Sax (fornnordiska: saks, anglosaxiska: seax) eller enbak ("enkelryggad"), i fornnordisk litteratur även skalm (fornvästnordiska: skǫlm, skálm), är en eneggad större kniv eller svärd, särskilt förhistoriska sådana. Dessa var typiska för germanfolk under järnåldern, för Nordens del från ca 500 f.Kr. till 850 e.Kr.
Ordet sax har oklar etymologi. En möjlighet är att det är besläktat med latin: secare (”skära”), jämför sekatör. Ordet finns belagt genom Gregorius av Tours 575 e.Kr. som scramasaxi (skråma-sax i plural, se nedan).
Utöver fornengelska finns sax belagt på flera olika forneuropeiska språk och deras ättlingar:
|
|
Saxare kan ha byggt sitt stamnamn och namnet för sitt land Sachsen på just ordet seax då de var kända för att använda vapnet. Saxen har dessutom behållit en symbolisk funktion i grevskapen Essex och Middlesex, England, vilka båda har tre saxar i sina ceremoniella emblem.
Inom arkeologin används termen sax om eneggade svärd främst i germanskspråkiga områden under tiden 400-1100 e.Kr., särskilt Brittiska öarna, Skandinavien och Norditalien. Det kan ytterligare delas upp i saxkniv, saxdolk och saxsvärd.
En variant av saxen som förekommer i tidsenlig skrift är skramasaxen (anglosaxiska: scramaseax, scramsax). Förledet scrama är samma ord som svenskans skråma och betyder ”sår” (jämför tyska: Schramme, ”köttsår”, nederländska: schram, ”skråma”).
Anmärkningsvärt för skramasaxen är att begreppet bara dyker upp i tidig medeltida litteratur (i Gregorius av Tours: Frankerkrönikan).
.jpg)
Saxarnas form och konstruktion uppvisar en bred variation. De vanligaste konstruktionsdetaljerna är en utskjutande tånge i klingans överkant eller mittlinje där en kavle av organiskt material (trä, horn) varit fäst, samt en stor eneggad klinga. Bladlängden var omkring 10–25 centimeter för knivar och 45–55 centimeter för svärd. Klingan bars horisontellt i bältet i en svärdsskida, med klingans egg uppåtvänd.
I Tyskland används följande definitioner av saxar från 450 till 800 e.Kr., i kronologisk ordning:
Den generella kronologiska trenden är att klingan med tiden gjordes tyngre, längre och tjockare. Långsaxar, som blev vanliga i slutet av 600-talet e.Kr., var de längsta. Dessa var både smalare och lättare än sina föregångare. Ursprungligen bars saxarna tillsammans med eneggade och/eller tveeggade svärd och var antagligen menade som sidovapen. Från 600-talet och framåt blev saxarna det vanligaste eggvapnet (vid sidan av kastyxan), ibland i kombination med mindre knivar.
Resten av Europa, förutom delar av Skandinavien, följer en liknande utveckling även om saxtyperna varierar beroende på plats. Inom Skandinavien lever de stora saxsvärden kvar som längst i Norge, där man under 800-talet smidde extremt långa saxar och försåg dem med samma slags fästen som tidens vanliga tveeggade svärd.
En ytterligare typisk saxform är den så kallade ryggbrutna saxen. Dessa saxar har en skarpt vinklad bladrygg, som sluttar ner mot bladets spets, där sluttningen vanligen består av 1/3 till 3/5 av bladets längd. Dessa saxar återfinns både i långsaxutförande samt med mindre blad mestadels på de brittiska öarna. Ett fåtal har hittats i Tyskland. De är vanligen smidda på 700-1000-talet. Några exemplar har mönstersmidda klingor, och andra har inläggningar i silver eller koppar etc.
Bland andra saxknivar, alltså eneggade stora knivar eller korta svärd med saxslipning, kan nämnas:
Wikimedia Commons har media som rör Sax (kniv).