Kort biografi
1926 började Robert Braidwood studera vid University of Michigan och 1929 tog han examen i arkitektur. Han arbetade sedan flera månader på ett arkitektkontor i Detroit. Men depressionen i USA fick honom överge en karriär inom arkitektur. Braidwood återvände till University of Michigan för studier i antik historia och antropologi. Han tog sin Bachelor of arts 1932 och mastersexamen 1933. Under studierna blev Braidwood inbjuden av sin lärare i antik historia Leroy Waterman att tjänstgöra som inventerare med arkitektur som ämnesområde för University of Michigans arkeologiska expedition till Seleukia, ett område söder om Bagdad. Han deltog under en nio månader lång fältsäsong. Den erfarenheten inspirerade Robert Braiwood att bli arkeolog. 1934 anslöt han som fältassistent till en forskningsexpedition till Amouq i nuvarande Turkiet som anordnades av orientaliska fakulteten vid University of Chicago. Arkeologen James Henry Breasted var expeditionens ledare. Denne blev sedan handledare till Breadwood då han doktorerade.
Braidwood arbetade för expeditionen 1933 till 1938. På en återresa till USA träffade han Linda Schreiber som han kände sedan studietiden i Detroit. Han gifte sig med henne 1937. Hon blev sedan hans medarbetare i den arkeologiska forskningen och är medförfattare till flera av hans arbeten. Braidwood tillbringade sedan andra världskriget i det amerikanska flygvapnet, där han sysslade med meteorologi. 1942 disputerade han vid University of Chicago på avhandlingen The comparative archaeology of early Syria: from the time of the earliest known village cultures through the Akkadian period. Han fick en fast anställning 1945 vid Orientaliska fakulteten som lärare. Han stannade hela sin yrkesverksamma tid vid institutionen i Chicago till sin pensionering 1978. Vid pensioneringen var han professor.
Vetenskaplig verksamhet
Expeditionen till Amouq i Hatay, Turkiet, var en av de första vetenskapliga arkeologiska expeditionerna som arbetade med noggrann datering av artefakter, och hade en omsorgsfull kartläggning, och ett fullständigt fyndregister. Redan 1947 hade Braidwood kännedom om kol14-datering genom sin kollega Willard Libby vid Chicago. Han började tidigt använda denna metod för att göra sina dateringar mer exakta.
År 1947 startades Jarmo-projektet i Irak av Institutet för orientaliska studier i Chicago. Nu var Braidwood ledare för projektet. Projektets mål var att med utgrävningar hitta bevis för hur den tidiga livsmedelsproduktion utvecklades, det vill säga hur övergången till jordbruk gick till. Man ville miljöekologiskt förklara jordbrukets ursprung och de tidiga konsekvenser av jordbruket för samhället. Projektet blev tvärvetenskapligt och samlade arkeologer, biologer och geologer i en banbrytande forskning. National Science Foundation stöttade arbetet från 1954. Det var ett av de första antropologiska forskningsprojekt som fick ett sådant stöd. När den politiska situationen i Irak försämrades 1958 till följd av den irakiska regimens krigföring mot den kurdiska befolkningen i bergen, tvingades Braidwood sluta arbeta i landet.1959 fortsatte han med liknande projekt på andra sidan gränsen i Iran men bara till 1960.
Dick Harrison förklarar i en artikel i Svenska Dagbladet varför Jarmo har blivit känt för banbrytande arkeologiska utgrävningar och tolkningar. Bakom forskningen var frågan om när och varför människan tog steget från insamling av vildväxande sädesslag till att odla själv. Denna fråga ville Braidwood ha svar på av utgrävningarna i Jarmo på 1940- och 1950-talen. Jarmo var en by med omkring 150 invånare i 25 hus, alltså en stor bosättning vid denna tid. Byn grundades omkring 7090 f.Kr. och fortlevde i ungefär 2000 år. Utgrävningsplatsen hade tolv boplatslager. Bebyggelsen var uppförda av lerklinade hus på stengrunder med enkla jordgolv.
Innan Braidwoods arbete i Jarmo var uppfattningen att jordbruket hade uppstått på grund av en klimatförsämring med svår torka cirka 8000 f.Kr den så kallade oasteorin. Befolkningen tvingades bosätta sig vid oaser och floder. Teorin övergavs då det visade sig att klimatförsämringen inte hade inträffat och att de tunga jordarna på flodslätterna var svårbearbetade och inte var troliga som utgångspunkt för primitivt jordbruk.
