Pineforest Crunch

Bandets bildande och skivdebut (1994–1995)

Pineforest Crunch har sina rötter i grundskolan Adolf Fredriks musikskola i Stockholm. Där lade klasskamraterna Åsa Eklund, Mats Lundgren och Olof Söderström den musikaliska grunden till bandet. Influenser var band som American Music Club och The Sundays. Det officiella bildandet av Pineforest Crunch skedde dock först några år senare, våren 1994. Bandnamnet var inspirerat av glassmaken Rainforest Crunch från det amerikanska glassföretaget Ben & Jerry’s. I en lägenhet på Råstavägen i Solna spelade bandet in en första demokassett kallad Slumber Party At Sandra’s. Kassetten gick ut till ett flertal skivbolag, dock utan framgång. Svenska fanzinet Popangelov tog dock med bandets låt ”Barbie” på omslagskassetten till sitt andra nummer 1994 och beskrev Pineforest Crunch som ”världens mest eleganta band, Saint Etienne undantaget”. Det gav Pineforest Crunch tillräckligt blodad tand för att boka en första spelning – något som dock krävde ytterligare medlemmar. Gruppen tog därför in Mattias Olsson – en klasskamrat från tiden på Adolf Fredriks musikskola – samt Jonas Pettersson som var en bekant från en skidresa. Premiärspelningen ägde rum på puben och rockklubben Tre backar på Tegnérgatan i Stockholm den 7 april 1994. Kort därefter nådde gruppens demokassett musiktidskriften Pop, som gav ett kort utlåtande och ansåg att bandet hade ”en viss potential”.

Sommaren 1994 hyrde Pineforest Crunch en turnébuss av bandet Stars on Mars och gav sig ut på en månadslång turné i Storbritannien. Eklund hade i förväg bokat tjugo spelningar i allt från Inverness i Skottland till Nottingham i England. Bandmedlemmarna sov hos publiken dit de kom. Väl hemma igen fortsatte jakten på skivbolag. Eklund beskrev sökandet så här i en intervju från 1996: ”Ett tag ringde jag så gott som hela tiden till olika ställen och frågade om spelningar. Vi skrev brev som vi skickade tillsammans med kassetterna… och jo, nog trodde vi att det skulle vara lättare” samt ”Vi trodde länge att chanserna ökade om man gick och hälsade på skivbolagen. Då skulle de bli glada och signa oss”.

Pineforest Crunch skivdebuterade 1995 med låtarna ”Cup Noodle Song” och ”Barbie” på samlings-CD:n In the limelight utgiven av skivbolaget H Lime Records i Eskilstuna. Bandet själv kategoriserade nu sin musik som ”en blandning av R.E.M. och King Crimson, med mellotron och kvinnosång”. Efter ytterligare sex demokassetter och totalt ett sextiotal spelningar skrev skivbolaget Polar Music – som bland annat gett ut Abba:s musik – kontrakt med Pineforest Crunch. Sommaren 1995 spelade Pineforest Crunch på Arvikafestivalen.

”Cup Noodle Song” och Make Believe (1996)

Inspelningen av debutplattan Make Believe ägde rum mellan september och december 1995, dels i Park Studios i Älvsjö i Stockholm, men även i EMI:s studio i Skärmarbrink i Stockholm. 22 januari 1996 släppte bandet sin första singel, ”Cup Noodle Song”. 25 januari 1996 uppförde bandet låten i TV4:s program Svart eller vitt. 17 februari 1996 gick låten in på Trackslistan:s sjunde plats. Som mest nådde den en tredjeplats och höll sig kvar i totalt sju veckor. Låten var gruppens enda Tracks-placering.

