Radiumflickor

Bestrålning

U.S. Radium Corporation anställde ungefär 70 kvinnor för att utföra diverse arbetsuppgifter, bland annat hanteringen av radium. Ägarna och anställda forskare som var bekanta med radiums effekter undvek själva noga att utsätta sig för ämnet; fabrikskemisterna använde blyskärmar, masker och tänger. US Radium hade till och med utgivit medicinsk litteratur där de beskrev radiumets “skadliga effekter”.

Det uppskattas att cirka 4 000 arbetare anställdes av företag i USA och Kanada för att måla urtavlor med radium.

Varje målerska blandade själva färgen som bestod av lim, vatten och radiumpulver, och använde sedan kamelhårspenslar för att måla den glödande färgen på urtavlorna. Dåtidens ackordbetalning, om man lyckats måla 250 urtavlor om dagen, var ungefär en och en halv penny per urtavla. Penslarna började spreta efter ett fåtal penseldrag; U.S. Radium uppmuntrade de anställda att spetsa till penslarna med sina läppar eller tungorna med mantrat "läppar, doppa, måla" (på engelska "lip, dip, paint"). Anledningen till att de instruerades till att göra så var för att det förbrukades mindre färg och tog mindre tid för de som målade att slicka på penseln jämfört med att tvätta penslarna med hjälp av trasor eller vatten för att få fina spetsar på penslarna.

På skoj målade Radiumflickorna naglarna, tänderna och ansiktet med den dödliga färgen. Många av arbetarna insjuknade. Det är okänt hur många som avled som följd av bestrålningen.

Strålningssjuka

Många av kvinnorna började senare lida av anemi, benbrott och nekros i käkarna, ett tillstånd som idag kallas radiumkäke. Det påstods att röntgenapparaterna som användes av de medicinska utredarna skulle ha bidragit till några av de insjuknade arbetarnas dåliga hälsa genom att de utsätte dem för ytterligare strålningsdoser. Men mängden strålning som de utsattes för från dåtidens röntgen går inte att jämföra med de höga doser av strålning som de utsattes för dagligen på sin arbetsplats.

Frederick Flynn, en industri toxikolog från Columbia Universitet anställdes av USBC för att utreda varför kvinnorna insjuknade. Det har i efterhand visat sig att åtminstone en av utredningarna var fabricerad som ett led av en desinformationskampanj som startades av företaget. U.S. Radium och andra urtavelföretag avvisade påståenden att de sjukdomarna som arbetarna hade insjuknat i hade orsakats av strålningen från radiumet. Läkare, tandläkare och andra forskare gick efter påtryckningar från företagen med på att inte publicera sina rön om radiumets skadliga effekter på kvinnorna.

1923 dog den första urtavlemålaren. Innan hon avled lossnade hennes käke från skallbenet. Från det första dödsfallet 1923 till 1924 hade 50 kvinnor som jobbat i fabriken blivit sjuka och ett dussin hade dött.

För att förklara varför så många av arbetarna hade blivit sjuka började läkare som var köpta av företaget hävda att kvinnorna hade dött av syfilis, en på den tiden ökänd könssjukdom. På så sätt flyttades fokuset från fabriken till att smutskasta kvinnorna genom att beskylla dem för att vara lösaktiga och sakna moral för att minska deras trovärdighet.

Rättslig process

Berättelsen om arbetarnas missförhållanden står i kontrast mot de flesta liknande fall därför att den påföljande rättsprocessen uppmärksammades stort av medierna. Fabriksarbetaren Grace Fryer bestämde sig för att stämma arbetsgivare, men det tog henne två år att hitta en advokat som var villig att ta sig an U.S. Radium. Sammanlagt fem fabriksarbetare - Grace Fryer, Edna Hussman, Katherine Schaub, och systrarna Quinta McDonald och Albina Larice - de så kallade Radiumflickorna, var kärande i processen. Processen och mediesensationen kring processen etablerade prejudikat och sporrade införandet av lagstiftning gällande arbetsmiljöstandarder.

Historisk effekt

Berättelsen om Radiumflickorna har en betydelsefull plats i både hälsofysikens och arbetarrörelsens historia i USA. Rätten för arbetare att stämma arbetsgivare för skapande av ohälsa har sin grund i denna rättsprocess. Förhållandena på arbetsplatserna kom också att förbättras under de kommande årtiondena, som en följd av utslaget.

Målet nådde förlikning hösten 1928 och resulterade i att varje “radiumflicka” fick 10.000 US$ i ett engångsbelopp och en årlig ersättning på 600 US$ under återstoden av sitt liv. Alla kostnader kring läkarvård betalades också av företaget.

Processen och den publicitet den väckte bidrog också starkt till hur samhället kom att se på yrkesskador och arbetsrätt.

I fortsättningen fick de anställda som målade med radium säkerhetsinstruktioner och försågs med skyddsutrustning. Radiumfärg fortsatte att användas för urtavlor fram till 1960-talet.