Historia
Mineraltillgångarna i Labrador Trough upptäcktes av en geologiintresserad missionär hos Innu, fader Babel. Babels kartor ledde innu-jägaren och pälsjägaren Mathieu André Misha-Napeu till Knob där han tog ett järnprov som sedan väckte stort intresse hos investerare. Schefferville grundades som en företagsstad 1954 av Iron Ore Company Of Canada för att utgöra boplats för personalen som arbetade vid brytningen av rika järnmalmsfyndigheter i området. Byggandet av staden påbörjades sent 1953, men det var inte förrän våren 1954, efter färdigställandet av North Shore and Labrador Railway, som arbetet påbörjades i stor skala. Staden inkorporerades 1955 enligt lagen om kommunal organisation av gruvbyar. Den ursprungliga bosättningen kallades Burnt Creek och den låg norr om den nuvarande platsen för staden Schefferville. När staden planerades kallades den ursprungligen för Knob Lake. Namnet av en järnmalmsklippa som utgör en framträdande kulle söder om stadsområdet. Namnet Schefferville antogs för att hedra den romersk-katolske biskopen Lionel Scheffer (1904–1966), som tjänstgjorde som apostolisk vikarie i Labrador från den 14 mars 1946 till sin död den 3 oktober 1966. Maurice Duplessis regering hade stort intresse för gruvutveckling i denna region i norra Quebec. Quebecs premiärminister tillbringade sina sista dagar där 1959. Han drabbades av en stroke av cerebral pares fredagen den 4 september och dog i Schefferville på Labour Day, den 7 december 1959.
Vid stadens grundande flyttade Innu från Maliotenam och Naskapi från Fort Chimo till Schefferville för att bistå med geologisk utforskning och järnvägsbygget. Urfolkens levnadsvillkor försummades under många år, och de led av svår fattigdom. 1968 avsattes en areal av staden för dem som då gemensamt reservat. År 1972 byggdes på reservater Matimekosh 106 bostäder i Schefferville. Det ersatte det som låg strax utanför staden Lac-John, och blev hem för cirka 800 ursprungsinvånare med Innu- och Naskapi bakgrund. De flyttade dit år 1972 då bostäderna hade byggts.
Beskrivning av staden
År 1975 startade ett program för att bygga 236 ungkarlslägenheter, som skulle hyras ut som arbetarbostäder. De asfalterade gatorna i staden kantas av betongtrottoarer, och det finns anlagda trädgårdar, gräsmattor och buskar i stadsmiljön. Stadens har tre kyrkor och hade tre moderna skolor. Under läsåret 2006-2007 renoverades grund- och gymnasieskolan helt.Den katolska, anglikanska och förenade kyrkan höll gudstjänst i sina kyrkor. Skolorna var två katolska och en protestantisk och de båda skolorna hade kapacitet för många elever. Affärsdistriktet inkluderade två banker, en biograf, två hotell, restauranger, järnarbete, bensinstationer och livsmedelsbutiker. Flera tidningskiosker, frisörer, juvelerare, herr- och damklädesbutiker, tvätteri och andra butiker var samlade i två kommersiella byggnader. Ett stadshus, inklusive polisstation och brandkår, ett federalt postkontor och ett mindre sjukhus med läkare och 33 vårdplatser.
Anläggningarna för rekreation och sport var samlade i en arenan med rekreationscentret, kulturcentret och idrottshall. Arenans konstishall erbjöd hockey, skridskoåkning och kvastboll. Fritidscentret hade en 50 meters simbassäng, fyra bowlingbanor, tre curlingbanor på vintern i idrottshallen, ett bibliotek och ett styrelserum. År 1976 var Schefferville värd för Arctic Winter Games, en idrottstävling som samlade mer än 1 000 idrottare från Yukon, Alaska, Northwest Territories och norra Quebec.
Gruvstad
Järnmalmsfyndighetern bröts från 1954 till 1982 av Iron Ore Company of Canada. Under dessa var befolkningen som mest 5 000 personer. Järnmalmsbrytningen upphörde i Schefferville 1982 på order av Brian Mulroney, president för Iron Ore Company. Han blev senare Kanadas premiärminister. När gruvdriften upphörde lämnade de flesta av de cirka 4 000 som inte tillhörde ursprungsbefolkningen. De som stannade var mestadels ursprungsbefolkning som hade bosatt sig där under de föregående 30 åren. År 1986 upphörde staden formellt att existera och upplöstes som en registrerad juridisk enhet men staden upprättades igen 1990. Vissa hus och offentliga anläggningar revs som sjukhuset och simhallen och 300 hus, medan andra delar av infrastrukturen lades till Matimekosh-reservatet. Många av de kvarvarande husen i staden används som företagsbostäder av företag verksamma inom järnindustrin. Efter 1982 fortsatte man att prospektera efter mineral. Malmen från gruvan transporterade av järnvägen som förband Schefferville med Sept-Îles, en hamnstad vid Sankt Lorentsfloden 50 mil söderut. Schefferville-gruvorna återupplivades av Labrador Iron Mines i juni 2011 då James Mine öppnade. Redmond-gruvan öppnade i juli 2013 med en särskild bearbetningsanläggning Silver Yards. Labrador Iron Mines levererade en och en halv miljon ton järn till Kina via Port of Sept-Îles redan under sitt andra år 2013.
I slutet av 1950-talet drev NORAD en radarstation nära Schefferville. Den var en del av Mid-Canada Line i Nordamerikas försvar mot ett möjligt sovjetiskt anfall över Arktis. Med en årsmedellufttemperatur på -5.3 ligger Schefferville en zon med förekomst av permafrost. Permafrost finns med betydande tjocklek också i området. Detta ledde till svårigheter vid sprängning i dagbrottet i gruvan. Sommarsäsongen drar många turister för utomhusaktiviteter, fiske och renjakt.
Kanada