Pallavariket, ibland Pallavadynastin, var mellan cirka 275 och 900 e.Kr. ett rike i östra Sydindien, med Kanchipuram som huvudstad. Under sin första tid var Pallava ett av flera mindre kungadömen som kämpade om makten i området. Från slutet av 500-talet var Pallava den dominerande makten i Sydindien. Kring år 900 besegrades dynastin och deras rike inkorporerades i Cholariket.

Under Mahendravarman (571-630) var riket centrum för en kreativ konstnärlig och intellektuell storhetstid där monarken själv tog aktiv del som författare, arkitekt och musiker. Kungamakten gynnade både buddhistiska kloster och hinduiska institutioner för studier av vedisk vetenskap. Mahendravarman själv konverterade från jainismen till en extatisk och livsbejakande hinduism som tog avstånd från de stränga buddhistiska och jainistiska läror som dominerat Sydindien i åtskilliga århundraden. Den nya hinduismen avvisade också den vediska hinduismens krav på brännoffer och använde ibland det lokala språket tamil i stället för sanskrit, som var prästkasten brahminernas heliga språk.
Under Pallavarikets storhetstid tid utvecklades landsbygden med bevattningssystem och kanaler bekostade av centralmakten. Kring de nya templen växte det upp nya eller återupplivade städer. Huvuddelen av det välmående rikets rikedomar kom dock från handeln. Under Narasimhavarman även kallad Mamalla (regeringstid 630 - 668) grundlades förutsättningarna för att Pallava under några århundraden blev en dominerande kraft i sjöfarten mot öster och söder. Hamnen Mamallapuram söder om nuvarande Chennai var för en tid en av de allra största handelsstationerna för sjöfart och handel i de syd- och sydvästasiatiska haven.

Pallavariket skapade en mängd rikt skulpterade tempel, gudastatyer och gjutna bronsstatyetter. Deras stil blev inspirationskälla och förebild för konst och arkitektur i Sydostasien när indisk kultur spreds dit via den omfattande handeln. Under 800-talet hade Pallava täta kontakter med Khmerriket i nuvarande Kambodja.
Pallavas hovpoet Dandin (665-720) anses vara en av sanskritlitteraturens största mästare. Hans arbete studerades vid det buddhistiska universitetet i Nalanda i Nordindien, och i takt med att sanskrit spreds till ett allt större område kom hans verk att läsas och bli stilbildande långt utanför Indien.