Schellplanen eller Fall Schweden var en anfallsplan mot Sverige som utarbetades under vintern och våren 1943 av generallöjtnanterna Adolf von Schell och Rudolf Bamler på uppdrag av Alfred Jodl. Målet var att genomföra planen under sensommaren 1943. Svårigheter att tillföra tillräckligt med förband och förnödenheter till Norge gjorde att planen sköts upp, och förlusten vid Kursk i juli gjorde att OKW blev tvunget att prioritera östfronten i stället för Skandinavien.
Efter att Wehrmacht misslyckats med att inta Moskva bröts raden av tyska framgångar som varat sedan krigets början. Hittills hade Sverige ur tysk synvinkel varit relativt ohotat, eftersom tyskarna hade lyckats ockupera Norge och att Finland stod på Tysklands sida i kriget. Men nu när stora tyska styrkor var uppbundna på östfronten och de allierade fått tillskott av USA uppstod farhågor om att de skulle kunna anfalla Sverige genom en landstigningsoperation i Norge. Adolf Hitler var osäker på hur Sverige skulle svara på ett sådant anfall och övervägde att det kanske var bäst att förekomma genom att ta Sverige först. Den stora svenska militärövningen i Värmland vintern 1941/1942 i kombination med läckt information om att Sverige skulle försöka avvärja ett sådant anfall gjorde dock den tyska militärledningen lugnare.
Nästa vinter hade krigslyckan vänt i och med de tyska förlusterna vid el-Alamein och Stalingrad. Därmed svängde även Sveriges förhållande till Tyskland och den svenska järnmalmsexporten dit skars ner med 50 % samtidigt som Sverige allt mer började samarbeta med de allierade. Därför förnyades Tysklands intresse av att ockupera Sverige för att säkra tillgången till svensk järnmalm och försörjningslinjerna till de tyska styrkorna i norra Norge. Uppdraget att utarbeta en anfallsplan gavs till Rudolf Bamler som var stabschef i Armeeoberkommando Norwegen samt Adolf von Schell som var befälhavare för 25:e pansardivisionen.
Planen byggde på två anfallstäter. 33:e armékåren skulle rycka fram med en pansardivision från Röros söder om Storsjön mot Svenstavik där en bataljon skulle avvika för att anfalla Östersund söderifrån medan övriga skulle fortsätta mot Ånge och Sundsvall. Samtidigt skulle en infanteridivision anfalla från Trondheim och Verdalsøra via Järpen och Krokom mot Östersund. Jämtlands flygflottilj skulle förstöras på marken och Frösö flygplats skulle därefter tas av fallskärmsjägare.
Längre söderut skulle 70:a armékåren anfalla genom Värmland och södra Dalarna med fyra divisioner. En pansardivision (antagligen von Schells 25:e) skulle anfalla från Hamar mot Malung, Ludvika och vidare mot Västerås. Norr om den skulle en motoriserad infanteridivision anfalla från Trysil mot Leksand och Falun för att sedan gå vidare mot Sandviken och Gävle. Även vid Karlstad skulle luftlandsättningar ske samtidigt som en infanteridivision skulle rycka fram från Kongsvinger via Sunne mot Karlstad. Syftet var att kringgå de svenska försvarslinjer som man räknade med gick från området runt Arvika och söderut. Slutligen skulle ytterligare en infanteridivision gå norr om Frykensjöarna och via Filipstad mot Örebro.
Som avledningsmanövrer planerade man att samtidigt genomföra landstigningar i Örnsköldsvik och Grisslehamn.
