Lavskrika (Perisoreus infaustus) är en kråkfågel som förekommer i lavklädd barrskog från Norge till östra Sibirien och är en utpräglad stannfågel inom sitt utbredningsområde. Den är en liten kråkfågel, den minsta i västpalearktis, som känns igen på sin gråbruna yviga fjäderdräkt och på sin klart roströda färg på vingteckningarna, stjärten, och övergumpen. Lavskrikan är känd för att vara mycket orädd och söker sig ofta till människor i skogen för födosök. Den har också spelat en viktig roll i folktro. Lavskrikan är Norrbottenslandskapsdjur.
Utseende, fältkännetecken och läte
Lavskrikan är mindre än de flesta kråkfåglarna, och den minsta i västra palearktis. Den har en genomsnittlig längd på 26–29 centimeter, ett vingspann på 40–46 centimeter, en ålder på åtta till tio år och vikt på 80–95gram. Den är betydligt mindre än sin släkting nötskrika och något större än björktrast. Dess mycket yviga fjäderdräkt är gråbrun med en brunsvart hjässa och roströd övergump, liksom stjärtsidorna. Mellersta pennparet på stjärten är askgrått. Även vingknogarna är klart roströda på ovansidan vilket tydligast syns i flykten. Strupen är gråaktig, den svarta näbben är liten och rätt kort och dess befjädring på näsborrarna bildar en liten beige tuss vid pannan. Ögon och tars är svarta. Könen och åldrarna är lika men honan är något mindre och juvenila lavskrikor skiljer sig med ett något brunare ryggparti och mer enfärgad fjäderdräkt.
Flykten är smidig och tystlåten, med glidande inslag och de brukar röra sig från träd till träd. Den kan ofta påminna om en stor mes då den klänger upp och ned i grenarna.
Läte
Lavskrikan är mestadels tystlåten men den har trots det ett mycket brett register och många läten liknar nötskrikans. Ibland hörs ett kort, jamande geä, ett uppåtböjt kui samt ett något tunnare kiij. När fågeln är upprörd kan den låta höra ett skränande, ljudligt krääh eller gäääh; båda lätena har många likheter med nötskrika men lavskrikans läten är spädare. Lavskrikans sång utgörs av en sällan hörd, jamande, kvittrande och visslande skuggsång som endast kan höras inom cirka 20 meters avstånd. Båda könen sjunger.
Utbredning och systematik
Lavskrika av nominatformen, fotograferad i Finland.
Lavskrikan var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin Systema Naturae från 1700-talet. Han placerade den i gruppen med kråkfåglar under namnet Cractes infaustus.
Lavskrikan är en stannfågel som förekommer över större delen av den norra barrskogsregionen från Skandinavien, genom Ryssland österut till Stilla havet. Följande listning av underarternas utbredning följer Handbook of the Birds of the World 2017:
Perisoreus infaustus rogosowi, inkl. eller synonym med ostjakorum (Sushkin & Stegmann, 1929) – förekommer i norra Europeiska Ryssland norr om 64° N och österut till västra delen av Lenaflodens dalsänka
Perisoreus infaustus yakutensis (Buturlin, 1916) – förekommer i centrala och östra Ryssland (från Jenisej och österut till Anadyrland)
Perisoreus infaustus ruthenus (Buturlin, 1916) – förekommer i västra Ryssland (från Sankt Petersburg och österut till Tomsk i västra Sibirien), söder om rogosowi
Perisoreus infaustus sibericus (Boddaert, 1783) – förekommer i centrala Ryssland (centrala Sibirien) och norra Mongoliet
Perisoreus infaustus tkachenkoi (Sushkin & Stegmann, 1929) – förekommer i östra delen av sydcentrala Ryssland (Jakutsk söderut till Zhigansk vid Lenafloden och österut till mellersta Amurfloden och Stanovojbergen)
Perisoreus infaustus opicus (Bangs, 1913) – förekommer i östra Kazakstan, nordvästra Kina (norra Xinjiang) samt sydcentrala Ryssland (Tuva, västra och centrala Altaj samt västra Sayanbergen)
Perisoreus infaustus caudatus (Buturlin, 1913) – förekommer i nordcentrala Mongoliet och södra Buryatia i Ryssland.
