| Rose Valland | |
| Rose Valland omkring 1930. | |
| Född | Rosa Antonia Valland 1 november 1898 Saint-Étienne-de-Saint-Geoirs, Frankrike |
|---|---|
| Död | 18 september 1980 (81 år) Ris-Orangis, Frankrike |
| Begravd | Saint-Étienne-de-Saint-Geoirs |
| Medborgare i | Frankrike |
| Utbildad vid | École nationale supérieure des beaux-arts de Lyon |
| Sysselsättning | Konsthistoriker, motståndskämpe, kurator, författare, forskare |
| Utmärkelser | |
| Frihetsmedaljen (1948) Officerare av Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden (1972) Médaille de la Résistance Kommendör av Arts et Lettres-orden Officer av Hederslegionen | |
| Redigera Wikidata | |
Rose Antonia Maria Valland, född den 1 november 1898 i Saint-Étienne-de-Saint-Geoirs, Frankrike, död den 18 september 1980 i Ris-Orangis, Frankrike, var en fransk konstkurator, medlem av den franska motståndsrörelsen, kapten i den franska militären och en av de mest dekorerade kvinnorna i Frankrikes historia. Hon dokumenterade i hemlighet detaljer om nazisternas plundring av nationellt fransk och privat judiskägd konst från Frankrike. Genom att arbeta med den franska motståndsrörelsen räddade hon tusentals konstverk.
Valland föddes i Saint-Étienne-de-Saint-Geoirs i Isère, som dotter till en smed. Liksom många begåvade elever från enkla förhållanden fick hon ett stipendium till en école normale, en lärarskola. Hon tog examen 1918 med planen att bli bildlärare. Hon studerade konst vid École nationale des beaux-arts de Lyon och tog examen 1922. Valland tog sedan toppbetyget i den konkurrensutsatta utbildningen för konstlärare och genomgick två års utbildning vid École nationale supérieure des Beaux-Arts i Paris, där han tog examen 1925. Hon började sedan studera konsthistoria vid École du Louvre och Paris universitet. Hon arbetade också som teckningslärare på gymnasiet. Hon tog examen 1933 med ett särskilt diplom från École du Louvre och bedrev forskarstudier vid Collège de France.
År 1932 blev Valland obetald biträdande intendent vid Jeu de Paume-museet. Fram till krigsutbrottet arbetade hon med katalogen över museets samlingar, parallellt med organiseringen av cirka femton internationella utställningar och deras katalog. Hon skrev också många artiklar i konsttidskrifter och tidningar, en aktivitet som utan tvekan gav henne en liten inkomst. Hennes status som volontär behölls fram till 1941, då hon utsågs till fast anställd.

År 1941, under andra världskriget, blev Valland övervakare för Jeu de Paume-museet under den tyska ockupationen av Frankrike. Genom Sonderstab Bildende Kunst (Specialstab för bildkonst) vid Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg für die besetzten Gebiete (Riksledaren Rosenberginstitutet för de ockuperade områdena), eller ERR, började tyskarna systematiskt plundra konstverk från museer och privata konstsamlingar över hela Frankrike. De använde Jeu de Paume-museet som sitt centrala förråd och sorteringsdepå i väntan på distribution till olika personer och platser i Tyskland.
Medan nazisternas plundring pågick började Rose Valland i hemlighet dokumentera så mycket som möjligt av de mer än 20 000 konstverk som fördes till Jeu de Paume-museet. Valland höll hemligt för tyskarna att hon förstod tyska. Faktum är att hon aldrig formellt studerade språket, men hennes partner som kunde och talade språket hjälpte henne att förstå tyska.
Valland brukade samtala med lastbilschaufförer anställda av tyskarna, och hon fick därmed lärdom om konstverk som plundrades och fördes direkt till järnvägsstationerna. Valland informerade regelbundet Jacques Jaujard, direktör för Musėes Nationaux, om statusen för nazisternas konstplundring. Dessutom höll hon i fyra år koll på vart och till vem i Tyskland konstverken skickades och riskerade sitt liv för att ge information till den franska motståndsrörelsen om järnvägstransporter av konst så att de inte av misstag skulle spränga tågen lastade med Frankrikes ovärderliga skatter. Museet besöktes av högt uppsatta nazistofficerare, och Valland var där när riksmarskalk Hermann Göring kom den 3 maj 1941 för att personligen välja ut några av de stulna målningarna till sin egen privata samling. I mer än fyra år höll hon koll på alla verkens rörelser, deras ursprung och deras destinationer. Hon skrev dussintals kort på ett noggrant sätt, tydde tyskt kolpapper som kastats i museets soptunnor och lyssnade diskret på konversationerna mellan nazisttjänstemän.