Planen förutsatte en insats av två pansardivisioner, en motoriserad infanteridivision och tre vanliga infanteridivisioner. På plats i Norge fanns bara en pansardivision; von Schells 25:e. Den hade visserligen gott om personal, men ont om stridsvagnar. Kärnan divisionen skulle ha varit ett pansarregemente, men 25:e hade bara en förstärkt pansarbataljon (Verstärkte Panzer-Abteilung 214) där huvuddelen av stridsvagnarna utgjordes av erövrade franska Renault R-35, Hotchkiss H-35 och Somua S-35. Spaningsbataljonen hade sju stycken Panzer II men i övrigt inga pansarfordon utan förlitade sig på motorcyklar. Pansarvärnsbataljonen hade ett kompani med femton stycken StuG III och två kompanier med lastbilsdragna 8,8 cm FlaK. De senare mer lämpade för försvars- och fördröjningsstrid än för anfall. Infanteridivisioner fanns det tillräckligt av, men ingen av dem var fullt motoriserad och även de hade varierande grad av beredskap och materiel. Dock tillfördes vissa förstärkningar under juni. 25:e pansardivisionen fick ett tillskott av nya Panzer III och Panzer IV, och 147:e pansargrenadjärregementet flyttades till Norge för att fylla upp divisionen till full storlek.
Operationen förutsatte även luftunderstöd för luftlandsättningarna och flyganfallen mot Frösön. Men stora delar av Luftflotte 5 var reserverade för insatser mot de arktiska konvojerna (Fliegerführer Lofoten) och i Finland (Fliegerführer Nordost). Luftunderstödet skulle därför falla helt på Fliegerführer Nordwest med 3. Gruppe ur Kampfgeschwader 40 samt Jagdfliegerführer Norwegen med 1. Gruppe ur Jagdgeschwader 5. 3.Gr/KG 40 var baserad på Værnes flygbas i Trondheim och utrustad med Fw 200. Dessa var formellt klassade som tunga bombflygplan, men de kunde bara ta en relativt blygsam bomblast. Däremot var de idealiska för luftlandsättning av fallskärmsjägare. 1.Gr/JG 5 bestod av tre Jagdstaffeln baserade i Kjevik, Lista och Herdla med staben i Stavanger. De var utrustade med Bf 109G som var ett utmärkt jaktflygplan men med mycket begränsad attackkapacitet. Kommendören för Luftflotte 5, generalöverste Hans-Jürgen Stumpff, meddelande också i juni att de inte var insatsberedda.
För att genomföra planen skulle alltså ytterligare en pansardivision, en motoriserad division samt attackflyg behövts omgruppera till Norge. Anders Johansson skriver i sin bok Den glömda armén att sådana styrkor förflyttades till Norge under maj och att planen bara var timmar ifrån att genomföras. De flesta andra källor pekar på motsatsen; framför allt flygstyrkor som Kampfgeschwader 26 och 30 drogs under våren bort från Norge för att i stället sättas in i Italien eller på östfronten.
De svenska förband som var grupperade för att möta anfallet var:
Trupperna bestod i huvudsak av infanteri med understöd av artilleri och kavalleri men minimalt med pansartrupper. Förbanden var inte heller motoriserade och kunde därför varken omgruppera snabbt för att möta ett anfall eller genomföra motanfall i större skala. Tyskarna räknade därför med att inte behöva avsätta några förband för att försvara tagen terräng. Därutöver fanns även tre gränsförsvarsbattaljoner som bemannade arton skansar mellan Idre och Malung.
Flygvapnet var nog den vapengren som var bäst förberedd på att möta det tyska anfallet. Tack vare de många nybyggda krigsflygfälten kunde flygplanen spridas ut och även förstärkningar från andra flygflottiljer kunde grupperas där. Det var framför allt Rommehed, Tallhed och Brattforsheden som var aktuella och två divisioner lätta bombflygplan omgrupperades också till dessa baser från Västgöta flygflottilj utöver de två divisioner som Jämtlands flygflottilj redan förfogade över.
Det är värt att notera att planen var tänkt att sättas i verket i händelse av ett allierat anfall mot Skandinavien och att stora svenska styrkor därmed redan skulle vara bundna i strid i andra delar av landet.