En motion (av latinets moveo eller movere, att röra, att sätta i rörelse) är ett förslag till beslut i en beslutande församling såsom ett parlament, en bolagsstämma eller en föreningsstämma. Motionen innehåller alltid ett förslag att ta ställning till, den kan även innehålla en motivering eller underlag till förslaget.
Motioner behandlas i organisationens högsta beslutande organ, men kan ofta beredas av verkställande organ eller utskott och kommittéer innan beslutet fattas.
Motioner regleras vanligen i lag, stadgar eller stiftelseurkund. Om flera regleringar förekommer gäller lagstiftningen i första hand, därefter de styrdokument som lagstiftningen pekar ut, och slutligen organisationens egna regleringar.
Typiska regleringar av motionen gäller vem som har rätt att väcka motioner, vad motionen ska innehålla, hur motionen ska utformas samt när, till vem och på vilket sätt motionen ska lämnas in.
Ofta skiljer motioner från enskilda ledamöter och medlemmar från förslag från verkställande organ såsom regeringen eller styrelsen. De senare kallas då för propositioner.
Den enklaste formen av en motion innehåller ett förslag till beslut, till exempel:
Förslaget kallas även för yrkande, och det kan finnas formkrav för hur yrkandet ska vara utformat. Ett sådant formkrav kan till exempel vara att det framgår vem som lämnat förslaget, vem som är motionär, att motionen innehåller en motivering eller att förslaget avser ett visst sakområde.
Därutöver kan motioner utökas med bakgrunds- och problembeskrivningar, diskussion om olika handlingsalternativ, motiveringar till förslaget eller argumentation. Även här kan det finnas formkrav för att motionen ska vara giltig. I många sammanhang har motioner också en viss språkdräkt som kan vara kopplad till formkrav eller organisationskultur.
Rätt att väcka motion specificeras i lag, bolagsordning eller stadgar och kan antingen vara exklusiv för ledamöterna i den beslutande församlingen eller gälla en större grupp av intressenter.
I lagstiftande och offentliga organ är det vanligt att motionsrätten är exklusiv för ledamöterna. I Sveriges riksdag kan endast riksdagsledamöter lämna motioner; i svenska kommuner och regioner kan fullmäktigeledamöter och tjänstgörande ersättare lämna motioner.
I stora organisationer som tillämpar representativ demokrati, där lokala och regionala organisationer utser ombud till organisationens högsta beslutande organ, kan det vara önskvärt att låta fler medlemmar än enbart ombuden komma till tals. Det gäller till exempel vissa politiska partier, fackförbund och riksorganisationer. Därför tillämpar exempelvis Liberalerna, Unionen och Svenska Röda Korset fri motionsrätt för samtliga medlemmar och/eller för sina lokalföreningar.
Motioner kan benämnas olika utifrån innehåll, vem som författat motionen eller i vilken ordning motionen ska hanteras. Begreppen varierar kraftigt mellan olika organisationer och parlament. Här presenteras en ofullständig lista.
Sveriges riksdag använder begreppen flera begrepp för att ange vem som väckt motionen:
På motsvarande sätt kan man tänka sig att en organisation där både medlemmar och lokalföreningar har motionsrätt skulle kunna använda begreppen medlemsmotion och föreningsmotion.