Den 1 augusti 1944, några veckor före befrielsen av Paris den 25 augusti 1944, fick Valland veta att Kurt von Behr, chefen för ERR i Frankrike, planerade att flytta så mycket konstverk som möjligt till Tyskland, inklusive många av de moderna målningar som de hittills hade försummat. Valland fick veta att lastbilarna som samlat in konstverken var på väg till Aubervilliers järnvägsstation i utkanten av Paris. Den 2 augusti 1944 hade 148 lådor med totalt 967 målningar, inklusive verk av Braque, Cézanne, Degas, Dufy, Gauguin, Modigliani, Picasso, Toulouse-Lautrec och Utrillo, lastats på fem godsvagnar som väntade på att kopplas till ytterligare 48 godsvagnar med beslagtagna möbler och personliga tillhörigheter från deporterade medborgare. Lyckligtvis hade dessa andra godsvagnar ännu inte lastats, vilket innebar att tåget aldrig lämnade stationen enligt schema.
Valland kunde ge Jaujard en kopia av nazisternas leveransorder, som listade tåg- och godsvagnsnummer, innehållet i varje låda och destinationen för varje godsvagn (antingen till Sankt Georgen im Attergau i Österrike eller till Nikolsburg-depån i Mähren). Denna information förde Jaujard vidare till motståndsrörelsen. Den 10 augusti var tåget redo att avgå, men då hade de franska järnvägsarbetarna redan inlett en strejk. Två dagar senare var strejken avklarad men operationen var försenade av tåg med högre prioritet som transporterade flyende tyskar och deras personliga ägodelar. Tåget med beteckningen 40044 avgick och drog totalt 53 vagnar. Det överlastade tåget nådde Le Bourget innan det fick ett mekaniskt haveri. När tyskarna hade åtgärdat problemet 48 timmar senare hade den franska motståndsrörelsen spårat ur två tåg som blockerade spåren längre fram och lämnade tåget strandsatt vid Aulnay-sous-Bois.
Efter ankomsten av franska arméns andra pansardivision till Paris skickades en liten avdelning under befäl av löjtnant André Rosenberg (son till den exilförvisade konsthandlaren Paul Rosenberg) den 27 augusti för att undersöka och säkra tåget. Efter att ha kastat av några äldre tyska soldater som eskorterade lasten öppnade de några av lådorna och fann många målningar som Rosenberg senast sett hänga på väggarna i familjens lägenhet i Paris. När två plundrade lådor och en hel samling silver saknades, ordnades det så att 36 lådor skickades till Louvren för förvaring. Men till Vallands frustration dröjde det ytterligare två månader innan resten av lådorna togs bort från tåget och flyttades till en säker plats.

Efter att Paris befriats av de allierade styrkorna arresterades Valland initialt som misstänkt nazistkollaboratör, eftersom hon hade varit anställd vid Jeu de Paume. Hon släpptes snart när hennes aktiviteter hade bekräftats.
Hon litade inte på någon annan än Jaujard och tvekade initialt att dela med sig av sina arkiv. Efter att Jaujard hade satt henne i kontakt med den amerikanske kaptenen James Rorimer från programmet Monuments, Fine Arts, and Archives tog det månader av relationsbyggande innan hon bestämde sig för att lämna över sina viktigaste handlingar. Den information Valland kunde tillhandahålla ledde till upptäckten av flera förråd av plundrad konst i södra Tyskland, mest framträdande på slottet Neuschwanstein i de bayerska Alperna, där mer än tjugotusen konstverk och kulturföremål hittades. Hon övervakade återförandet av 1 400 lådor med konstverk från Neuschwanstein slott direkt till Jeu de Paume. Vallands arkiv skulle senare hjälpa till att påskynda återlämnandet av plundrade konstverk till deras rättmätiga ägare. För att hjälpa till med att hitta stulna konstverk och återföra dem till Frankrike ansökte Valland om och fick först en officersfullmakt som löjtnant och sedan som kapten i den franska första armén den 4 maj 1945. Hon tjänstgjorde i Tyskland i åtta år, först som medlem i "Kommissionen för återvinning av konstverk" (Commission de Récupération Artistique) där hon var den franska regeringens kontaktperson för ockupationszonen i Tyskland.
