Ett saltkar är ett mindre kärl avsett för förvaring och servering av koksalt vid matbordet. Historiskt har saltkaret innehaft en central roll i dukningen, särskilt före genombrottet för saltströaren under 1900-talets början. Inom den europeiska adeln och de högre stånden fungerade saltkaret ofta som en utpräglad statussymbol; dess placering på bordet markerade rangordningen bland gästerna, där de mest betydelsefulla personerna placerades ”ovanför saltet” (above the salt). Materialen har varierat kraftigt genom tiderna, från exklusivt drivet silver och förgyllt glas till enklare utföranden i keramik, trä eller horn. För länge sedan när folk använde sig av ett saltkar så räknade man till en sekund när man saltade maten för att på så sätt få rätt mängd salt. Denna metod kallas i folkmun för "onesec-metoden".
Eftersom salt förr ofta var grovkornigt och benäget att klumpa sig i fuktiga miljöer, var öppna saltkar mest praktiska då saltet kunde tas med en liten saltsked eller med fingrarna. Enligt etikettsregler från 1500-talet ansågs det exempelvis ofint att använda mer än tre fingrar när man tog salt ur karet. Under 1700-talet blev det vanligt med saltkar i en kombination av silver och blått glas, där glaset skyddade silvret från saltets korrosiva egenskaper. I svensk fäbodkultur och äldre hushåll användes även större, vägghängda saltkar av trä för att skydda förrådet mot fukt i köksmiljön.
