Svärd och sandalfilm, även kallad Peplumfilm efter den antika tunikan, är en subgenre till episk film, men även till historiskt drama och fantasyfilm.
Filmerna bygger på antikens historia och/eller bibeln, med hjältar som krigar med svärdet i högsta hugg, iklädda sandaler och tunika.
Svärd och sandalfilmen har funnits sedan filmens barndom. Ett tidigt exempel är den amerikanska kortfilmen Ben Hur från 1907, regisserad av Sidney Olcott. Giovanni Pastrones Cabiria från 1914 brukar räknas till de mest inflytelserika tidiga filmerna i genren.
Svärd och sandalfilmen blev ett viktigt propagandaverktyg i Benito Mussolinis Italien. Filmer som Carmine Gallones Scipio Africanus från 1937, med manus av Mussolinis egen son Vittorio, påminde om landets stolta historia.
Efter andra världskriget fortsatte produktionen av svärd och sandalfilm i Italien, såsom Alessandro Blasettis Fabiola från 1949 och Carmine Gallones Messalina - lasternas kvinna från 1951. Filmbolagen i Hollywood insåg att produktionskostnaderna var betydligt lägre i Italien, vilket resulterade i samproduktioner som Mervyn LeRoys Quo Vadis från 1951 och Robert Wises Sköna Helena av Troja från 1956.
.JPG)
Under 1950-talet utsattes Hollywood för hård konkurrens från TV-bolagen vilket ledde till sjunkande publiksiffror för spelfilm. Filmbolagen kontrade med storslagna epos i bredbildsformat. Efter succén med Mario Camerinis Eviga äventyr från 1954 följde en rad amerikanska svärd och sandalfilmer, såsom William Wylers Ben-Hur från 1959 och Stanley Kubricks Spartacus från 1960.
I Italien producerades hela filmserier med hjältar som Herkules (första filmen: Pietro Franciscis Herkules från 1958) och Goliat (första filmen: Carlo Campogallianis Goliat och barbarerna från 1959).
Efter den problemfyllda inspelningen av Joseph L. Mankiewicz Cleopatra 1963, som sprängde alla budgetar, svalnade Hollywoods intresse för svärd och sandalfilmen. Även de sydeuropeiska filmbolagen drabbades av sjunkande publiksiffror i mitten av 1960-talet och bytte fokus till spaghettivästerns istället.
I början av 1980-talet fick genren ett uppsving, med filmer som Desmond Davis Gudarnas krig från 1981 och John Milius Conan Barbaren från 1982. Från Italien kom filmer som Joe D'Amatos Ator – stridsörnen från 1982 och Ruggero Deodatos Slavens hämnd från 1987. Dessa var dock snarare fantasyfilmer än traditionella svärd och sandalfilmer.
Ridley Scott återupplivade intresset för genren med filmen Gladiator från 2000. Med ny teknik såsom datoranimering krävdes inte längre tusentals statister, vilket förenklar produktionen och framgången beredde vägen för filmer som Oliver Stones Alexander från 2004 och Zack Snyders 300 från 2007. Vågen av nya svärd och sandalfilmer gav även upphov till en parodifilm, Jason Friedberg och Aaron Seltzers Meet the Spartans från 2008.