Valland kontaktade tysk militär personal (vars namn hon hade registrerat under sin tid på Jeu de Paume) och kunde bekräfta platsen för flera ytterligare, tidigare okända arkivplatser. Valland var vittne vid Nürnbergrättegångarna i februari 1946 där hon konfronterade Hermann Göring om de konstverk han hade stulit. År 1946 fick Valland ansvaret för konstverksamheten för den franska tillsynsmyndigheten där hon hjälpte till att återfinna många målningar, skulpturer, ädelmynt och tapeter som tillhörde Frankrike. I en rapport från 2013 till den franska senaten uppskattas att det tack vare Vallands insatser hade varit möjligt för Commission de Récupération Artistique och de allierade att lokalisera cirka 60 000 verk, varav tre fjärdedelar återfördes till Frankrike före 1950.
Vid sin återkomst till Frankrike 1953 utsågs Valland till konservator vid de franska Musées Nationaux och 1954 utsågs hon till ordförande för Service de protection des oeuvres d'art (Kommissionen för skydd av konstverk). 1961 skrev hon om sina krigsupplevelser i en bok som publicerades under titeln Le front de l'art (återutgiven 1997). Valland gick i pension 1968 men fortsatte att arbeta med återlämnande för de franska arkiven. Hennes tapperhet och engagemang resulterade i många utmärkelser från hennes eget och andra länder. Valland avled 1980 och begravdes i sin hemstad Saint-Etienne-de-Saint-Geoirs.
Vid en obestämd tidpunkt, kanske under efterkrigsåren, träffade Rose Valland Joyce Helen Heer (1917–1977) från Liverpool, en sekreterare-tolk vid USA:s ambassad. De två kvinnorna delade en lägenhet på rue de Navarre i Paris femte arrondissement. Relationen tog slut när Heer dog i bröstcancer; hon begravdes i Vallands familjegrav.
1979 publicerade Rose Valland sin livspartners avhandling La personnalité de Pausanias le Périégète, postumt utgiven av Belles-Lettres. Ett kort tvåsidigt förord undertecknat av Joyce Heers handledare avslöjar blygsamt, med Rose Vallands samtycke, de band som förenade de två kvinnorna: "Hon bodde i Paris med en vän som hade lärt henne franska och som älskat henne mycket länge som en mycket nära släkting. Många kommer att gissa vem denna vän är innan jag säger hennes namn, om jag nämner det, kurator för Jeu de Paume-museet under kriget... ". Därefter följer berättelsen om hennes agerande som motståndskämpe.
Bortsett från denna korta antydan, som också var mycket sen, lät Rose Valland aldrig någon information om sitt privatliv läcka ut. Med undantag för några mycket nära vänner var hon "Mademoiselle Valland" för sitt följe, en ogift kvinna som skulle förbli ogift. Motståndskämpen var mycket noga med att skilja på sina professionella, familje- och romantiska relationer. Av denna anledning finns ingen kunskap om vilka hennes tidigare relationer var, om några, exakt när hon träffade Joyce Heer eller omständigheterna kring deras möte. Trots den senares upprepade önskemål tog Rose Valland aldrig med henne till sin hemby, där hon regelbundet återvände för att träffa familj och vänner.
Vallands modiga och heroiska insats under kriget och efterkrigstiden gav henne många franska och utländska utmärkelser. Faktum är att Rose Valland är en av de mest dekorerade kvinnorna i Frankrikes historia: hon blev officer av Hederslegionen, kommendör av Arts et Lettres-orden och tilldelades Motståndsmedaljen, Médaille de la Résistance. USA tilldelade henne Medal of Freedom 1948, som är den högsta civila utmärkelsen i USA. År 1972 mottog Valland Officerskorset av Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden. År 1939 hedrades hon med den lettiska medaljen av Tre stjärnors orden som erkännande för sitt deltagande i den lettiska konstutställningen (måleri, skulptur och folkkonst), som organiserades på Jeu de Paume från 27 januari till 28 februari 1939.
Wikimedia Commons har media som rör Rose Valland.
|