12 mars (först planerad till 26 februari) 1996 kom debutplattan Make Believe ut i Sverige. Omslaget visade bandmedlemmarna intill ett Malmö Aviation-flygplan på Bromma flygplats. Recensionerna av plattan var blandade. Musiktidskriften Pop gav betyget sex av tio, ansåg att skivan bitvis var likriktad men ändå bjöd på ”44 minuters vårglädje” och summerade helhetsintrycket som att det ”inte låter som en typisk svensk popskiva producerad för att sälja i Japan. Även om den säkerligen kommer att göra det”. Göteborgs-Posten gav betyget två av fem, tyckte att låtarna svävade omkring utan att riktigt fastna även om själva ljudbilden var charmig samt gissade att uppföljaren nog skulle vara bättre. Dagens Nyheter menade att plattan svalnade efter några genomlyssningar, ansåg att de bästa partierna var när Eklunds röst var ensam med en akustisk gitarr och gissade att plattan skulle mått bra av ytterligare en stunds låtskrivande. Svenska Dagbladet gav betyget fyra av sex, ansåg albumet som ”gulligt, oskyldigt och ofarligt” men menade att bandet red mycket på den då högaktuella britpopvågen och förutspådde större framgångar utomlands än i hemlandet. Aftonbladet gav betyget tre av fem, tyckte sig höra influenser från R.E.M. och ansåg albumet vara ”välspelat och imponerande moget” om än bitvis kraftlöst. Expressen gav två getingar av fem, anade att albumet var en ”specialbeställning från Tokyokontoret” och gjorde jämförelsen att ”Om Cardigans är Ramlösa så är det här Loka. Oförargligt och lättdrucket, men utan någon som helst eftersmak”. Arbetet gav betyget två av fem, ansåg att plattan bestod av ”prydlig, välartad och duktig ung nypop” som dock ofta saknade nerv och påtagligt innehåll, något som Eklunds ”rofyllda, pärlande sång” i viss mån kompenserade för.

Trots det ljumna mottagandet hade Make Believe sålt guld (50.000 exemplar) redan i juni 1996, tre månader efter släppet. 1 juni 1996 kom albumet ut i Japan i en specialversion med två extra låtar. Japanlanseringen kom till först efter att japanska skivköpare importerat ett stort antal exemplar av plattan. Sommaren 1996 gav sig bandet ut på turné. De spelade på Roskildefestivalen den 30 juni 1996, turnerade i Japan och uppträdde på ett flertal svenska festivaler, däribland Storsjöyran i Östersund, Emmabodafestivalen, Malmöfestivalen samt Lollipop och Vattenfestivalen i Stockholm. Ett och ett halvt år efter lanseringen hade Make Believe sålt i 120.000 exemplar – varav runt 70.000 i Sverige och resterande 50.000 huvudsakligen i Japan, där bandet slagit igenom stort.

Water Garden och bildandet av Exergy Music (1997–1999)

I oktober 1996 gick Pineforest Crunch in i replokalen för att jobba fram uppföljaren till Make Believe. I början av 1997 skickade bandet de nya låtarna till britten Jim Warren som bland annat varit producent och ljudtekniker åt det brittiska bandet Radiohead. Med Warren som producent for bandet i slutet av april 1997 till Radioheads studio i Oxford i Storbritannien för att under tre veckor spela in sju låtar till den nya skivan. Avsikten med utlandsvistelsen var enligt bandet att ”vända upp och ner på saker och ting”. Förutom att Warren jobbat med förebilderna Radiohead såg Eklund och övriga medlemmar Warrens erfarenhet av att ha spelat in punk- och ska-band som lovande för att ge Pineforest Crunch andra infallsvinklar på sin musik. Gruppen ville på nya plattan bryta med singeltänket som präglat debutplattan. Pettersson uttryckte det så här: ”Jag tycker nästan att man förtjänar att inte bli tagen på allvar om man spelar en låt som vår första singel [Cup Noodle Song]. Den säger så lite om mig och hela vår musik. Vi har på något sätt kommit att identifieras med den låten. Jag önskar faktiskt att den aldrig blivit så stor som den blev”. Istället skulle låtarna på nya plattan bilda en helhet, vilket gjorde att bandet valde bort flera favoritlåtar som de inte tyckte passade in. Inspelningarna visade sig dock mer omvälvande än bandet räknat med. I Oxford hade Warren inledningsvis strävat efter en avskalad ljudbild. Under de avslutande två inspelningsveckorna i EMI:s studio i Stockholm bytte Warren dock inriktning och lade istället på orkester och stråkar. Resultatet blev en svulstig ljudbild som bandet förutspådde kunde vara svår att återskapa på scen. Ändå var de nöjda med resultatet och menade att målet inte bara var att sälja skivor utan också att mogna musikaliskt och få ett mer seriöst bemötande. Eklund uttryckte det som att ”den här skivan har vi jobbat så oerhört hårt med att vi verkligen vill bli tagna på allvar”.