Perisoreus infaustus maritimus, inkl. sakhalinensis (Buturlin, 1915) - östra Ryssland (Amurland, Ussuriland), nordöstra Kina (nordöstra Heilongjiang) samt Sachalin
Lavskrikans utbredningsområde sträcker sig från norra Värmland och Dalarna upp till finska gränsen, med de tätaste bestånden i norra Norrlands inland. Under 2000-talet har en tydlig förskjutning skett mot nordväst, vilket gjort att arten är mycket sällsynt i ett 20–50 kilometer brett bälte utefter Norrlandskusten. Norrut och upp i fjällkedjan förekommer den lika långt som granskogens utbredning.
Ekologi
Biotop
Lavskrikans trivs i gammal granskog, rik på lav.
Lavskrikan trivs i gammal granskog rik på trädlavar, arten kan dock ses i andra typer av barrskog. Gamla, slutna skogar, oftast äldre än 60 år, brukar föredras av lavskrikan, eftersom den täta skogen utgör ett gott skydd mot predatorer som exempelvis duvhök.
De adulta fåglarna tillbringar mer tid på marken och till födosök i grandominerade skogar än i skog som till större delen utgörs av högstammig tallskog. De mycket täta skogarna används mycket sparsamt, dock brukar denna delen av skog användas av nyligen utflugna fåglar.
Häckning
Häckningen inleds från slutet av mars - början av april. Boet byggs av båda könen, och består av en grund bale av pinnar, kvistar, lavar och bark. Det är omsorgsfullt byggt, placeras ganska nära marken, tätt intill en gran, björk- eller tallstam och fodras med näver och fjädrar från olika sorters hönsfåglar som tjäder, orre och ripa. Den ses ibland plocka upp fjädrar som först placeras i barkspringor i träden, för att senare användas till bobalen.
Lavskrika som flyger iväg med föda i näbben.
Honan lägger tre till fem ägg som är smutsvita med grönaktig anstrykning, tecknade med grå- och grönbruna fläckar. Ruvningen pågår i cirka 20 dagar. Båda könen matar ungarna i runt 20–24 dygn, under denna tid är fåglarna väldigt diskreta för att undgå upptäckt av boet. Kråka, korp och nötskrika är de främsta orsakerna till en misslyckad häckning, men även ekorre. Häckningsframgångarna har visat sig vara mindre i revir vid bland annat soptippar och samhällen, där andra kråkfåglar finns. Lavskrikan hade större framgång i områden med relativt tät äldre skog än i fragmenterad skog. Storleken på reviret varierar mellan 50 och 150 ha.
Föda och födosök
Ägg av nominatformen.
Lavskrikan är allätare och dess diet består till större delen av bär (mest blåbär), samt mindre däggdjur, insekter, fågelungar, och svamp, beroende på tillfälle och tillgång.
Från och med juli till den första snön faller, hamstrar lavskrikorna mat som de placerar på många olika ställen inför vintern. En lavskrika kan hålla reda på ca 5.000 olika förråd. Födan samlas in individuellt och så gott som alla lavskrikor använder sig av sina egna förråd. Av samtliga matbitar som har samlats in av en lavskrika äts cirka 90%, vilket kräver en otrolig minneskapacitet.
Under högvintern sänker lavskrikan sin kroppstemperatur för att spara energi, och är mycket inaktiv.
Den är allt annat än en skygg fågel och skogsvandrare får ofta se fågeln som kan bete sig nyfiket i människors närhet. Efter bara en liten stunds bekantskap kan den vilda lavskrikan mycket väl låta sig handmatas likt en tam gråsparv.
Status och hot
Lavskrikan har ett stort utbredningsområde, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad. Internationella naturvårdsunionen IUCN listar arten som livskraftig (LC). Världspopulationen uppskattas till mellan 2,13 miljoner och 4,15 miljoner adulta individer.
Status i Norden
Historiskt sett har arten minskat avsevärt i Norden under senare hälften av 1900-talet till följd av att arealen gammal granskog minskat.
Arten har minskat kontinuerligt i Sverige under 2000-talet och rödlistas därför som nära hotad (NT). År 2012 uppskattade det svenska beståndet till 108000 individer men sedan dess beräknas populationen ha minskat med cirka 20%. Även om arten kan uppträda i tillfälligt stora antal under goda gnagarår, är den långsiktiga trenden tydligt negativ vad gäller antal individer såväl som utbredningsområde och habitatkvalitet. Den nuvarande minskningstakten ligger nära gränsvärdet för kategorin sårbar (VU), men baserat på de mest sannolika skattningarna klassas arten som nära hotad.
