Paris–Nice är ett 8-dagars etapplopp i cykel som körs varje år i mars månad mellan de franska städerna Paris och Nice. På senare år har dock starterna skett något utanför själva staden Paris. Paris–Nice brukar kallas "loppet till solen" eftersom det körs från norra Frankrike ner till Rivieran där det ofta är varmt redan i mars.
Den mest framgångsrike cyklisten i Paris–Nice är irländaren Sean Kelly som vann loppet sju år i följd från 1982 till 1988. Jacques Anquetil vann tävlingen fem gånger, medan Eddy Merckx, Joop Zoetemelk och Laurent Jalabert vann den tre gånger under sina karriärer. Flest etapper, 20 stycken, har Merckx vunnit, medan Kelly vann 14 och Freddy Maertens 12.
Historik
Tävlingen skapades 1933 av Albert Lejeune, för att gynna försäljningen av den parisbaserade tidningen Le Petit Journal och Le Petit Niçois med bas i Nice (Lejeune var verkställande direktör för båda). Tanken var att efterlikna sexdagarsloppen på bana och loppet kallades Six Jours de la Route (jämför det svenska Sexdagarsloppet som skapats 1924). Även tidnngarna Lyon Républicain och Marseille-Matin anslöt sig till supporter-/sponsorsskaran och 1939 arrangerades loppet av Ce Soir och Le Petit Niçois, med stöd av L'Auto (arrangör av Tour de France). Efter loppet 1939 bröt andra världskriget ut och under detta kunde inte loppet hållas. Efter krigsslutet, arrangerade Ce Soir en upplaga av loppet 1946, men sedan dröjde det till 1951 innan ett lopp, Paris–Côte d’Azur, hölls av cykeltidningen Route et piste ("Landsväg och bana"), vilket skedde på initaiativ av Nices borgmästare Jean Médecin för att gynna Côte d’Azur. 1954 bytte loppet namn till Paris–Nice. Chefredaktören för Route et piste, Jean Leulliot, som också var loppsdirektör sedan 1951, lämnade tidningen 1957 och tog loppet med sig till sitt företag Monde Six.
1959 utsträcktes loppet till Rom (bestående av tolv etapper på elva dagar) och förutom en totalsegrare i Paris–Nice–Roma, som blev Jean Graczyk, utsågs också en vinnare Paris–Nice, även detta blev Jean Graczyk, medan Gérard Saint vann delsträckan Menton–Roma (och blev tvåa i hela loppet). Detta format fick dock hård kritik och det övergavs året därpå. Menton–Genua–Rom kördes dock vidare som ett självstädigt lopp i ytterligare två år.
Leulliot avled 1982, varefter hans dotter Josette övertog ledningen av Monde Six. År 2000 köpte den tidigare tävlingscyklisten Laurent Fignon loppet av familjen Leulliot och han sålde det år 2002 vidare till Amaury Sport Organisation (ASO – som bland annat även arrangerar Tour de France och Paris-Roubaix) och Paris Marathon).
Paris–Nice ingick i den inofficiella "världscupen" Super Prestige Pernod 1960 och sedan från 1963 till 1987, då SPP lades ner – den ersattes 1989 av den officiella UCI World Cup, vilken dock endast bestod av endagslopp. När UCI ProTour, som ersatte UCI World Cup och även bestod av etapplopp, instiftades 2005 inkluderades Paris–Nice. Från 2008 till 2010 låg ASO och andra arrangörer i en konflikt med UCI och drog sina tävlingar ur UCI:s kalender. När konflikten var över 2011, och den nyskapade UCI World Tour ersatte UCI ProTour, inkluderades loppet åter i UCI:S kalender klassificerat som 2.UWT.
Dödsolycka och hjälmtvång
Kazaken Andrej Kiviljov avled på sjukhus den 12 mars 2003 efter att ha kraschat och slagit huvudet i gatan (han hade ingen hjälm). Hans landsman Aleksandr Vinokurov vann sedan hela Paris–Nice totalt 2003 och när han mottog priset på podiet i Nice, med Kiviljovs fru vid sin sida, höjde han ett porträtt av Kiviljov över huvudet. Kiviljovs död ledde även till att UCI beslutade att användande av hjälm blev obligatoriskt från och med den 5 maj samma år (just före Giro d'Italia).
Alfons Schepers
Sean Kelly (7 gånger)
Jonas Vingegaard (2026)
Vinnare
Jean Graczyk
Pierino Baffi
_pictogram.svg){kind=small}
