| Sandfiltbi | |
| | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Sexfotingar Hexapoda |
| Klass | Egentliga insekter Insecta |
| Ordning | Steklar Hymenoptera |
| Överfamilj | Bin Apoidea |
| Familj | Långtungebin Apidae |
| Släkte | Filtbin Epeolus |
| Art | Sandfiltbi Epeolus alpinus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Epeolus alpinus | |
| Auktor | Friese, 1893 |
| Synonymer | |
|
Epeolus variegatus Thomson, 1872 Epeolus glacialis Alfken, 1913 Epeolus montanus Bischoff, 1930 Epeolus pilosus Bischoff, 1930 | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Sandfiltbi (Epeolus alpinus) är en biart som beskrevs av Heinrich Friese 1893. Sandfiltbi ingår i släktet filtbin, och familjen långtungebin.
Tidigare forskning delade upp arten i två underarter:
Varken svenska Artdatabanken eller Finlands Artdatacenter skiljer längre mellan de två formerna. Artdatabanken anger inte längre några skiljaktliga kännetecken för skogsfiltbiet, utan ser det som en av många färgformer. Finlands Artdatacenter skiljer över huvud taget inte mellan de olika formerna.
Som alla filtbin är arten ett litet men kraftigt byggt bi med gulaktiga markeringar på mellankropp och bakkropp. På bakkroppen finns även fält med filtaktig behåring. På den bakre delen av buken har honan två spetsiga, taggiga utskott som är vända bakåt, och som antas användas vid äggläggningen. Vad som skiljer just denna art från andra filtbin är den längre behåringen i pannan.
Arten förekommer i norra Europa och på höga höjder i andra delar av kontinenten. Särskilt vanlig är den i Skandinavien, Alperna och Pyrenéerna. Från Norge, Sverige och Finland i norr går den över Lettland, Litauen, Belarus, Polen, Tyskland, Österrike och Schweiz till Italien, Frankrike och Spanien. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) har framfört åsikten att arten är endemisk för Europa; en senare rapport hävdar emellertid att detta inte stämmer, utan att arten även påträffats i Sibirien, Turkiet och Nordafrika.
Med undantag för Halland och möjligen Dalsland finns arten i hela Götaland och Svealand, samt i Västerbotten och Norrbotten.
Finlands artdatacenter skiljer som nämnts ovan inte mellan de två formerna beträffande utbredningsstatistik, men de flesta observationerna av arten har gjorts i den södra delen av landet, ungefär från Åland (inga fynd dock senare än 1983) och sydkusten upp till Norra Karelen och (historiskt) Kajanaland i nordost. Längs med västkusten har dock ett mindre antal observationer gjorts ända upp till Kaakamovaara i sydvästra Lappland. Arten finns dock inte på Åland.
Habitatet utgörs av öppna områden, företrädesvis på sandjord. Arten kan även påträffas bland buskage, bland klippor och på ruderat som gamla industritomter.
Som övriga filtbin är arten en boparasit; honan lägger ett ägg per larvcell, när denna har fyllts med näring. För att kunna tränga igenom dessa cellers plastliknande skyddsbeklädnad använder honan troligen taggarna på bakkroppen. Larven har i sitt första larvstadium kraftiga käkar så att den kan döda värdägget eller -larven, för att på det sättet slippa konkurrens om matförrådet. Värdarter är florsidenbi och finsidenbi.
|