Vietnamantilop (Pseudoryx nghetinhensis), även omnämnd som saola och vuquangoxe, är en art i underfamiljen oxdjur. Det upptäcktes så sent som 1992 av vetenskapsmän från västvärlden. Arten lever i avlägsna bergsområden i Vietnam och i Laos, och är extremt sällsynt.
Systematik och etymologi
Zoologisk hemmahörighet
Till en början antogs att vietnamantilop är en medlem i gruppen getdjur. Vietnamantilopen har samma slags körtel vid ögonen som arter i släktet Capricornis.
Efter undersökningar av djurets DNA räknas arten numera till underfamiljen oxdjur. Djurets position i underfamiljen är fortfarande i stort sett outredd, men 2013 och 2021 har publicerats preliminära forskningsresultat som pekade på att arten och släktet tillhörde en egen understam inom stammenBovini (där äkta bufflar är den andra understammen och nötboskap, bison och jak tillsammans bildar en tredje understam).
Olika namn
På vietnamesiska heter vietnamantilopen Saola (eller Sao La), ett ord som betyder "sländhorn" på lao och besläktade lokala tungomål. Det vetenskapliga namnet Pseudoryx kan översättas med "falsk oryx" och syftar på hornens utseende som liknar horn från arter i släktet Oryx.
Ibland har arten, genom sin svårfunna existens, kallats för den "asiatiska enhörningen".
Upptäcktshistoria
Arten fick sitt vetenskapliga namn 1993 tillsammans med en zoologisk beskrivning. Upptäckten var en liten sensation då det vid slutet av 1900-talet antogs att alla större däggdjur var kända. Då var det mer än 50 år sedan den senast upptäckten av ett större däggdjur.
I maj 1992 upptäcktes tre par horn i naturreservatet Vu Quang i de annamitiska bergen i nordvästra Vietnam, som del av en kartering av området av Vietnams skogsministerium och Världsnaturfonden. Efteråt letades efter levande exemplar, och fram till slutet av 1994 iakttogs 20 individer. Året 1996 fångades och fotograferades en levande hona i Laos. I september 2013 fotograferades en vild vietnamantilop av en kamera riggad av Världsnaturfonden.
Därefter har flera ytterligare iakttagelser dokumenterats, men ändå är vietnamantilopen ett mycket sällsynt djur. Kunskapen om arten är i stort sett begränsad till ett antal foton i fotofällor, några kortlivad infångade exemplar och rester av djurkroppar som påträffats i lokala byar. Fram till 2018 hade ingen utbildad forskare med egna ögon sett en levande vild saola.
Vietnamantilop har en kroppslängd (huvud och bål) av 150 till 200 centimeter, en mankhöjd av 80–90 centimeter, en svanslängd av ungefär 13 centimeter och en vikt mellan 80 och 100 kilogram. Pälsens grundfärg är rödbrun till mörkbrun, och ovanför varje hov finns ett vitt band.
Nosen hos individerna är brun. I ansiktet finns vita mönster som varierar mellan individerna, men en vit strimma ovanför varje öga förekommer alltid. I ansiktet finns även stora körtlar, vilka möjligen kan användas för revirmarkeringar eller attrahera partners. Arten anses ha de största körtlarna i övre käken hos något nu levande däggdjur.
I kroppsbyggnaden liknar arten dykarantiloper, men arten räknas numera till oxdjuren. De smala och nästan raka hornen är riktade en bit bakåt och kan påminna om hornen hos oryxantiloper. Längden på de parallella hornen med sina vassa spetsar är mellan 32 och 52 cm. Hornen förekommer hos båda könen.
Ekologi
Habitat
Vietnamantilopen vistas i täta regnskogar runt gränsen mellan Vietnam och Laos, i regioner mellan 400 och 750 (alternativt 500–1400) meter över havet. Ytan på hela utbredningsområdet uppskattas till cirka 4000 km².
Arten finns ofta nära mindre vattendrag och föredrar växten Homalomena aromatica, tillhörande familjenkallaväxter (Araceae), som föda. Även ormbunkar och vissa andra blomväxter antas tillhöra födan.
Levnadssätt
Det är nästan ingenting känt om djurets beteende. Troligtvis lever individerna ensamma, i par eller i små grupper med upp till sju medlemmar. Vietnamantilopen är aktiv på morgonen samt på senare eftermiddagen och uppenbarligen mycket skygg. Parningstiden beräknas vara mellan augusti och november, med framfödning av ett enda foster mellan april och juni – efter cirka åtta månaders dräktighet. Arten har i likhet med andra oxdjur fyra spenar.
Generellt antas att arten kan bli 15 till 20 år gammal i det vilda. 1996 hittades en död hona som var dräktig. På grund av embryots utveckling antas att födelsen sker i maj eller tidigt i juni. Honans ålder uppskattades till åtta till nio år men dödsorsaken förblev oklar.
Enligt lokalbefolkningens berättelser äter arten blad från träd och buskar som står intill vattendrag samt gräs och örter.
Hot och skyddsåtgärder
Tretton exemplar fångades mellan 1994 och 1996, men alla dog inom fem månader. Detta var troligen på grund av stress och brist på naturlig föda. Även försök att få arten att föröka sig i fångenskap har misslyckats, och 2009 fanns inget exemplar i någon djurpark eller skyddshägn. Den vietnamesiska regeringen inrättade därför ett förbud att fånga dessa djur.
Skyddsåtgärder för arten inleddes 1997, men IUCN listar arten som akut hotad (critically endangered). Angående populationen finns inga godkända uppskattningar, men IUCN bedömde 2009 antalet djur till mellan ett tjugotal och ett par hundra exemplar. Det året sammanträffade IUCN med representanter för Laos och Vietnam, i försök att öka insatserna för att undvika att arten dör ut. WWF har hjälpt till att skapa två nya skyddsområden, i anslutning till Vu Quang-reservatet.
Arten hotas i det vilda av bland annat hundar samt av odlingar, planteringar och infrastruktur som minskar den bergsregnskog som är artens naturliga habitat. Ett annat hot är de 12000000 snaror som är utlagda i regionen för att fånga in vilda djur som kan användas till viltkött eller traditionell medicin.
I ett försök att sprida kunskap om vietnamantilopen så utsågs den som maskot för Sydostasiatiska spelen 2021.
Nowak, Ronald M.: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press 1999 ISBN 0-8018-5789-9
A. Hassanin & E. J. P. Douzery: Evolutionary affinities of the enigmatic saola (Pseudoryx nghetinhensis) in the context of the molecular phylogeny of Bovidae. In: Proceedings of the Royal Society of London, 1999, B 266(1422), S. 893-900.
M. Hernandez-Fernandez & E. S. Vrba:A complete estimate of the phylogenetic relationships in Ruminantia: a dated species-level supertree of the extant ruminants. Biological Review; 80 (2005), S. 269-302.