29 december 1997 kom plattan Water Garden ut i Sverige, även den här gången på Polar Music. Eftersom Japan numera var bandets största marknad hade plattan redan ett par veckor innan, den 5 december 1997, kommit ut i en specialversion i Japan – då under namnet Shangri-La och med två bonuslåtar. Recensionerna av Water Garden var avvaktande. Musiktidskriften Pop:s recensent gav betyget två av tio, tyckte att bandet tappat sina indiepoprötter och ersatt dem med formlösa och evighetslånga symfonirocklåtar samt avslutade med att plattan ”är något av det tristaste jag hört på hela nittiotalet”. Göteborgs-Posten gav betyget två av fem, tyckte att skivan med sin genomarbetade och atmosfäriska pop var bättre än föregångaren men att plattan som helhet var tråkig, med melodier som inte fastnade. Dagens Nyheter beklagade att debutplattans charmiga naivitet nu var ersatt av en stor dos vemod, ansåg att musiken tekniskt sett höll hög nivå med fina röst- och instrumentinsatser men att intrycket ändå var att bandet hade ”tänkt lite för mycket”, vilket gjorde skivan tråkig. Expressen gav en geting av fem, fann låtarna sakna både hitkaliber och melodier samt menade att skivan var ”osäker, tråkig och jobbig”. Smålandsposten ansåg att plattan bestod av bombastisk och överproducerad symfonirock med avsaknad av starka melodier och hoppades att plattan skulle floppa så att bandet kunde återgå till sina indiepoprötter. Fanzinet ettnollett gav betyget tre av fem, tyckte sig höra tydliga Radiohead-influenser och menade att plattan var betydligt bättre än föregångaren och att bandet verkade ha växt och vågade gå utanför ramarna mer. I efterhand medgav Eklund att bandet känt stor press att få till en värdig uppföljare till genombrottsplattan Make Believe. Hösten 1998 gav sig bandet ut på en USA-turné, vilket dock inte medförde något direkt genombrott för den nya plattan. 1999 var Pineforest Crunch inte längre en heltidssysselsättning för samtliga medlemmar. Istället startade Eklund tillsammans med en kamrat det egna skivbolaget Exergy Music.

Flytt till eget skivbolag och Panamarenko (2000–2003)

I slutet av juni 2001, tre och ett halvt år efter senaste plattan, släppte Pineforest Crunch sin tredje platta, Panamarenko – inledningsvis dock enbart i Japan. Först den 29 april 2002 kom plattan ut i Sverige. Inspirationen att göra en tredje platta hade kommit under bandets andra USA-turné våren 2000. Polar Music var inte längre inblandade. Istället kom plattan ut på Eklunds skivbolag Exergy Music. I en intervju i fanzinet ettnollett från 2002 reflekterade Eklund över tiden på ett stort skivbolag: ”Vi hade tillgång till värsta hyperstudion hos EMI med värsta låtmakargänget toppat till max. Det var häftigt att ha resurserna i ryggen, men det gjorde oss samtidigt ofria”. Hon hävdade att friheten med att ligga på eget bolag gjorde att Panamarenko var som att stiga likt Fågel Fenix ur askan för bandet: ”Det här är vad vi velat göra från första början, så nära det sound vi eftersträvat”.

Recensionerna av Panamarenko var i huvudsak positiva. Svenska Dagbladet gav betyget fyra av sex, ansåg att plattan var helt okej och berömde de ”storslaget trasiga” arrangemangen samt Eklunds söta sång. Dagens Nyheter menade att plattan i sig inte var någon sensation, men att den hade ”en tilltalande stämning av lugn melankoli” och utan tvekan var gruppens bästa hittills. Musiktidskriften Groove tyckte att plattan hade flera starka popdängor men led av för mycket hjärna och för lite hjärta och som helhet var ”en jämn smet av smör och spunnet socker”. Musikportalen Bomben gav betyget sju av tio, anade att den uteblivna pressen från ett stort skivbolag hade fått bandet att våga gå tillbaka till sina indiepoprötter och ansåg att plattan bjöd på ”en urladdning i kreativ energi” med några av bandets bästa låtar hittills.

I januari 2003 kom Panamarenko ut i Australien och Nya Zeeland via det nederländska skivbolaget Zip Records. 2003 turnerade Pineforest Crunch återigen i USA, nu på inbjudan av branschorganisationen Export Music Sweden samt det svenska generalkonsulatet i New York. Vid det här laget hade Pettersson lämnat bandet och var på turnén ersatt av Andreas Jansson från bandet Geller. Pineforest Crunch uteslöt inte möjligheten till ett fjärde album.