Apollofjäril

Underarter

Apollofjäril har över 300 underarter, några av de nordiska underarterna är:

• Parnassius apollo apollo

• Parnassius apollo scandinavicus

• Parnassius apollo norvegicus

Utbredning

Apollofjärilen som art hade sitt största svenska utbredningsområde under slutet av 1800-talet, då behovet av hushållsved och betesmarker skapade ett öppnare landskap. Arten förekom då i södra och mellersta Sverige, norrut till Ångermanland. Vårdkasar på berg kan ha bidragit till att skapa kalkpåverkade miljöer på urberget och därmed underlättat artens spridning inåt landet.

Idag återstår endast ett fåtal svenska förekomstområden, främst på Gotland samt i Stockholms södra skärgård och skärgården mellan Västervik och S:t Anna. Dessa områden kännetecknas av kalkhaltig berggrund eller kalkrika jordlager. Förekomsterna på Gotland har en endemisk underart, apollo (nominatformen). Medan skärgårdspopulationerna huvudsakligen förs till underarten scandinavicus. Arten har försvunnit från bland annat Orust i Bohuslän och möjligen även Vänerns skärgårdar.

I Norge förekommer underarten norvegica fortfarande i bergiga inlandstrakter, medan jotunensis är begränsad till områden ovanför trädgränsen i östra Jotunheimen. Scandinavicus finns i Finland endast kvar på Åland, i Åbo skärgård och på ett fåtal lokaler i Nyland. Arten har försvunnit från delar av den sydöstra kusten och inlandet.

Globalt har apollofjärilen en vidsträckt utbredning från Europa genom Ryssland och Sibirien till Mongoliet och Centralasien.Den förekommer även i bergsområden från Pyrenéerna och Alperna till Balkan, Kaukasus och Iran. Arten är rödlistad i flera europeiska länder och bedöms som nationellt utdöd i Rumänien och Ukraina, men uppfyller inte kriterierna för rödlistning på europeisk nivå eller inom EU. Arten är fridlyst i större delen av Europa.

Livsmiljö

Apollofjäril lever ofta i öppna, steniga och klippiga miljöer, ofta på solbelysta sydsluttningar, kalkrika hällmarker, gotländska alvar och i skärgårdar. Den behöver en mosaik av solvarma platser, larvväxter och nektarrika blommor. De förekommer ofta i bergstrakter, men i Skandinavien kan den även påträffas ända nere vid kusten, och dess utbredning i Sverige är i princip begränsad till en smal remsa längs östersjökusten, samt Gotland.

Livscykel

Ägget läggs på eller i närheten av värdväxten. Möjliga värdväxter är kärleksört (Hylotelephium telephium) och vit fetknopp (Sedum album)

Larven övervintrar i ägget. Utvecklingen är beroende av sol och gynnsamt mikroklimat. Äggen kläcks i april. I juni är larven fullvuxen och förpuppar sig i markens förnaskikt. Efter 2-3 veckor kläcks puppan och den vuxna apollofjärilen kommer fram. Fjärilen flyger från mitten av juli till en bit in i september.

De vuxna fjärilarna söker nektar på bland annat väddklint och tistlar.

Åtgärder

Naturvården siktar på att bevara befintliga lokaler, hålla öppna miljöer fria från alltför omfattande igenväxning och se till att värdväxter och nektarkällor finns i närheten av varandra. Röjning och bete måste anpassas så att växterna inte skadas. Inventering av larver på våren och uppföljning av värdväxterna hjälper naturvårdare att bedöma om livsmiljön fortfarande fungerar.