Utgrävningar vid Jarmo förändrade forskningen helt. Näringsintaget i Jarmo var mycket differentierat bland annat sniglar, ärtor, nötter, vilt växande sädesslag men också och odlade saker som korn, linser, emmervete och enkornsvete. Jordbruket uppstod inte vid floder och oaser utan på bergssluttningarna i bördiga halvmånen, där det växte flera sädesarter vilt. Braidwoods slutsatser mötte dock invändningar. Vid Jeriko fanns inga vildväxande sädesslag. Jeriko var en större och äldre ort än Jarmo med befästning som valts ur försvarssynpunkt inte ur försörjningssynpunkt. Experiment visade att det var mindre arbetskrävande för en familj eller by att införskaffa en årsförbrukning av spannmål genom att skörda vildväxande emmervete än att odla vetet. Vildväxande sädesslag innehöll mer näring än den tidens odlade spannmål. Alltså återstod flera frågeställningar innan man kunde förklara hur agrarsamhället växte fram.
Medvetet anlagda odlingar uppkom då människor bosatte sig permanent på platser som Jeriko, där åkrar var nödvändiga för att överleva. Jordbruksteknik var onödig på bergssluttningar, med rikliga regn och vildväxande säd, men var nödvändiga vid muromgärdade byar och tidiga större samhällen. Jarmos roll i jordbrukets uppkomst var stor, men inte ensam avgörande. Men Jarmo hade stor betydelse för den vidare forskningen om jordbrukets uppkomst.
Han arbetade senare i Turkiet ända fram till 1970-talets slut. Det gemensamma förhistoriska projektet mellan Istanbul och Chicago, leddes samfällt av Braidwood och Halet Çambel och startade 1963. Projektet inleddes med fältarbete 1963-1964. Först gjordes en regional inventering, men sedan flyttades fokus till den märkliga byplatsen Çayönü, Denna by var åtskilliga hundra år äldre än Jarmo men med mer intressant arkitektur, och genom boplatsens fynd av en mångfald av artefakter bland dessa världens äldsta kopparföremål och lämningar efter textilier. Projektet arbetade på platsen under en längre tid. Utgrävningarna gav starkt stöd för att det i tidsrummet för 12 000 till för 8 000 år sedan skedde en förändring från ett samhälle baserat på jakt och insamling, till ett utvecklat jordbrukssamhälle. Platsen hade en först en neolitisk kultur utan keramik, så kallad prekeramiskt neolitikum. Bland de intressanta fynden är att Sus scrofa, vildsvinet domesticerades troligen i området. Området var också tidigt med att domesticera emmer. Braidwood och hans medarbetare beskrev platsen i PNAS 1974.
Braidwoods mest berömda upptäckter kom från Çayönü. Denna jordbruksby har daterats till att ha varit bebodd 7250-6750 B.C. Byn hade några mycket gamla byggnader delvis i sten. Andra uppmärksammade fynd var kallhamrade kopparredskap, som små nålar och krokar (de äldsta fynden av kopparredskap i världen). Fynden gav stöd för att man odlat lin och man hittade till hälften fossiliserade textilier. Textilfynden flyttade tillbaka introduktionen av textilier i tiden. Ett mycket intressant fynd var terrazo golv, tillverkade av bränd lera. Tidigare har forskning trott att det var en romersk uppfinning 7000 år senare.
Bestående resultat
Braidwood menar att han motbevisat teorin om att den neolitiska revolutionen var mycket tidigare än etablerandet av civiliserade samhällen, utan han menar att dessa båda händelser var intimt sammanknutna. Den kronologi som Braidwood etablerade genom sin karriär accepteras fortfarande som giltig och används som stöd för förhistoriska undersökningar i mellersta östern och andra delar av världen. Hans passion för studier av jordbrukets uppkomst fortsätter idag genom tvärvetenskapliga expeditioner över världen. Det systematiska samarbetet mellan olika vetenskaper som Braidwood införde i vetenskapliga expeditioner under sin karriär är fortsatt standard för dagens arkeologer.
