar.
I Finland är det möjligt att ställa upp i politiska val genom valmannaföreningar. Ett visst antal underskrifter (olika i olika val) behövs för att ställa upp en kandidat, som därmed kan bli vald i valkretsen genom att gå vid sidan om den gängse procentspärren. Valmannaföreningen har alltså ingen nationell eller varaktig organisation utöver ansvarspersonen och har ingen funktion utöver att ställa upp kandidaten och eventuellt bilda gemensamma listor (valförbund mellan sådana kandidater). Därmed kan man bli vald oberoende av egentliga partier, även om föreningens funktion i nomineringen är snarlik ett partis.
Det är inte heller helt ovanligt att partier ställer upp partilösa kandidater, det vill säga kandidater som inte hör till partiet men antas ha partiet tillräckligt närstående värderingar. Detta har även förekommit i Sverige, med exempel som Katerina Janouch och Alexander Bard för Medborgerlig Samling 2018, även om det inte nyligen förekommit med ett riksdagsparti. Ett närliggande fall är den gemensamma vallistan Centern i valet 1985.[källa behövs]

Sveriges riksdag använder benämningen "utan partibeteckning".
Eftersom det i Sverige bara går att bli invald via en partilista, förekommer politiska vildar numera endast som personer som under en mandatperiod har lämnat det parti eller den nomineringsgrupp som uppställt personen ifråga i det val där denne vann sitt mandat. Politiska vildar får beteckningen (-). Ett känt exempel på en politisk vilde är Gudrun Schyman som lämnade Vänsterpartiet, men behöll sin plats i riksdagen.
I Sveriges riksdag är dessutom mandaten och platserna i partigruppen personliga, och det är de som tilldelar till exempel utskottsplatser. Det betyder att även om en riksdagsledamot uteslutits ur sitt parti måste ledamoten själv begära utträde ur partigruppen för att riksdagen ska registrera ledamoten som "utan partibeteckning". Det är först då som det är möjligt att ersätta ledamoten i utskott med mera. När Katja Nyberg uteslöts ur Sverigedemokraterna i början av 2026 valde hon att behålla sin plats i partigruppen, och var därmed av riksdagen betecknad som Sverigedemokrat och hon representerade Sverigedemokraterna i justitieutskottet där hon var ledamot.
Den som inte tillhör något parti och som i indirekt val utnämns till ett politiskt uppdrag, till exempel statsråd eller nämndledamot, brukar inte kallas politisk vilde utan opolitisk.
Uttrycket vilde eller politisk vilde har använts i Sverige sedan 1895. Att ordet dök upp just detta år hänger troligen samman med att det var då som det mäktiga lantmannapartiet återförenades och det liberala folkpartiet bildades. Det behövdes då en term för politiker i andra kammaren som stod helt utanför partiväsendet.
Vildar var allra vanligast innan det proportionella valsystemet infördes 1911, eftersom majoritetsval innebär ett helt personligt mandat och inte knyter ledamotens val till något särsilt parti. Fram till 1930-talet kunde ledamöter protokollföra sig i riksdagen som vildar, eller med en specifikation såsom socialistisk vilde, vänstervilde eller högervilde, och då blev det ledamotens officiella beteckning.
I dag tillåter riksdagsprotokollen bara invalda partier och beteckningen (-). De som går med i ett nytt parti som därmed i egentlig mening varit representerat i riksdagen, som exempelvis Feministiskt Initiativ (Gudrun Schyman), Alternativ för Sverige (Mikael Jansson), Ambition Sverige (Elsa Widding), Framtidens vänster (Lorena Delgado Varas) och Enighetspartiet (Jamal El-Haj), eller lämnar ett riksdagsparti för ett annat befintligt riksdagsparti, betecknas alltså också formellt som (-). Beteckningen avspeglar alltså relationen till valresultatet som låg grund för det ursprungliga mandatet och inte medlemmens faktiska partimedlemskap. Det är oklart vad som skulle ske vid en partisprängning och vilken grupp som då skulle ärva den ursprungliga beteckningen och vilka som skulle betecknas som vildar.
