En exaptation är, likt anpassningar, en egenskaps funktion som ökar fitness hos organismen i fråga. Skillnaden är att en exaptation inte formats till aktuell funktion genom naturligt urval, utan egenskapen har ursprungligen haft en annan funktion, eller ingen funktion alls.
Termen, som inte så ofta används numera[källa behövs], myntades av Gould & Vrba 1982, då de ansåg att det saknades terminologi för att beskriva egenskaper som troligtvis bytt funktion. Problematiken hade belysts tidigare men aldrig blivit namngiven, och därför inte sällan förbisetts. Gould & Vrba definierade exaptation på följande vis:
"(1) En karaktär som tidigare är formad av naturlig selektion för en särskild funktion (en anpassning) som får ett nytt användningsområde – kooptering. (2) En karaktär, vars ursprung inte kan härledas till naturlig selektion (en nonaption), som får ett nytt användningsområde – kooptering. Gould and Vrba (1982, Table 1)"
Redan Darwin funderade kring detta och uppmärksammade det faktum att vissa egenskapers funktioner inte verkar vara ursprungliga, och därför inte ursprungligen selekterats fram för sin nuvarande funktion. I hans ”om arternas uppkomst” skriver han så här:
”Suturerna i unga däggdjurs huvuden ses som en vacker anpassning för att hjälpa till barnafödandet, och ingen tvekan om att detta underlättar, eller till och med är helt nödvändigt; men att suturerna återfinns hos fågel- och reptilungar, vilka enbart ska ta sig ur ett trasigt ägg, kan betyda att dessa strukturer kan ha uppstått tidigare men att de mer utvecklade djuren senare kan ha dragit fördel av dessa vid barnafödande.”
Han var noga med att inte rubricera detta som en anpassning eftersom den nuvarande funktionen hos däggdjur inte evolverat fram genom selektion mot denna funktion.
Dock var det Williams som först identifierade problemet gällande funktioner vilka ej är ursprungliga; han menade att man skulle skilja på en anpassning och dess funktion från en ”tillfällig effekt” (en effekt som inte är den den selekterats för) Dock namngav han inte detta.
Reeve & Sherman (1993) ansåg att termen var bristfällig och ifrågasatte den på flera grunder. Enligt Gould & Vrba tar en exaptation vid där en adaption slutar, vilket skapar frågeställning om när och hur man drar gränsen för en ny funktion. Hur definieras en ny funktion? Är vårt hörselbens nuvarande funktion en exaptation? Då den från början tog upp ljud och nu fungerar för kommunikation via en telefon?
De konstaterar även att nästintill alla egenskaper enligt Gould & Vrbas definition skulle vara exaptationer, om man bara går tillräckligt långt tillbaka i tiden. Konsekvensen blir att i stort sett alla anpassningar skulle bli exaptationer, och därmed löser termen egentligen inte några problem. Det kan dessutom vara svårt att i praktiken utröna vad en egenskap ursprungligen selekterats för, eftersom nuvarande användning ofta inte säger något om historiskt ursprung. För vissa egenskaper, som beteenden kan det i princip vara omöjligt att härleda ursprungliga funktioner.