| Rynkskinn Status i Sverige: Nära hotad | |
| | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Svampar Fungi |
| Division | Basidiesvampar Basidiomycota |
| Klass | Agaricomycetes |
| Ordning | Polyporales |
| Familj | Meruliaceae |
| Släkte | Phlebia (se text) |
| Art | Rynkskinn P. centrifuga |
| Vetenskapligt namn | |
| § Phlebia centrifuga | |
| Auktor | P. Karst. |
| Synonymer | |
|
Hermanssonia centrifuga (P.Karst.) Zmitr. Lilaceophlebia centrifuga (P. Karst.) Spirin & Zmitr. 2004 Phlebia subalbida W.B. Cooke 1956 Phlebia macra Litsch. 1933 Phlebia mellea Overh. | |
Rynkskinn är en svamp inom familjen Meruliaceae som ursprungligen beskrevs som Phlebia centrifuga av Petter Adolf Karsten. Svenska Artdatabanken och finska Artdatacenter väljer att fortsatt placera den i släktet Phlebia medan Global Biodiversity Information Facility placerar den i släktet Hermanssonia
Arten är känd globalt från norra halvklotet och i Australien. Den föredrar frisk och lundartad skog med sporadiska äldre träd. I Sverige är arten rödslistad som nära hotad NT medan den i Finland kategoriseras som livskraftig (LC). Arten är typisk för taiga (9010), näringsrik granskog (9050) och landhöjningsskog (9030) i angivna biogeografiska regioner. Arten kan fungera som indikator på skogar med hög biologisk mångfald. Ett fynd kan vara av hög vikt eftersom den aktuella skogen ofta innehåller andra vedlevande organismer med liknande krav på gamla träd, död ved och lång kontinuitet.
Rynkskinn förekommer på liggande granved, både med och utan markkontakt. Den gynnas av olikåldriga skogar där naturliga processer får fortgå och död ved tillkommer över tid. Arten är vanligare i norra Sverige och mer sällsynt i södra och mellersta Sverige enligt underlaget. Olikåldrighet är betydelsefull eftersom träd i olika åldrar bidrar till en varierad skogsstruktur. Gamla träd kan så småningom dö och bilda grova lågor, medan andra träd fortsätter växa och kan bli framtida substrat. Om skogen avverkas och ersätts med ett jämnårigt bestånd kan denna kontinuitet brytas.
Det främsta hotet är skogsbruk som minskar mängden grova granlågor och bryter skogens kontinuitet. Slutavverkning, gallring, markstörningar och att alltför små arealer undantas från skogsbruk kan också försämra livsmiljön.
Eventuella åtgärder som lyfts fram för artens bevarande är att För att skydda kända förekomster och låta lämpliga skogar utvecklas fritt, samt bevara äldre granskog och grova lågor i olika nedbrytningsstadier.
Det lyfts även fram ett behov av att inventera större förekomster, utreda behovet av långsiktigt skydd, men även uppmärksamma och skydda nya förekomster, särskilt i södra Sverige.