Versmått (ibland även versform eller diktform) är regelbundna mönster för uppbyggnaden av vers. Olika versmått kan bland annat kännetecknas av versradernas rytmiska struktur och längd, antalet stavelser eller betoningshöjdpunkter, rim och strofindelning. Versform är kännetecknande för bunden vers, medan fri vers inte följer ett regelbundet metriskt schema. Prosa är däremot inte indelat i versrader och är inte bundet av metriska regler.
Språkets prosodi utgör en grund för versens rytmiska organisation. Olika verssystem utnyttjar olika språkliga egenskaper och kan exempelvis reglera stavelsernas antal eller längd, antalet betoningshöjdpunkter (prominenser) eller deras placering.
I den antika grekiska metriken utvecklades en beskrivning av versen med hjälp av versfötter, återkommande kombinationer av långa och korta stavelser. Begreppet har senare anpassats till bland annat germanska språk, där versfötterna i stället vanligen beskrivs genom betonade och obetonade stavelser. I senare svensk verslära ligger fokus på de fem vanligaste versfötterna: jamb, troké, daktyl, anapest och spondé. Versfötterna kan delas in i grupperna stigande och fallande versfötter utifrån att rytmen upplevs som fallande eller stigande. Till stigande versfötter hör jamber, anapester och stigande peon, till fallande hör trokéer, daktyler och fallande peon.
Begreppet cesur sammanhänger inte med versfot. Cesur innebär en paus eller taktvila i en vers, mellan slutet på en fras och början på en annan. I längre versmått som hexameter placeras cesuren på ett och samma ställe i varje versrad.
En versrad kan avslutas med en katalex, en ofullständig versfot, vilket innebär att versen inte helt fullföljer det metriska mönstret och blir då katalektisk. På samma sätt kan en versrad avslutas med hyperkatalex. Om versen varken har katalex eller hyperkatalex är den akatalektisk.
En stavelse kan i tal vara betonad, halvbetonad eller obetonad. En betonad stavelse är mer betonad än en halvbetonad, som är mer betonad än en obetonad. Och detta utgör grunden för versfyllnaden. På en plats i versen som kräver "betonad stavelse" måste stavelsen i det valda ordet vara lika betonad som eller mer betonad än de båda kringliggande: på en plats i versen som kräver "obetonad stavelse", måste stavelsen i det valda ordet vara lika obetonad som eller mindre betonad än de båda kringliggande.
Att skandera innebär att läsa upp en vers rytmiskt och med stark (överdriven) betoning. Att skandera hjälper att identifiera de betonade stavelserna och är ett användbart verktyg för att analysera en dikts rytm. För att beskriva dikters rytm i skrift används olika symboler för att beteckna betonade och obetonade stavelser. Ett sätt att göra detta på är "O" för betonad stavelse, "0" för halvbetonad stavelse, o för obetonad stavelse, / för kortare paus mellan ord och / / för cesur (längre paus). Ett annat sätt är med — för betonad (lång) stavelse, ◡ för obetonade (korta) stavelser och | eller || för cesur.
Exempel på versrader skrivna i symboler:
En grupp med versfötter bildar en versrad eller helt enkelt en vers. När två eller flera versrader binds ihop bildar de en strof (i vardagligt tal "en vers"). Skillnaden mellan vers och prosa består framför allt i att versen är versindelad (radbruten) och inte styckesindelad. Strofer är vanligen typografiskt avskilda från varandra med blankrader och likartat utformade i enlighet med versmåttet. Dikter uppbyggd av strofer kallas strofisk dikt/vers, motsatsen är stikisk vers. Stikisk eller (stichisk) vers är vers utan strofindelning, raderna följer alltså varandra löpande utan en blankrad. Exempel på stikiska versmått är hexameter, blankvers, alexandrin och distikon
Versmåttet får sitt namn efter antalet rader som dess mönster omfattar - enrading, tvårading etcetera. Versfötterna kombineras till en versrad, ofta baserat på ett förutbestämt antal versfötter. De vanligaste versraderna kallas:
Jambisk pentameter är med andra ord ett versmått där varje versrad består av fem jamber. Att räkna versfötter på det sättet kallas metrik. Dikter kan också delas in efter vilket rimmönster de har. En sonett, till exempel, kan ha det komplicerade rimmönstret:
Det finns olika typer av rim: manligt rim (enstavigt, ex. man-kan), kvinnligt rim (tvåstavigt, ex. kvinna-vinna), och löpande rim (trestavigt). Manligt rim betecknas med gemen och kvinnligt med versal. Poesi som inte följer något rim- eller metrikschema men fortfarande är vers(rad)indelad, alltså som inte följer något versmått, kallas för fri vers.
Under antiken var all poesi i första hand rytmisk. Aristoteles ansåg att olika versmått var lämpade för olika ändamål: Hexameter för episk lyrik, jambisk metrik för dans etcetera.
Snorre Sturlasson säger att "stavelser är långa eller korta, hårda eller mjuka" och nämner ett visst antal stavelser per rad som kännetecknande för en särskild typ av dikt. Han använder dock inte begreppet versfot (eller motsvarande), för den har ingen grundläggande betydelse för fornnordisk och fornengelsk poesi.
Från och med renässansen spred sig det klassiska synsättet även till folk som från början hade andra kriterier för poesi. Antika värderingar påverkade sättet att skriva vers, men i än högre grad sättet att beskriva vers.
I Esaias Tegnérs versepos Frithiofs saga från 1825 är de 24 dikterna alla skrivna på olika versmått.
Versmåttstänkandet har blivit mindre dominerande i den poetiska praktiken i och med den modernistiska poesins genombrott. Det skedde samtidigt som poesi alltmer avsågs att läsas innantill och inte deklameras inför publik. Den traditionella poesins verkningsmedel rim och rytm kom att ersättas av andra sätt att skapa poetisk effekt - grammatikbrott, grafiska mönster, djärva metaforer och idéassociationer, allusioner till andra texter. Under 1900-talet har dessa nästan helt trängt ut versmåttstänkandet. Behovet av betonings- och stavelseräkning och ett vackert ljudmönster lever dock kvar men återfinns mestadels i genrer som sångtexter, dagsvers och annan tillfällighetsdiktning.
En uppvärdering av versmått i seriös poesi kan emellertid från 1980-talet skönjas i samtida amerikansk poesi, i den så kallade New Formalism-skolan, där framstående poeter som Dana Gioia, Timothy Steele, Robert Shaw, Marilyn Hacker, Bill Coyle och Michael Lind bland annat använder sig av versmått och rim. På skandinavisk botten finns samma uppskattning för versmått och meter sedan 1995 i retrogardistiska kretsar, primärt samlade kring tidskriften Aorta.
| ||||||||||||||||||||
|