Det hände också tidigare att personer av formella skäl fick beteckna sig som vildar trots att de hade en mycket tydlig partitillhörighet. Ett exempel är Frisinnade landsföreningens ordförande Sixten von Friesen, som vid invalet i första kammaren tvingades beteckna sig som vänstervilde därför att Liberala samlingspartiet hade för få förstakammarledamöter för att bilda en egen partigrupp där.
Mot slutet av mandatperioden 2014–2018 fanns åtta politiska vildar i riksdagen, vilket då blev det dittills högsta antalet i svensk historia. 7 av dessa var invalda som sverigedemokrater, som sedan hade lämnat sitt parti. Mot slutet av mandatperioden 2022–2026 slogs rekordet med nio stycken, varav tre var invalda som sverigedemokrater respektive vänsterpartister vardera. Två var invalda som moderater som övergått till Sverigedemokraterna och en var en utesluten socialdemokrat.
Politiska vildar förekommer även på lokal nivå. Efter turbulens kring ABF:s fritidsgårdar i Botkyrka tvingades Ebba Östlin lämna posten som kommunstyrelsens ordförande, och nio socialdemokrater lämnade partiet i Botkyrka i augusti 2023 med hänvisning till en dysfunktionell lokal partiorganisation präglad av vänskapskorruption, men stannade kvar som partilösa i kommunförsamlingen.
Några kända exempel på politiska vildar i Sveriges riksdag under tvåkammarriksdagen:
Samtliga vildar i Sveriges riksdag sedan enkammarriksdagen infördes.
| Ledamot | Församling | Invald | Ursprungsparti | Upphörde representera partiet (datum) | Nytt parti under perioden |
|---|---|---|---|---|---|
| Rolf Hagel | Riksdagen | 1976 | Vänsterpartiet kommunisterna (nuvarande Vänsterpartiet) | 1977 | Arbetarpartiet Kommunisterna |
| Alf Lövenborg | Riksdagen | 1971 | Vänsterpartiet kommunisterna (nuvarande Vänsterpartiet) | 1977 | Arbetarpartiet Kommunisterna |
| Sven Johansson | Riksdagen | 1982 | Centerpartiet | 1982 | Kristdemokraterna ("KDS") |
| Lars Andersson | Riksdagen | 1991 | Ny demokrati | mars 1992 | Svenska Liberala Partiet |
| Sten Söderberg | Riksdagen | 1991 | Ny demokrati | mars 1992 | Svenska Liberala Partiet |
| Annika Åhnberg | Riksdagen | 1988 | Vänsterpartiet kommunisterna (nuvarande Vänsterpartiet) | 25 augusti 1992 | — |
| John Andersson | Riksdagen | 1991 | Vänsterpartiet kommunisterna (nuvarande Vänsterpartiet) | 12 januari 1993 | — |
| Johan Brohult | Riksdagen | 1991 | Ny demokrati | 1993 | röstade med Moderaterna |
| Anne Rhenman | Riksdagen | 1991 | Ny demokrati | 6 oktober 1993 | — |
| Sten Andersson | Riksdagen | 1998 | Moderaterna | 2001 | Sverigedemokraterna |
| Siw Persson | Riksdagen | 1998 | Folkpartiet | 30 mars 2001 | — |
| Gudrun Schyman | Riksdagen | 2002 | Vänsterpartiet | 7 december 2004 | Feministiskt initiativ |
| Karin Svensson Smith | Riksdagen | 2002 | Vänsterpartiet | 2 juni 2005 | Miljöpartiet |
| Solveig Ternström | Riksdagen | 2006 | Centerpartiet | 7 juli 2010 | — |
| Göran Thingwall | Riksdagen | 2006 | Moderaterna | 26 januari 2010 | Sveriges pensionärers intresseparti |
| William Petzäll | Riksdagen | 2010 | Sverigedemokraterna | 26 september 2011 | — |
| Margareta Gunsdotter | Riksdagen | 2014 | Sverigedemokraterna | 30 september 2015 | — |
| Anna Hagwall | Riksdagen | 2014 | Sverigedemokraterna | 5 december 2016 | Alternativ för Sverige |
