Runlatin

C-runa (knäsol)

Bokstaven C i runlatin har historiskt återgivits med olika runtecken byggda kring s-runans varianter [sol] (i unicode: ᛋ, ᛍ, ᛎ) samt stundom med k-runan [kön] (ᚴ).

Under medeltiden får c-runan namnet [knäsol] eller [knäböjd sol] (fornvästnordiska: [knésól]; isländska stundom med c: cnesól), vilket ursprungligen avser den äldre runformen för s-runan med två veck (knäleder): ᛋ. Namnet anger här att runan kan avge både /k/- och /s/-ljud likt bokstaven c (knä-sol).

Att använda den gamla s-runan som c blev aldrig riktigt vanligt och istället användes ofta istället kortkvistvarianter med sting: ᛍ, eller med ett eller två väck i änden: ^ʟ, ᛎ.

Exempel på stunget kortkvist-s ᛍ som c-runa finns att se på Salebyklockan (Vg 210) från 1228, i den runlatinska frasen Ave Maria gratia plena ("Var hälsad Maria, full av nåd"), där "gratia" stavats med c:

Exempel på enkelhakat kortkvist-s ^ʟ (ordentlig unicode-runa saknas) finns att se i Mariaklagan (ca 1400-tal). Bilden är hopklippt då ursprunglig text har radbrytning mitt i ordet.

ᚴᚱᚢʟᛁᚠᛁʟᛋᚢᛋ

krucificsus

Q-runa

Bokstaven Q i runlatin har historiskt återgivitis med k-runan [kön] (ᚴ) eller varianter av denne, exempelvis såsom vändruna (i unicode: ᛩ).

Bokstavens ovanlighet har medgivit inget vedertaget namn för runan. Ett möjligt namn är [kviding] (isländska: [qvidingur]).^{[källa behövs]} Johannes Bureus angav 1599 namnet [qua] som älvdalskt namn för q-runan, då som ett motvänt ᚦ [turs], vilket torde härröra samma namn för Q som på svenska [ku] (jämför engelska: [kue]). Ett annat namn Bureus dokumenterade var kaghvänd för k-runan, vilket skulle kunna vara ett historiskt namn för q-runan då den skrevs som ett bakvänt ᚴ. Robert Talbot (1505?–1558), engelska kungaätten huset Tudors antikvarie, antecknade flera olika namn för runor på 1500-talet, både anglosaxiska och nordiska, varav han anger namnet [quar] (”kvar”?) och [quav] (”kvav”?) för Q-runan.

Grönlands runinskrifter 43 (ca 1300-tal) uppvisar både en Q-runa (ᚴ-vändruna) och Z-runa (ᛍ stungen kortkvist s-runa) men inskriften är kryptisk och därav svårtydd:

᛫⋮᛫ ᚽᛚᚮᚿ ᛬ ᛅᛚᚱᚽᛩᚿᚢᛘ ᛬ ᚿᚮᚿᚽᛘ :⋮: ᚽᛚᚮᚿ ᚽᛚᛛᛦ ᛬ ᛬ᚦ ᛬ ᛁᛚᚮᚿ ᛬ ᚱ ᛬ ᛅᛒᚱᛍᛆbᛆᚮᛏ ᛬ ᛍᚽᚮᚿ

+ elon ä͡lreq͡num nonem : elon el?y Ð? ilon R ä͡brzabaot zion

X-runa (hårdsol)

Bokstaven X i runlatin har historiskt återgivits med olika runtecken. En variant är att stava ut /ks/-ljudet: ᚴᛋ. Mariaklagan (se ovan) använder exempelvis formen ᛎᛋ (cs) i crucifixus (ᚴᚱᚢᛎᛁᚠᛁᛎᛋᚢᛋ, krucificsus). En annan variant har varit att använda h-runan: ᚼ (särskilt i Norge), eftersom den liknar ett X på en huvudstav, samt en variant med stungna bistavar. En tredje variant har varit en variant på s-runan: ᛋ, med en tvärgående bistav (möjligen sting från början) i ena eller båda huvudstavarna: ᛪ.

Under medeltiden får x-runan namnet [hårdsol] (fornvästnordiska: [hárdsól]). Namnet anger här runans ljudvärde /ks/ vilket börjar med ett hårt /k/-ljud som följs av ett /s/-ljud. Johannes Bureus angav 1599 namnet [äcs] som älvdalskt namn för x-runan (okänd utformning), vilket torde härröra samma namn för X som på svenska [äks].

• 
  Östnordiska hårdsol-varianter, i ordning från vänster: 1. – vanlig sol (ᛋ) = /s/, 2. – hypotetisk sol͡kön-bindruna (ᛋᚴ) = /ks/, 3. – enkelstungen hårdsol, 4. – dubbelstungen hårdsol (träsnitt), 6. – dubbelstungen hårdsol (unicode: ᛪ), 6. – isländsk tidigmodern hårdsol.
• 
  Västnordiska hårdsol-varianter: stungen h-runa ᚼ.

Z-runa (lensol)

Bokstaven Z i runlatin har historiskt återgivits med olika runtecken byggda kring s-runan sol och dess varianter; i unicode representerade av: ᛋ, ᛍ, ᛎ. Under medeltiden får z-runan namnet lensol (fornnordiska: linsól). Namnet avses här beskriva runans ljudvärde /z/, då som ett ”lent” /s/-ljud.

En tidig variant använder en stungen kortkvist s-runa ᛍ, så kallad hängande sol. Olaus Petri (1493–1552) skrev en kort avhandling om runskrift kring 1500-talets början och angav där att ᛍ hängande sol (fornsvenska: hengiande sool) kunde vara antingen z eller c. Stinget hos ᛍ blev så småningom en ring, vilken i sin tur ibland öppnades upp till uppåtvikta kvistar likt ett hängande ankare eller en nedvänd pil ᛎ, alternativt, än mer sällsamt, med kvistarna neråt likt en kvast ᛣ ᛦ.

Johannes Bureus (1568–1652), som dokumenterade svenska runformer på kring sekelskiftet 1600, anger på sin runtavla ("Runkänslans lärospån") enbart z-runor hos landskapen Uppland, Gästrikland och Närke (Olaus Petri), varav de flera är en spegelvänd ᛋ-runa, en så kallad vändruna som indikerar bytt ljudvärde (s > z). På samma tavla har Bureus tagit fram en moderniserad runrad för dåtida bruk, vilken även den använder en vänd ᛋ > ᛋ för z.

Medeltida "helstavsvariation" av s-runan, rättvänd ᖿ och ᖼ motvänd (vändruna).

En annan variant är en manglad s-runa som kan efterliknas vid ett feniciskt s 𐤍, även motvänd som vändruna. Dessa kan i Unicode symboliseras av ᖼ (U+15BC Canadian Syllabics Blackfoot Ke), ᖿ (U+15BF Canadian Syllabics Blackfoot Ka), 𐤫 (U+1092B Lydian Letter N).

De latinska runorna standardiserades aldrig ordentligt och varierar. På Norges runinskrifter 547 (N 547) från 1300-talet återges Z med det östnordiska dubbelstungna ᛋ:et, ᛪ som annars utgör X (hårdsol).