

Pokuttia, även Pokuttya eller Pokutia (ukrainska: Покуття, uttal: [poˈkutʲːɐ]; polska: Pokucie; rumänska: Pocuția), är ett historiskt område i östra Centraleuropa. Det ligger mellan floderna Dnister och Tjeremosj samt Karpaterna, i den sydöstra delen av dagens Ivano-Frankivsk oblast i Ukraina. Under 1600- och 1700-talen användes namnet om hela det sydöstra hörnet av Galizien, medan det från 1800-talet främst har betecknat områdets låglandsdel.
Namnet Pokuttia är känt från skriftliga källor sedan 1395 och förekommer även hos den polske krönikören Jan Długosz samt på Guillaume Le Vasseur de Beauplans kartor från 1600-talet. Kolomyja har länge varit områdets viktigaste stad.
Under tidig medeltid tillhörde Pokuttia först Kievriket och därefter en av dess efterföljare, furstendömet Galizien-Volynien. Efter att Jurij II Boleslav, den siste kungen av Rutenien, avlidit 1340 försökte Kasimir III den store införliva området med kungariket Polen med hänvisning till dynastiska anspråk.
År 1388 lånade den moldaviske fursten Petru Mușat ut 4 000 silverrubel till Vladislav II Jagello. Lånet återbetalades inte och gav upphov till en långvarig konflikt mellan Polen och Moldavien om Pokuttia.
Sedan Moldavien 1484 hade förlorat hamnstäderna Chilia och Cetatea Albă till Osmanska riket sökte fursten Stefan den store stöd hos Polen. I Kolomyja svor han den 12 september 1485 trohet till den polske kungen Kasimir IV.
Åren 1490–1492 ledde moldaviern Petru Muha en rad uppror mot de polska myndigheternas förtryck av den lokala rutenska bondebefolkningen. Även andra rutener anslöt sig till rebellerna, däribland kosacker och hutsuler. Upproren, som tillsammans kallas Muha-upproret, fick indirekt stöd av Stefan den store och hör till de tidigaste kända rutenska resningarna mot det polska styret. Rebellerna intog bland annat Snjatyn, Kolomyja och Halytj och trängde västerut mot Lviv. Stefans stöd bidrog samtidigt till att försämra förbindelserna mellan Moldavien och Polen.
År 1497 ledde Johan I Albrekt ett polskt fälttåg mot Moldavien. Den polska armén belägrade huvudstaden Suceava från den 24 september till den 19 oktober utan att inta den. Under återtåget besegrades den av moldaviska styrkor i Cosminskogen den 26 oktober.
Pokuttia förblev omstritt fram till 1531, då den polske hetmanen Jan Tarnowski besegrade den moldaviske fursten Petru Rareș i slaget vid Obertyn. Slaget avgjorde frågan om områdets statstillhörighet till Polens fördel.
Vid Polens första delning 1772 införlivades Pokuttia, som en del av östra Galizien, med Habsburgska monarkin. Området tillhörde därefter den österrikiska kronprovinsen Kungariket Galizien och Lodomerien fram till 1918.
Efter första världskriget och Österrike-Ungerns upplösning blev Pokuttia omstritt mellan Polen och den kortlivade Västukrainska folkrepubliken. Sedan republiken hade förlorat Lviv förlade den sitt regeringssäte till Stanyslaviv.
I maj 1919 ockuperades Pokuttia av polska och rumänska styrkor i syfte att upprätta en landkorridor mellan Polen och Rumänien. I augusti samma år överlämnade den rumänska armén östra Pokuttia till Polen. Efter polsk-sovjetiska kriget förblev området polskt.
I mitten av september 1939, under invasionen av Polen som inledde andra världskriget, förde den polska regeringen landets guldreserv från Warszawa till Snjatyn. Därifrån evakuerades den via Rumänien till det allierade Frankrike.
Efter Nazitysklands och Sovjetunionens invasion och delning av Polen 1939 annekterades området av Sovjetunionen och införlivades med Ukrainska SSR. Det stod under tysk ockupation 1941–1944 och tillhörde därefter åter Ukrainska SSR. Sedan 1991 ingår Pokuttia i det självständiga Ukraina.
De pokuttia-bukovinska dialekterna tillhör de sydvästukrainska dialekterna. Dessa skiljer sig från de nordukrainska bland annat genom att de äldre vokalerna ō och ē, oberoende av betoning, har övergått till i – eller till u, ü, ’u och ’ü i vissa karpatiska dialekter. Äldre ě har övergått till ’i och ę till ’a, med andra motsvarigheter i delar av Bukovyna och centrala Galizien. Dialekterna uppvisar även särskilda morfologiska, syntaktiska och lexikala drag.
Från de sydöstukrainska dialekterna skiljer de sig genom att ha bevarat fler fonetiska och morfologiska ålderdomligheter och genom att uppvisa färre fonetiska förnyelser.
För att lyssna till språket i regionen kan ni med fördel titta på denna video.