I Finland har den kategoriserats som nära hotad under hela 2000-talet. Det finska beståndet uppskattades 2011 till 80000–160000 individer.
Den norska populationen av lavskrika uppskattades år 2015 till mellan 5000 och 20000 individer. Arten kategoriseras som livskraftig (LC) i Norge, då beståndsminskningen under de senaste tre generationerna bedöms vara lägre än 10%.
Minskningen i Norden beror främst på försämrad habitatkvalitet. Storskaligt skogsbruk missgynnar lavskrikan genom bland annat fragmentering och jämngamla skogsbestånd utan underväxt. Den minskar även på grund av en ökad predation från nötskrika, som expanderat sitt utbredningsområde.
Lavskrikan och människan
Folktro
Illustration av lavskrikor från NaumannsfågelbokNaturgeschichte der Vögel Mitteleuropas från 1905.
Lavskrikan har på flera platser ansetts bringa otur. Fågelns vetenskapliga namn är Perisoreus infaustus, som ordagrant betyder "Olycksbringande pratmakare". På tyska heter arten Unglückshäher (olycksskrika). Folksägen säger att lavskrikan kunde höra vittran och det underjordiska, och att den inte lät skogsfågelfällorna vara ifred. Ifall en lavskrika sköts blev vapnet obrukbart.
Lavskrikan fick sitt vetenskapliga namn 1819. Linnés lärjunge, doktor Johan Otto Hagström, skrev detta från sin resa i Jämtland 1749:
”
Om en skytt möter fågeln rökiuxan uti skogen, så skal han omöjligen få skiuta något djur den dagen. Om en resande råkar få se samma olyksfågel rökiuxan, så händer honom något ledsamt om dagen.
„
– Jemtlands Oeconomiska Beskriftning eller Känning, I akt tagen på en resa om sommaren 1749 af Joh.Otto Hagström. M.D., Stockholm
I vissa trakter sågs lavskrikan tvärtom som lyckofågel. Jägaren som stötte på "koxiken" kunde vara säker på att få byte under sin jakt. Det finns nedtecknat i Västernorrlands län.
Namn
Trivialnamnet "lavskrika" nämns första gången runt 1730. Enligt Ivar Hortling har "lav" i namnet ett dubbelt ursprung. Dels att fågeln använder lav i sitt bobygge, dels att den klänger som lav på träden. En annan förklaring är att den uppträder i lavrika biotoper.
Fågeln har haft många lokala och dialektala namn. I Sveriges nordligare delar har den i vardagligt tal ofta kallats fläskolle på grund av dess vana att söka sig till människor i skogen (vid lägerelden) och gärna låta sig utspisas med det fläsk som människorna eventuellt ger den. På pitemål kallas den röoll ("rödolle"), på arjeplogsmålguaxick och i Malå, Sorsele och Arvidsjaur kallas den gvoxik. Dessa senare benämningar härstammar från sydsamiskans, närmare bestämt umesamiskans, guoksege. I flera äldre lokala namn har den haft sufixet "bläddra" eller "fladdra", som furubläddra och furufladdra, som refererar till något slarvig, fladdrigt som "ränner runt". Andra namn bygger på dess läte och kallar den därför "katta", som lavkatta eller rödkatta och ytterligare andra bygger på färgen "röd", som rödkoxik, rödtjuxa, rödfola, rödfågel och skogsrödstjärt. Andra kopplar den till sin geografiska utbredning och till samerna med namn som lappskata, lappskjåra och renfågel.
I Jämtland kallas den röutjöx vilket fick Linné att benämna den rökiuxan. I Härjedalen kallas den "tâlgtjykkse". Andra dialektala namn är enskrika, köxiken, koxiken, koksika, skogskärring, rödolle, latjoxa och skogsmor.
↑Madge, S. (2017). Siberian Jay (Perisoreus infaustus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från http://www.hbw.com/node/60731 12 maj 2017).
↑Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013–2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
↑Department of Ornithology (2007) History; until mid 20th century, www.zin.ru, läst 2008-08-15
_(13667845783).jpg)
_02.jpg)