| Patrick Reslow | Riksdagen | 2014 | Moderaterna | 17 maj 2017 | Sverigedemokraterna |
| Hanna Wigh | Riksdagen | 2014 | Sverigedemokraterna | 25 september 2017 | — |
| Pavel Gamov | Riksdagen | 2014 | Sverigedemokraterna | 10 november 2017 | — |
| Stefan Nilsson | Riksdagen | 2014 | Miljöpartiet | 28 november 2017 | Miljöpartiet (februari 2018) |
| Olle Felten | Riksdagen | 2014 | Sverigedemokraterna | 15 mars 2018 | Alternativ för Sverige |
| Jeff Ahl | Riksdagen | 2014 | Sverigedemokraterna | 27 mars 2018 | Alternativ för Sverige |
| Mikael Jansson | Riksdagen | 2014 | Sverigedemokraterna | 9 april 2018 | Alternativ för Sverige |
| Emma Carlsson Löfdahl | Riksdagen | 2018 | Liberalerna | 11 mars 2019 | — (lämnade riksdagsledamotsuppdraget sommaren 2021) |
| Amineh Kakabaveh | Riksdagen | 2008 | Vänsterpartiet | 28 augusti 2019 | — |
| Roger Richthoff | Riksdagen | 2018 | Sverigedemokraterna | 30 mars 2022 | Alternativ för Sverige |
| Elsa Widding | Riksdagen | 2022 | Sverigedemokraterna | 1 maj 2023 |
|
| Jamal El-Haj | Riksdagen | 2018 | Socialdemokraterna | 12 februari 2024 | Enighetspartiet (juli 2025) |
| Lorena Delgado Varas | Riksdagen | 2018 | Vänsterpartiet | 20 augusti 2025 | Framtidens Vänster (nybildat) |
| Daniel Riazat | Riksdagen | 2014 | Vänsterpartiet | 20 augusti 2025 | Framtidens Vänster (nybildat) |
| Sara-Lena Bjälkö | Riksdagen | 2022 | Sverigedemokraterna | 23 december 2025 | - (Kristdemokraterna, men ej i partigrupp) |
| Katja Nyberg | Riksdagen | 2018 | Sverigedemokraterna | mars 2026 | — |
| Arin Karapet | Riksdagen | 2018 | Moderaterna | mars 2026 | Sverigedemokraterna (formellt ej i riksdagsgruppen) |
| Marléne Lund Kopparklint | Riksdagen | 2018 | Moderaterna | mars 2026 | Sverigedemokraterna (formellt ej i riksdagsgruppen) |
| Malcolm Momodou Jallow | Riksdagen | 2017 | Vänsterpartiet | april 2026 |
| Ledamot | Församling | Invald | Ursprungsparti | Upphörde representera partiet (datum) | Nytt parti under perioden |
|---|---|---|---|---|---|
| Maria Carlshamre | Europaparlamentet | 2004 | Folkpartiet | 28 februari 2006 | Feministiskt initiativ |
| Lars Wohlin | Europaparlamentet | 2004 | Junilistan | 8 april 2006 | Kristdemokraterna |
| Sara Skyttedal | Europaparlamentet | 2019 | Kristdemokraterna | 15 februari 2024 | Folklistan (april 2024) |
| Johan Nissinen | Europaparlamentet | 2022 | Sverigedemokraterna | 2 maj 2024 | Folklistan |
I USA sitter för närvarande[när?] inga oberoende (eng. independent) i representanthuset men däremot i senaten; Joseph Lieberman lämnade demokraterna 2006 efter förlust i primärvalet och blev istället invald för Connecticut for Lieberman. Samma dag invaldes den oberoende kongressledamoten Bernie Sanders för Vermont (Sanders deltar i demokraternas primärval och var således Vermontdemokraternas kandidat till senaten 2006). Han efterträdde Jim Jeffords, som efter senatsvalet 2000 lämnat republikanerna och blivit partilös senator. År 2012 valdes Angus King till USA:s senat som en oberoende från Maine.
Eftersom politiken i USA domineras av två partier, kallas ibland kandidater som tillhör något tredje parti för "oberoende"; jämför Third party officeholders in the United States på engelska Wikipedia.