Sedentism är en livsstil där medlemmarna i en grupp eller ett samhälle lever på en och samma plats året runt. Sedentära samhällen innehåller ett visst mått av mobilitet där individer eller grupper förflyttar sig. Däremot är rörligheten begränsad antingen utifrån antalet individer som förflyttar sig eller hur ofta de byter boplats. Sedentism ses ofta som motsatsen till nomadism. De flesta nutida samhällen präglas av sedentism.
Den nutida världen domineras av stora jordbrukande stater med hög grad av sedentism. Många av dessa har fört en politik som gynnat sedentariseringen av nomadiserande grupper, det vill säga processen genom vilken tidigare nomader blivit mer bofasta eller sedentära. I sin analys av sedentarisering menar vissa forskare - däribland antropologen James Scott - att staters ingrepp för att göra människor mer bofasta huvudsakligen har syftat till att göra befolkningen tydligare eller mer "läsbar". Anledningen till det har varit att förenkla för den statliga byråkratin att till exempel inhämta skatter och lättare förhindra uppror.
Genom historiens lopp har stater återkommande tvingat (nomadiserande) människor att bli bofasta. Som en del av USA:s territoriella expansion västerut under 1800-talet tvingades en rad nomadiserande urfolk att bosätta sig på reservat vars gränser beslutades av de statliga myndigheterna. I och med kollektiviseringen av Sovjetunionen tvingade man in kringflyttande centralasiatiska folk till statskontrollerade kolchoser. Sedentarisering har även skett i Mellanöstern där olika grupper av beduiner har underkastats försök att få dem mer bofasta, vilket skett i länder såsom Egypten, Israel, Jordanien och Saudiarabien.